När snön stilla tog över stan

Snön kom och jag fick veta att den skulle stanna.

– Minst två veckor, sa grannen. Han hade lyssnat på prognoserna.

Det lyste om honom. Han berättade att han kom från jobbet. Jag frågade vilket, eftersom jag visste att han gått i pension för minst tio år sedan.

– Skolan, sa han, och jag sa att jag trodde skolorna var stängda, för det hade jag hört på radion.

– Bara gymnasiet, sa han och på trädens svarta grenar låg snön tjock och från kvarterslyktornas lampskärmar hängde långsmala knotiga istappar som gnistrande rastafariskägg.

Snön förvandlade världen och jag kom in och letade fram Snön på Kilimanjaro i min Hemingwaynovellsamling. När jag var ungefär tjugosex levde jag med den en tid och för hon som jag just hade träffat hade jag föreslagit att vi borde sätta upp den som pjäs, spela huvudrollerna, jag som författaren Harry och hon som miljardärskan Helen. Vi repeterade in replikerna, hörde oss för med en teater på Götgatan.

Fyrtio år senare var det ingen konst att se vad som fick mig entusiastisk, och jag googlade och fick veta att Hemingway hade tyckt om sin novell, men avskydde filmatiseringen. Och att älskande par som inte var gifta alltid misshandlades av Hollywood när drömfabriken förvaltade sin roll som den bigotta moralens väktare.

Novellen vibrerade av Hemingways sammanvävning av verklighet och minnen. Harry har slarvat med ett litet sår, fått kallbrand och ligger i en tältsäng och tittar på de stora fåglarna som känner lukten av hans snart förestående död. ”I början låg jag och tittade på hur försiktigt de seglade ner ifall jag skulle kunna använda det i en novell nån gång. Det verkar löjligt”, säger Harry och drar i gång ett gräl. 

En stund senare sluter han ögonen och ser ”järnvägsstationen i Karagatsch och han stod där med sin packning det var strålkastarna på Simplon-Orientexpressen som skar fram genom mörkret.”

Men det fanns de som tvivlade på att det verkligen var snö. Det var för tidigt för att kunna vara snö, ”men snö var det och han skickade ut dem i snön när han genomdrev utväxlingen av minoriteterna. Och det var snö de trampade fram genom tills de stöp den vintern.” Det första världskriget höll på att ta slut. Hemingways Harry minns: ”Samma österrikare, som de tog livet av då, hade han åkt skidor tillsammans med sedan. Nej, inte riktigt samma.”

Snön på Kilimanjaro publicerades första gången i Esquire 1936. Den som 90 år senare vaknade till snön i Göteborg läste i Göteborgs-Posten att stan var lamslagen. Spårvagnar och bussar stod stilla. Sopåkarna kom inte åt sopkärlen och stannade hemma. Brevbärarnas turer tog fyra timmar i stället för två. Läsarforum öppnades. Ilskan kunde få utlopp.

Himlen var blickstilla och ljusgrå när jag gick ut. En karl i en svampformad pälshatt promenerade sakta mitt i gatan. Två tjejer byggde en snölykta utanför en krog på Masthuggstorget. Två fönsterputsare tvättade skyltfönstret till sexleksaksaffären. Den ene hade svårt att fästa trasan på skaftet. Kollegan gav råd, testade själv, det fungerade inte. De började skratta åt det bägge två, och den förste fortsatte att putsa och jag kom till nästa gata och snön låg tjock och hård där också och jag passerade en insnöad ljusblå cykel och hörde röster bakom min rygg.  

– Jag tror inte att nån släpar ut sin cykel i dag, sa en kvinna och hennes sällskap berättade att hon precis kommit från Amsterdam. 

– Där ska det mycket till för att man inte tar fram cykeln.

Där hade det blivit som här sa hon. Det var de bilburna som värnade om samhällsandan och uppträdde vänligt när de i sakta mak tog sig fram på stadsgatorna, cyklisterna kom alltid i full fart och skrek på allt och alla.

– Tack gode gud för snön, sa den andra.

De blev lika fulla i skratt som fönsterputsarna och jag kom hem och kollade in prognosen, och det skulle bli ännu kallare.

***

Läs även: Att se en gammal film är alltid ett vågspel

Läs även: Förföljd av världens mäktigaste roman