När tre ord räckte för en datering
Att läsa dagstidningar från 1800-talet kan få vem som helst att känna igen sig.
Bild: Helena Landstedt/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Någon hade knölat in tidningspapper i en glipa mellan timret och murstocken. Det var väl dragigt, kan man tänka. Huset är gammalt och ter sig alltmer som en rövarhistoria. Några dagar innan papperstätningen uppdagades bröt jag loss en panelbräda där den vidskeplige snickaren hade gömt en rostig nyckel, två kopparmynt och ett stycke bergkristall. Mynten var präglade 1818 och 1830. Ändå är det tidningarna som tar priset.
Minns den gamle rabulisten Palmærs ord: ”Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad i luften, visar dig vart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.”
Så sant, så sant.
Under fem tapetlager i en tillbyggnad från 1890-talet satt några sidor från Västerviks-Tidningen, och under korkmattan i salen låg över skurgolvet flera nummer av Dagens Nyheter, alla daterade 1946. Men nu var det alltså fråga om en illa medfaren klump av gulnat, sotigt papper innanför en av de öppna spisarna på ovanvåningen. Att veckla ut härvan var omöjligt, men tre ord räckte för en datering: ”jernvägsbroar och banker”.
Kungliga biblioteket har en öppen databas där vem som vill kan läsa snart sagt alla tidningar som någonsin har utgivits i vårt land. Jag är aldrig så glad skattebetalare som när jag använder den för sökningar, eller bara för nöjesläsning. Har man väl börjat, är det svårt att sluta.
Tre ord räcker, som sagt, särskilt om ett av dem innehåller ett korrekturfel. Bankar hade blivit banker. Sålunda öppnade jag i min dator skandalbladet Fäderneslandet av den 13 oktober 1866.
En regnig höst. Det här var året innan missväxten och svältkatastroferna, de sista i Sverige, och förspelet var just blött och kylslaget. Den dagen rapporterade Fäderneslandet även om svåra skyfall söderöver.
”I hela Frankrike råder en nästan feberaktig rörelse i anledning av den felslagna skörden. Till den nedstämning, som framkallats häraf, kommer ytterligare det af öfversämningarne förorsakade eländet.”
Inte bara där. Tack vare KB kunde jag nu läsa mitt skrynkliga papper från början till slut. Rubriken var ”Amerika”.
"Enligt ett börsrykte i Paris skulle presidenten Johnson ha blifvit mördad af en fanatiker.
Äfven Amerikas Förenta Stater, och isynnerhet Mississippidalen, lida starkt af regn. Många jernvägsbroar och banker ha förstörts. Några af floderna i vestern ha uppsvällt till en oerhörd grad. Hela städer sägas stå sina 10 fot under vattnet, hus bortspolas, många menniskor drunkna och skada har föröfvats till belopp af flera millioner dollars.
I San Antonio, Texas, har en duell egt rum mellan två fruntimmer, mrs Martha Stewart och mrs Roberts. Vapnen voro revolvers. Mrs Stewart blef svårt sårad.”
Det är sannerligen längesen. USA:s sjuttonde president Andrew Johnson hade när notisen skrevs nyligen tagit över efter den lönnmördade Abraham Lincoln. Inbördeskriget var över men inflödet av utfattiga migranter från Småland hade knappt ens börjat. Ändå var det som om tiden hade stått stilla. Falska rykten, klimatkaos och instabila kvinnor. Samma visa då som nu. Tidningarna är så tunna och förutsägbara nu under högsommaren att man lika gärna kan läsa de gamla.
Sällan är begreppet sommarnöje så relevant och levande som när jag i godan ro utan ärelystnad kan leta efter något, vad som helst, i ett mycket gammalt hus intill en sockenkyrka bortom allt. Väggarna talar, bokstavligen.
Vem hade förresten knycklat ihop en halv sida från Fäderneslandet som skydd mot nordanvinden? Då, när vintern var i antågande.
Enligt kyrkböckerna bodde en snushandlare Norelius här vid mitten av 1800-talet, och senare ölförsäljaren Jonsson. Någon av de två antagligen. Knappast Anna-Cajsa, skriven i huset 1811. Hennes efternamn har jag ännu inte hittat, bara en kort anteckning av prästen om att hon brutit mot sjätte budet vid fem tillfällen, hade två oäkta barn samt en yrkestitel (hora) som ytterligare förstärker bilden av stället som ett syndens näste.
Tobak, berusningsmedel och skörlevnad. Lofta socken var stor på den tiden; långväga bönder tvingades bo över när de hade ärende till kyrkan. Alla för politiken centrala verksamheter samlades här.
Om också Henrik Bernhard Palmær (1801–1854) hade vägarna förbi är inte känt, men det skulle inte förvåna mig. Hans bästa gren var när allt kommer omkring att häckla stiftets prästerskap.
Det som talar emot att han tog sig ner hit från Linköping var en svårslagen letargi, en lättja som ingen beskrev bättre än han själv: ”Elektriska ålen ligger långa stunderna som död. Emellanåt ger han ett slag, av vilka en man kan stupa.”
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Någon hade knölat in tidningspapper i en glipa mellan timret och murstocken. Det var väl dragigt, kan man tänka. Huset är gammalt och ter sig alltmer som en rövarhistoria. Några dagar innan papperstätningen uppdagades bröt jag loss en panelbräda där den vidskeplige snickaren hade gömt en rostig nyckel, två kopparmynt och ett stycke bergkristall. Mynten var präglade 1818 och 1830. Ändå är det tidningarna som tar priset.
Minns den gamle rabulisten Palmærs ord: ”Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad i luften, visar dig vart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.”
Så sant, så sant.
Under fem tapetlager i en tillbyggnad från 1890-talet satt några sidor från Västerviks-Tidningen, och under korkmattan i salen låg över skurgolvet flera nummer av Dagens Nyheter, alla daterade 1946. Men nu var det alltså fråga om en illa medfaren klump av gulnat, sotigt papper innanför en av de öppna spisarna på ovanvåningen. Att veckla ut härvan var omöjligt, men tre ord räckte för en datering: ”jernvägsbroar och banker”.
Kungliga biblioteket har en öppen databas där vem som vill kan läsa snart sagt alla tidningar som någonsin har utgivits i vårt land. Jag är aldrig så glad skattebetalare som när jag använder den för sökningar, eller bara för nöjesläsning. Har man väl börjat, är det svårt att sluta.
Tre ord räcker, som sagt, särskilt om ett av dem innehåller ett korrekturfel. Bankar hade blivit banker. Sålunda öppnade jag i min dator skandalbladet Fäderneslandet av den 13 oktober 1866.
En regnig höst. Det här var året innan missväxten och svältkatastroferna, de sista i Sverige, och förspelet var just blött och kylslaget. Den dagen rapporterade Fäderneslandet även om svåra skyfall söderöver.
”I hela Frankrike råder en nästan feberaktig rörelse i anledning av den felslagna skörden. Till den nedstämning, som framkallats häraf, kommer ytterligare det af öfversämningarne förorsakade eländet.”
Inte bara där. Tack vare KB kunde jag nu läsa mitt skrynkliga papper från början till slut. Rubriken var ”Amerika”.
”Enligt ett börsrykte i Paris skulle presidenten Johnson ha blifvit mördad af en fanatiker.
Äfven Amerikas Förenta Stater, och isynnerhet Mississippidalen, lida starkt af regn. Många jernvägsbroar och banker ha förstörts. Några af floderna i vestern ha uppsvällt till en oerhörd grad. Hela städer sägas stå sina 10 fot under vattnet, hus bortspolas, många menniskor drunkna och skada har föröfvats till belopp af flera millioner dollars.
I San Antonio, Texas, har en duell egt rum mellan två fruntimmer, mrs Martha Stewart och mrs Roberts. Vapnen voro revolvers. Mrs Stewart blef svårt sårad.”
Det är sannerligen längesen. USA:s sjuttonde president Andrew Johnson hade när notisen skrevs nyligen tagit över efter den lönnmördade Abraham Lincoln. Inbördeskriget var över men inflödet av utfattiga migranter från Småland hade knappt ens börjat. Ändå var det som om tiden hade stått stilla. Falska rykten, klimatkaos och instabila kvinnor. Samma visa då som nu. Tidningarna är så tunna och förutsägbara nu under högsommaren att man lika gärna kan läsa de gamla.
Sällan är begreppet sommarnöje så relevant och levande som när jag i godan ro utan ärelystnad kan leta efter något, vad som helst, i ett mycket gammalt hus intill en sockenkyrka bortom allt. Väggarna talar, bokstavligen.
Vem hade förresten knycklat ihop en halv sida från Fäderneslandet som skydd mot nordanvinden? Då, när vintern var i antågande.
Enligt kyrkböckerna bodde en snushandlare Norelius här vid mitten av 1800-talet, och senare ölförsäljaren Jonsson. Någon av de två antagligen. Knappast Anna-Cajsa, skriven i huset 1811. Hennes efternamn har jag ännu inte hittat, bara en kort anteckning av prästen om att hon brutit mot sjätte budet vid fem tillfällen, hade två oäkta barn samt en yrkestitel (hora) som ytterligare förstärker bilden av stället som ett syndens näste.
Tobak, berusningsmedel och skörlevnad. Lofta socken var stor på den tiden; långväga bönder tvingades bo över när de hade ärende till kyrkan. Alla för politiken centrala verksamheter samlades här.
Om också Henrik Bernhard Palmær (1801–1854) hade vägarna förbi är inte känt, men det skulle inte förvåna mig. Hans bästa gren var när allt kommer omkring att häckla stiftets prästerskap.
Det som talar emot att han tog sig ner hit från Linköping var en svårslagen letargi, en lättja som ingen beskrev bättre än han själv: ”Elektriska ålen ligger långa stunderna som död. Emellanåt ger han ett slag, av vilka en man kan stupa.”
***
