Natomedlemskap och energikris – styr Ryssland svensk politik?

Styr Ryssland svensk politik? Debattörerna Thomas Gür och Markus Kallifatides ger varsin syn på saken.

Det går inte att hävda att Putin styr svensk Nato-politik eller energipolitik. Men att svensk energi- och säkerhetspolitik låter sig styras av Putin och Moskva torde vara uppenbart.

Skillnaden mellan de två påståendena är att det senare är sanningsenligt eftersom vi, det vill säga Sverige, har satt oss själva i den sitsen. Den svenska staten och dess regering har sin egen inkompetens och arrogans att skylla för att viktiga politikområden under den senaste tiden har bestått av att reagera på Rysslands utspel.

Den politiska konkurs som manifesteras i det reaktiva handlingssättet inom de bägge politikområdena, yrvaket och med 180-gradiga kast inom loppet av blott några veckor, illustrerar Ernest Hemingways dialog om bankrutten, från hans The Sun Also Rises:

“How did you go bankrupt?

Two ways. Gradually, then suddenly.”

Den energipolitiska kraschen grundlades för drygt 40 år sedan, med folkomröstningen 1980 om kärnkraft och socialdemokratins absurda Linje 2, som varken var ja (Linje 1) eller nej (linje 3) till kärnkraft. Det trekluvna resultatet från det tillfället kom att ge två små fantasipartier, Centern och Miljöpartiet, återkommande möjligheter att kontinuerligt undergräva förutsättningarna för hållbar och tillförlitlig energiförsörjning. I stället gjorde sig Sverige i allt större utsträckning beroende av energimarknaderna i Europa, vilka i sin tur, utan någon större eftertanke, till stor del lagts i händerna på Putins Ryssland.

Och nu är det dags att öppna upp för att bygga ut den kärnkraft som tanklöst, och med stort slöseri för folkhushållet, avvecklades utan framförhållning.

När det gäller försummelserna kring svensk säkerhetspolitik handlar det dels om hur en offentlig lögn om svensk alliansfrihet, kom att skapa såväl mentala blockeringar som allmän okunnighet. Dels om hur Sverige, främst regeringen Reinfeldt, valde att medvetet bortse från de allvarliga omvärldsförändringar som ägde rum i vårt närområde.

För att börja i det andra ledet, avskaffade Reinfeldts regering den allmänna värnplikten i fred år 2009, alltså året efter det att Ryssland gick in i Georgien som ockupationsmakt. År 2014, efter Rysslands första angrepp mot Ukraina, förklarade statsminister Reinfeldt varför Sverige inte höjt sin beredskap, med ett av sina mest tvivelaktiga politiska uttalanden som gått till protokollet: ”Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med våld”.

I likhet med andra mer kända historiska anpassligheter havererade även Reinfeldts hållning den 24 februari i år, då Ryssland angrep Ukraina på nytt och denna gång över hela linjen. Dock hade lyckligtvis den socialdemokratiska regeringen under Löfven då både fattat beslutet att återinföra värnplikten och byggt vidare ingått militära biståndslöften med länder som Sverige sedan länge haft goda säkerhetspolitiska relationer till, så som USA, Storbritannien och Finland. Men likväl levde socialdemokratin kvar i den offentliga lögnen om det omöjliga med ett Nato-medlemskap för Sveriges del, något som statsminister Andersson, så sent som den 8 mars i år, med två veckor in i det ryska angreppet på Ukraina, återupprepade.

Men Finlands vilja att äntligen ta sig in i den västliga försvarsalliansen gjorde det omöjligt för Sverige att stanna utanför. Varpå socialdemokratin inom ett par veckor övergav vad den själv, felaktigt, propagerat vara en tradition slagen i sten sedan 200 år.

Så blir det när man inte regerar, utan reagerar.

Thomas Gür

”Europeiska unionen styr politiken i Sverige”

Den ryska invasionen av Ukraina 2022 var den utlösande faktorn för finländsk och svensk ansökan om medlemskap i Nato. Kriget, som nu plågat miljoner människor i ett halvår, har fått återverkningar på område efter område även mycket långt från Kyiv och Moskva. Hungersnöd står för dörren i delar av Afrika. Uppgörelser om vapen, olja, gas och pengar görs mellan Ryssland, Kina, Indien och Iran för att nämna några, samt mellan USA, Turkiet och Saudiarabien, för att nämna några andra. Ja, Turkiet gör visst upp med Ryssland också. I Iran.

Sverige är ett litet land, med en stormakt i öster och i en ojämlik, kärnvapenbestyckad och allt varmare värld. Självfallet formas politiken i vårt lilla land av vad som sker i och kring Ryssland, ett land vars statsledning på ett outsägligt sorgligt sätt har ställt sig än mer med ryggen mot oss. Den auktoritära eller öppet diktatoriska samhällsformen breder därutöver ut sig över världen. Wikipedia uppger att endast sju procent av jordens befolkning i ”fullvärdig” demokrati. 140 miljoner ryssar finns inte bland dessa — vilket påverkar oss. Sankt Petersburg är ju som Stockholm gånger tio tänkte jag när jag var där. Så lika. Och samtidigt så olika.

Mot denna bakgrund är det hög tid att rikta samarbetskraften mot Europa och det europeiska samarbetsprojektet. Sent omsider har Tyskland, Frankrike och andra kommit att se det förgängliga i varje tanke på att handel med till exempel naturgas med någon slags nödvändighet befrämjar demokratisering av de inblandade parterna. Den europeiska energiunionen, som Sverige är medlem i — inte minst till skånska elkonsumenters förtret — går mot en kall och dyr vinter. Sent ska syndaren vakna, men nu drivs på för energieffektivisering, uppstart av nedlagda och hopplöst omoderna kol- och kärnkraftverk, utbyggnad och effektivisering av vatten-, vind- och solkraft, utbyggda smarta elnät, vätgas och såväl lånefinansiering av investeringar som beskattning på europeisk nivå för finansiering av löpande kostnader för socialt och ekologiskt hållbar utveckling. EU har antagit en strategi för att bryta beroendet av rysk naturgas och att klara sina åtaganden enligt Parisavtalet. Det är gott. 

Till syvende och sist är det inte främst Ryssland som styr politiken i Sverige, utan snarare den Europeiska unionen. Som vi blev medlemmar i för snart 28 år sedan. Åtminstone glimtvis har också insikten inträtt att klimat- och miljö, säkerhet, organiserad brottslighet och ekonomiska strukturer befinner sig eller har vuxit sig bortom den lilla nordiska statens kontroll. Ett ypperligt motiv att uppge delar av suveränitet för att vinna rationalitet. Men det tycks som om folklig entusiasm snarare antas gälla för tull- och passfri handel och turism i Europa än för projektet att verkligen påverka hur världen utvecklas genom en europeisk union. I stället för att de facto lämna walkover till USA, Kina, Indien och de andra stormakterna.

Under årets Almedalsvecka fördömdes Rysslands invasion av samtliga svenska partiledare. Men inte kunde jag höra någon partiledare tala om EU och vilken linje Sverige bör driva i förhandlingarna om dess väg framåt — och hur och varför svenskarna bör anförtro just det egna partiet ansvaret att föra Sveriges talan i unionen.

Det är på ytan närmast chockerande. Men det är kanske lite som med Nato? Vi anslöt egentligen till militärpakten någon gång i mitten av 90-talet. Trettio år senare börjar det bli dags att tala om vad vi ska sträva efter inom försvarsalliansen och hur vi ska göra det.

Markus Kallifatides

***

Vill du ha Fokus som papperstidning i brevlådan eller endast digitalt? Välj själv – teckna din prenumeration här.

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür

Toppbild: TT