Det extrema Landet Lagom

Europatoppen i skjutningar. Och nära Europabotten i skolresultat. Den svenska demokratin levererar inte längre. Varför? Och vad betyder det i höstens val?

Här är tre Sverigebilder från juni månads flöde av små och stora politiska nyheter. Vilken tar du med dig in i valbåset i september?

Den med upphetsade riksdagsreportrar framför en politisk vilde i sommarklänning med regeringens hårdmanglade budget- och pensionskompromiss i händerna?

Eller blir det bilden av Eskilstunaskolornas skjut-app?

Bakgrund: I oktober ven kulorna vid en förskola i Fröslunda, i maj kring Slottsskolan, och ett par veckor senare dödades en 25-åring gangster style nära Stålforsskolan. Över ett tiotal skjutningar har inträffat i Eskilstuna bara i år. Nu ska en ”säkerhetsapp” installeras på skolpersonalens telefoner.

– Vi har gått in i en period där vi tittat mycket på säkerheten för att skapa trygghet och känna att vi är förberedda, säger Lisa Edholm, utvecklingschef på Eskilstuna kommun, till SVT.

Några elever på Rinmangymnasiet vittnar om konstant rädsla och hur skjutningarna begränsar deras vardag.

– Säger man hej på fel sätt är man rädd för att bli skjuten.

Fast är ditt sinne på valdagen ljusare stämt? Då kanske du tar med dig följande bild: Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén (MP) som bränner fast en nyframtagen symbol i asfalten, föreställandes en damcykel.

– Trots att det är fler kvinnor än män som cyklar har cykelsymbolerna hittills varit herrcyklar. Nu får Stockholm äntligen jämställda cykelbanor, säger Helldén till tidningen Mitti.

Daniel Helldén bränner fast en damcykelsymbol i asfalten. Foto: pressbild

Mycket talar för att Eskilstuna-appen styr din valhandling mer än damcykeln. Dels själva verkligheten. Vad gäller skjutningarna, där vi redan ligger i Europatopp, kommer vi i år att slå vårt eget rekord. Dels de undersökningar som över tid mäter våra uppfattningar.

Där har enligt Som-institutet lag/ordning växt från 4 till hela 41 procent som det viktigaste samhällsproblemet sedan maktskiftet 2014. Totalsiffra för trygghetsfrågorna lag/ordning plus integration/immigration mer än fördubblades, från 31 procent till 72 procent.

Politikerna har fattat galoppen. Justitieminister Morgan Johansson talar ofta och gärna om hur straffen skärpts och fler poliser rekryterats. Häromveckan la regeringen fram förslag om språkkrav, krav på samhällskunskap, samt stegrade ambitioner gällande återvandring. För att inte tala om oppositionen, hela tiden steget före när det gäller straffskärpningar och nya instrument för polisen, som visitationszoner. Dessutom med uttalade mål om minskad invandring. (Liberalerna dock ej med på alla tåg än.)

Hos broderfolken talar man om Det svenska tillståndet, syftande på en alltför stor invandrings konsekvenser i form av våldsbrottslighet och kontrollförlust.

Förre Muf-ordföranden, numera Timbro-vd:n Benjamin Dousa, tar upp dessa och angränsande dysfunktioner, som boende- och skolsegregation med etniska förtecken, i sin nyutkomna reportagebok: Massintegration – enkelbiljett från utanförskapet (Timbro).

Han berättar att var femte invånare i ett så kallat utsatt område själva har varit med om – eller har närstående som varit med om – en skjutning. Han berättar om den öppna droghandeln, om samhällsservice som dragit sig tillbaka. Bankomater stängs om natten, efter personrån där människor tvingats ta ut pengar. Postnord har svartlistade postnummer dit man inte kör ut varor. Blåljuspersonal – detta är sedan länge välkänt – måste ha poliseskort för att rädda männi­skor från brand och död.

Benjamin Dousa, vd för tankesmedjan Timbro, har kartlagt problemen med svensk integration. Foto: Stina Stjernkvist / SvD / TT

Vi bibringas hjärtskärande historier om i ursprungslandet framgångsrika affärsidkare, som efter rån – ibland traumatiserande, med inslag av helt onödigt våld – tvingas slå igen butiken. Brutna, fattiga, dessutom chanslösa att försäkra en ny verksamhet. Försäkringsbolagen slår i sina tabeller och räknar fram orimliga premier. Även Ortens bilägare finner försäkringsdörren stängd. Alltför många bilar brinner, stjäls, vandaliseras, fifflas med.

I ett viktigt resonemang – lånat från polisen och riksdagskandiderande Fredrik Kärrholm (M) och hans bok Gangstervåld – går Dousa i polemik mot de politiker, medier och inte minst kriminologer som genom åren spelat ner brottslighetens allvar.

Kärrholm har varit delaktig i att utveckla ett ”brottskadeindex”, där hänsyn tas till att olika brott är olika grova och olika samhällspåverkande. En pursvensk alkis som slår ihjäl frun är en djupt tragisk händelse, men inte systemhotande på samma vis som en gangster som mördar på öppet torg och hotar vittnen.

I Dousas och Kärrholms anda vill jag ställa följande frågor till de kriminologer som regelmässigt hävdar att brottsligheten inte ökar (till exempel den välkände Jerzy Sarnecki; han hävdade detta så sent som i P1:s Söndagsintervjun i våras):

Får ni i era modeller in de nya typer av brottslighet som följer av ”det svenska tillståndet”? De ofredanden, och ännu värre brott mot den personliga integriteten, som kringskär invandrarkvinnors frihet i det offentliga rummet? De hundratusentals unga som utsätts för hedersförtryck – hamnar de i modellerna lika effektivt som ni noterar minskande bilstölder i kraft av bättre låsteknologi? Och vad med bidragsbedrägerierna? Fusket med den personliga assistansen? Den organiserade brottslighetens myndighetsinfiltration?

Begreppet brottskadeindex markerar att brottsligheten inte enkelt kan räknas i ”pinnar”. ”Det visar sig att skadan av brottsligheten har ökat kraftigt i Sverige de senaste 15 åren”, sammanfattar Dousa.

Han tar även upp skolan och vårt fall i internationella mätningar. Hur nuvarande och gamla utbildningsministrar som Anna Ekström och Jan Björklund tvangs sätta glädjesnapsen i vrångstrupen, när Expressen kunde visa hur den relativa uppgången i Pisa 2018 berodde på massiv bortrensning av svagpresterande elever.

Nästan vällustigt citerar Dousa kunskapskraven i historia för betyg C för tolvåringar. Eleven ska kunna ”föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar” samt ”undersöka utvecklingslinjer inom kulturmöten, migration, politik och levnadsvillkor” och ”beskriva komplexa samband mellan olika tidsperioder”.

Nivellerande och segregerande på samma gång. Nivellerande eftersom kunskap nedprioriteras till förmån för ordfluff. Och segregerande; olika familjers förmåga att hjälpa telningarna är ju enorma. Är mamma och pappa från Sollentuna? Eller Somalia, som fick skriftspråk först på 1970-talet?

Till Det svenska tillståndet kan vi i dag räkna även vården, som också seglat upp som av toppfrågorna. I tunnelbanan mötte jag nyligen braskande valaffischer om hur usel min hemstads sjukvård är. (Väl att märka: Ansvarigt statsråd för vården har i åtta år varit socialdemokratiskt.)

Vård, skola, lag/ordning, invandring/integration. Det är väljarnas viktigaste frågor. Försvaret klättrade snabbt uppåt på listorna efter kriget i Ukraina, men har sjunkit.

Även försvaret kan för övrigt användas som exempel på ett vanskött Sverige; om man tycker det var prematurt att på 2000-talet för evigt skrinlägga fruktan för rysk aggression. Lägg till Arlandaköerna, pass­köerna, akuta personalbrister i välfärdssektorn, det ständigt växande utanförskapet med mycket mera. Den dramatiskt sinnade, vars nattsömn störs mer av tecken på brister i samhällsbygget än av traditionellt könade cykelsymboler, saknar sannerligen inte stoff för sin oro.

Köerna på Arlanda har blivit något av en symbol för ett dysfunktionellt samhälle. Foto: Ali Lorestani / TT

Demokratin levererar helt enkelt inte vidare värst bra.

Försvaret visar också på de tvära kasten hos partierna bara sedan förra valet. 2018 var knappast en överväldigande riksdagsmajoritet för snabb upprustning; ej heller för ett snabbt medlemskap i Nato. 2018 var pensionerna ansedda som en fråga i princip fredad från partipolitiken. 2018 handlade energi- och klimatdebatten om mer ”grönt” i tanken, inte om att det skulle vara så dyrt att tanka att olika stödprogram måste sättas in. 2018 var inte heller idén förhärskande, att pengar var i stort sett gratis. Tvärtom berömde sig både borgerliga och socialdemokrater för budgetdisciplin.

Sedan kom pandemin.

Krig och pandemi är extraordinära händelse; att de framtvingar ändrad politik är därmed bara som det ska. Men det stressar demokratin att politikerna inte ens tagit höjd för det oväntade. Som att pandemin blottlade usel beredskap.

Riksrevisionen kom med en skakande rapport nyligen. Den visar på ännu ett alarmerande svenskt tillstånd: Vi gör inga seriösa konsekvensanalyser inför politiska beslut. De följs ej heller av utvärderingar. (Den senaste stora systemöversikten av vår energiförsörjning gjordes exempelvis 1978. Och invandringspolitiken har regelmässigt styrts av varma, öppna hjärtan utan påkopplad kall hjärna.)

Demokratin har alltså i någon mening slutat tänka.

Undra på att olika undersökningar tydligt visar hur framtidstron generellt sviktar. Pessimisterna blir fler, optimisterna färre.

Motröster finns, förvisso. I senaste partiledardebatten i TV4 menade MP:s Per Bolund att eftersom flyktinginvandringen från Chile och Iran på 1980-talet inte ledde till problem – han menade tvärtom att samhället berikades – så kommer de senaste decenniernas invandring från länder med låg samhällstillit och låg utbildning att gå bra.

Bevisningen oklar.

Centerns vice partiledare Martin Ådahl förde ett liknande resonemang i SVT i april. Det är invandrarna som håller knäckebrödsfabriker och sjukvård i gång. Och hedersförtrycket, det utövas bara av en ”pytteliten minoritet”. Med uppluckrade regler för småföretag, skulle nog allt lösa sig!

Jesper Strömbäck, professor i journalistik, och Ann-Therese Enarsson, vd på Tankesmedjan Futurion, skrev nyligen en debattartikel i samband med lanseringen av rapporten ”Bortom kampen om verklighetsbilden – Sverige i en internationell jämförelse” om hur bra Sverige fungerar:

Inte minst har ryska intressen varit aktiva i sina försök att via otillbörlig informationspåverkan skapa splittring och misstro. Narrativen har tagits över och förstärkts av inhemska politiska krafter som återkommande hävdar att Sverige är ”förstört” och ”i förfall”. […] Så fort något händer – exempelvis upploppen under påskhelgen – lyfter man fram det som ett symptom på ett generellt problem utan att ta hänsyn till fakta som talar emot.

De menar att det är ”hög tid att förpassa domedagsretoriken och de politiskt motiverade svartmålningarna av Sverige till papperskorgen”.

Påskkravallerna lyfts fram som symptom på den misslyckade integrationen. Andra menar att det är en svartmålning av situationen. Foto: Pavel Koubek / TT

Vi är utan tvivel extrema. I World Value Surveys värderingskarta ligger vi i översta högra hörnet. Vi är självförverkligande och sekulära och mot auktoriteter. Vi kallade oss tills nyligen den humanitära stormakten. Vi har de mest ambitiösa klimatmålen, fast våra utsläpp inte krusar ytan på temperaturmätningarna. Inga experimenterar med skolan som vi. Och vår invandringspolitik var och förblir radikal.

I valrörelsen 2018 låtsades alla som om vi infört en invandringspolitik på EU:s minimininivå. Men det rörde i princip vissa formalia, plus en övergång från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Sett till volym har vi legat fortsatt mycket högt, bortåt 100 000 per år.

Rent siffermässigt har i och för sig asylinvandringen kraftigt reducerats till runt 20 000 per år. Men en fortsatt hög – och icke-meritokratisk – arbetskraftsinvandring, i kombination med en mycket hög anhöriginvandring, bidrar till att hålla volymerna uppe.

Extrema – men också Landet Lagom. Val vinnes därför från mitten, har vi lärt oss. Eller den ”breda mitten”, som Centern gärna pratar om.

Socialdemokraterna blev statsbärande parti efter att revolutionär marxism på 1920- och 1930-talen hivats överbord. När löntagarfonderna drog partiet för långt vänsterut på 1970-talet, bröts dess över 40 år långa maktinnehav. Fredrik Reinfeldts nya moderater innebar fullständig acceptans av välfärdsstat och arbetsrätt.

Nu dags att släppa in ekonomen med mera Carl Hamilton på scenen. Han skriver i boken De ofelbara (Mondial) om hur vi svenskar från cirka 1990 ett flertal gånger etablerat konsensus på ett helt nytt sätt i politiken.

Carl Hamilton skriver att vi har blivit mer fientliga mot dem som står utanför konsensus. Foto: Mondial

Den gamla tidens konsensussökande etablerades runt en politisk kompromiss. Värderingar och verklighetsuppfattningar kunde skilja, men det gick att enas kring ett beslut där alla fick något utan att någon fick allt. Eller så bytte man frågor (kohandel). ”Om du får det som är viktigast för dig, får jag det som är viktigast för mig.”

Partiernas suveränitet och oberoende förblev intakt.

Konsensus upprättas numera på ett radikalt annorlunda vis. Denna nya konsensus är enligt Hamilton ”makthavarnas gemenskap”. Den bygger på ”tillhörighet och ängslan”. Han exemplifierar med kronförsvaret i början av 1990-talet (den fasta växelkursen skulle försvaras till vilket pris som helst – inklusive 500 procents ränta!); nedrustningen av försvaret, avregleringarna och ”marknadifieringen” av skolan; invandringen, förstås; samt pandemihanteringen, där han menar att den tegnellska linjen blev märkligt lite ifrågasatt.

Poängen han gör är att i den gamla konsensusen var olika åsikter och perspektiv representerade kring förhandlingsbordet och i den offentliga diskussionen. Men i den nya konsensusen är en kritiker inte längre en meningsmotståndare att prata med och rentav lära sig något utav, utan en kättare/förrädare som ska mälas ur samhällsgemenskapen.

Ekonomer som ifrågasatte kronförsvaret brännmärktes, debattörer som ifrågasatte invandringen blev ”rasister”.

På grund av grupptryck är vi villiga att gå extremt långt för att känna oss som ”en i gänget”. Alltså befinna oss ”i mitten”. Det kända Asch-experimentet handlar om att tydligt olika långa linjer ritas på en tavla medan experimentpersonen ej är i rummet. Han kommer sedan in, tillfrågas om vilken linje som är längst, ger det rätta och självklara svaret. Men: Gruppen har blivit instruerad att säga att en annan linje är den längsta.

Många väljer då att tro på gruppen, i stället för sina egna ögon – bokstavligen!

Man kan alltså upprätta en ny ”mittpunkt” kring en bisarr extremståndpunkt. Fråga tutisierna i Rwanda 1994, eller judarna i Tyskland på 1930- och 1940-talen. Eller mindre dramatiskt: hallelujakörerna i media om ”kompetensregn” under flyktingkrisen 2015.

Mitten kan alltså vara en illusorisk position. Den känns ”mitten” – men är extrem. Tidigare nämnde Martin Ådahl kommer upp på min näthinna. Längst till vänster i invandringsfrågan, längst till höger i ekonomi. Det får honom att tro att han utgör ”mitten”. Ungefär som en person som står bredbent med ena foten på en glödande spisplatta och den andra i flytande kväve – och tror att han upplever behaglig medeltemperatur.

Annie Lööf: mittenpolitiker eller extrem? Det beror på vem man frågar. Foto: Stefan Jerrevång / TT

Följer man svensk politik vet man att Centerns och andra mittenfanatikers strategi har imploderat rejält. Decemberöverenskommelsen 2014 och jök:en 2019 skulle hålla de, som man tyckte, demokratiskt opålitliga ”ytterkantspartierna” SD och V borta från allt inflytande. Trots att dessa i vissa mätningar har samlat bortåt 30 procent av väljarna. (Extra märkligt när det gällde V. Annie Lööf gillade ju förre partiledaren Jonas Sjöstedt så pass mycket att hon åkte på debatt-turné med honom och därför inte kan ha betvivlat hans demokratisyn.)

Resultatet: ett magplask. SD är inne i stugvärmen, med mycket av sin politik på det borgerliga bordet. Och med V måste man numera faktiskt förhandla (än så länge via ombud, som pensionsansvarige Ardalan Shekarabi).

Det är som Liberala studenters Christoffer Heimbrand skrev på Twitter för några veckor sedan: ”Annie Lööfs breda mitt är så smal att inte ens hon själv får plats där längre.”

Att envetet blockera folkets uppfattningar i viktiga frågor är demokratiskt vanskligt. Också partitaktiskt, tycks det. Centern går kräftgång i opinionen.

Hur påverkas det demokratiska systemets legitimitet av utfulningen av vissa väljargrupper? En Novus-undersökning efter jök:en borde redan då ha stämt till eftertanke: ”Har ditt förtroende för politiker ökat eller minskat sedan riksdagsvalet 2018?”. Frågan ställdes när regeringsbildningen var klar. Ynka 5 procent svarade att de fått ökat förtroende, medan hela 70 procent kände ett minskat förtroende.

Här en psykologisk spekulation: Om kritiker av invandringspolitiken konsekvent kallas rasister, finns då ingen risk att de släpper garden när de hamnar nära verklig rasism?

En välvårdad demokrati tillåter, givetvis, politiker att ”gå före” folket i vissa frågor. Statsvetaren Peter Esaiasson har framhållit politiker som Mona Sahlin som föredömliga i att skapa mer tolerans för exempelvis sexuella minoriteter. Bra där, Mona!

Men – som bland andra statsvetarna i Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet tagit upp i flera skrifter genom åren – så kan ett alltför stort avstånd mellan väljare och valda bli bekymmersamt.

Ett paradexempel är – förlåt tjatet! – invandringen. Vartenda år sedan mätserien inleddes för över 30 år sedan har fler (oftast ett betydande flertal) svenskar velat minska invandringen, jämfört med dem som velat öka den. Ändå har alla riksdagspartier förutom Sverige­demokraterna öst på med mer, åtminstone fram till 2015. Bingo för SD, förstås, som fått regera i ensamt majestät i den frågan.

De göteborgska valforskarna har kunnat visa hur riksdagens ledamöter generellt legat till vänster om sina väljare i många och viktiga samhällsfrågor. Mönstret har på sistone ändrats en del. Men för V och S gäller fortfarande att representanterna ligger klart till vänster om de representerade.

Mätserierna är inte helt lätt-tolkade. Hur får man till exempel in de nya frågorna som hamnar under paraplyer som ”kulturkriget” och ”gal/tan-skalan”?

2018 kom samhällsanalytikern Markus Uvell ut med boken Bakslaget (Timbro). Han hade låtit pejla folk om deras inställning till sådant som normer, normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism, biologiskt kön, radikalism/konservatism.

Uvell visar övertygande hur en politisk och medial agenda växt fram, som varit betydligt mer radikal än hos medborgarna. Det finns en bred längtan inom alla samhällsklasser efter mer av realistisk problemlösningspolitik och mindre av symbolfrågor och upphetsade pseudodebatter om till exempel unisextoaletter. (Och damcykelsymboler, förmodar jag.)

Annat matnyttigt – och demokratiskt uppfordrande – hos Uvell: Redan då fanns en mycket stark pessimism inför utvecklingen i Sverige, även hos etablerade grupper. Störst var missnöjet med tryggheten. 75 procent av de tillfrågade med universitetsexamen uppgav att tryggheten från brott har försämrats de senaste tio åren (i hela befolkningen var det 80 procent). Den sociala tryggheten upplevdes av 75 procent ha försämrats.

En genuin misstro mot etablerade medier existerade, med en utbredd skepsis mot sanningshalten i rapporteringen. Nästan hälften menade att de flesta journalister på etablerade medier driver sin egen agenda i stället för att beskriva verkligheten. Och att den som följer debatten i sociala medier får en mer heltäckande bild än den som ges i traditionella medier.

Markus Uvell har undersökt svenskarnas värderingar bortom de ekonomiska frågorna. Foto: Janerik Henriksson / TT

Uvell fann ett stort stöd för värdekonservativa idéer. Nästan sex av tio väljare instämde i påståendet att äldre generationer har mycket att lära ut om hur samhället borde fungera. Och ta jämställdheten. I debatten hade sedan lång tid tillbaka traditionella könsroller ifrågasatts (regeringen talade om könen som en ”social konstruktion”) och de flesta partier förespråkade bland annat kvoterad föräldraförsäkring för att bryta mönstren. Men sex av tio väljare menade att det inte är något fel på traditionella könsroller så länge man väljer själv. Bara väljare som röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet tog tydligt avstånd från påståendet.

Jag tänker på damcykelsymbolen. Det är den dekadenta demokratin som manifesterar sig. Inte med ett problem som söker lösning. Utan med en lösning som söker ett problem. För ärligt talat, cyklade verkligen Stockholms kvinnor omkring och kände sig förtryckta över den tidigare symbolen: en herrcykel?

När problem utan lösning tornar upp sig – skjutningarna, segregationen, skolförfallet – samtidigt som politikerna hittar på lösningar till icke-problem – plastpåseskatt, cykelsymboler, desperata satsningar på fler kvinnor inom tech – så är demokratin i fara.

När alkisen tappat nyckeln, letar han under gatlyktan, där det är ljust, inte i skuggorna under busken där den tappades. Det blir då svårt finna det saknade.

Saknad (Mondial; 2022) är titeln på en bok av statsvetarna och debattörerna Katarina Barrling och Cecilia Garme. De lyfter ur skuggorna upp legitim oro och undran inför samhällsutvecklingen. Som för många har gått oerhört snabbt. Inte i villa­staden i Djursholm, kanske. Men i bruksorten där flyktingförläggning ersatt fabrik, eller i förorten som präglas av ”white flight”. I boken avvisas därför uppfattningen att synen på invandring främst är en fråga om värderingar. Det handlar snarare om perspektiv. Nobelpristagaren William Faulkner citeras: ”Det förflutna är inte dött. Det förflutna är inte ens förflutet.” Vi människor har ett ”tidsdjup” – och därmed kan man resonera om en form av kollektiv saknad.

S-märkte journalisten Widar Andersson skriver i en uppskattande anmälan om att allt fler lever i de stora och direkta befolkningsförändringarnas kvarter. Och vi kan och får bara inte förtränga att den gamla nedärvda bilden av ett land i ordning och reda har ”fått sig en törn”. Gangstermord, tusentals barn som försvinner från skolorna, tiggare utanför affärerna, omfattande bedrägerier med assistansersättning. Att känna saknad och nostalgi är inget att skämmas för.

Men sanningen är ju att vi ofta förmås göra det. Barrling/Garme lanserar ett nytt begrepp, att lägga bredvid det etablerade ”åsiktskorridor”. De talar om ”känslokorridoren”.

I känslokorridoren ska vi vara framåtblickande, nyfikna, utvecklingsbejakande. Det är elitens diktat, samma elit Uvell beskriver i Bakslaget; den som lägger våra skattekronor på damcykelsymboler. (Symbolen tog flera månader att få fram, enligt Mitti.)

Författaren och S-debattören Göran Greider är inne på tankar liknande Barrlings/Garmes när han i boken Stugland – en berättelse om Sverige (Volante) skriver om den faluröda stugan och de tankar/känslor den väcker hos honom. Som marxist och vänster hyser han en naturlig skepsis mot nationalism – men samtidigt: Den är arenan för demokratiskt samtal och skatteuppbörd, alltså välfärdsstatens existensvillkor. Och han slår ett slag för ”den banala nationalismen”. Vardagssaker, saker som vi ”bara gör”:

Hejar på landslaget. Accepterar att väderprognosernas karta är den svenska. Njuter av naturen. Genom denna vardagens i regel oreflekterade praktik, sammanlänkas vi med människor på andra platser och i andra tidevarv; människor vi inte personligen känner. Det höjer oss till solidaritet, adlar oss till nyfikenhet, låter oss känna tillit. Och ger oss rentav kraften och modet att försöka oss på att bygga ett samhälle. (Och inte bara en röd stuga till oss själva.)

En fin symbol för den banala nationalismen, enligt Göran Greider. Foto: Alex Kotomanov

Greider skriver att han ”avskyr det där självgoda föraktet för den banala nationalismen, som särskilt vänstern brukar excellera i (och som högerpopulismen å andra sidan ofta gör till ett huvudbudskap). För även om det är nödvändigt att skapa nya nationella identiteter , som helst också har mångkulturella övertoner, är det djupt ohistoriskt och helt enkelt urbota dumt att inte se värdet av den nationella samhörighet som tidvis och mot alla odds har skapats i landet Sverige.”

Alla våra erfarenheter, alla våra individuella och kollektiva minnen (tidsdjupet), kommer att i någon mån sätta sin politiska prägel på oss. Det är givetvis något vi måste prata om och förhålla oss till när vi gör politik. Vi gör det genom att se varandra i ögonhöjd. Jämlikt och demokratiskt.

Det var i ledsen medvetenhet om att detta alltför sällan sker, jag på senvintern förra valåret gav mig ut på vägarna. Resultatet blev boken Vårt nya land – Sverige efter flyktingkrisen (Timbro). Jag var i Sjöbo i söder och Kiruna i norr. Flängde runt som en tätting. Just Eskilstuna missade jag. Men skjutningar var redan då på tapeten. Däremot ej damcykelsymboler.

Sorgen över det usla samtalsklimatet var utbredd. Den socioekonomiska dysfunktion och segregation jag skildrade hade sin minst lika allvarliga motsvarighet i kommunikativ dito. Återigen – ni får förlåta mig – får invandringen här tjäna som paradexempel.

Eva som jobbade med ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan hade förgäves försökt prata med cheferna om att många varken var ensamma (de var ankare) eller barn eller flyktingar eller från Afghanistan. De var vuxna ekonomiska migranter från Iran – men det fick icke sägas. Locket på.

Det var en ofta återkommande observation under min resa, att Sverige har påbjudit ett slags omertà (den sicilianska maffians tystnadskod) kring dessa frågor.

Emblematiskt exempel: när statsminister Fredrik Reinfeldt tog sin migrationsminister Tobias Billström hårt i örat när denne dristade sig att föra en volymdiskussion om invandringen.

Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström var inte helt eniga om de korrekta termerna för invandringsdebatten. Foto: Maja Suslin / Scanpix / TT

Två mer vardagsnära exempel från min resa: Akademiker-Rebecka, som när hon träffade sina vänsterliberala akademikerkolleger ansågs vara ond om hon tog upp knepigheter med mångkulturen. Och Jessika i Malmö, som sorgset berättade hur vänskaper avslutades för att hon i sociala medier och på middagsdiskussioner efterlyste en konsekvensanalys av 2015 års inströmning och en kritisk granskning av idén om ”kompetensregn”.

Jag intervjuade det socialdemokratiska kommunalrådet i Norrköping, Lars Stjernkvist, och heders­våldsexperten Maria. De var båda bedrövade över hur vänstern länge tystat viktiga diskussioner om hedersrelaterat förtryck (Lars Stjernkvist vidgick där ödmjukt egen skuld). Man ville undvika ”rasiststämpeln”, och teg därför.

Ja, gudarna ska veta att man inte leker ostraffat med svensk omertà! För några år sedan publicerades ett skrämmande reportage i tidningen Journalisten. Anställda på Sveriges Television, Sveriges Radio och UR vittnade om arbetsklimatet: ”Ängslighet och en rädsla för att säga vad man tycker präglar arbetet och riskerar att köra journalistiken i diket i avgörande framtidsfrågor.”

Uppdrag gransknings Janne Josefsson var en av få som vågade skylta med sitt namn i artikeln. Han berättade om kolleger som slutar heja på den som tar upp problem på känsliga områden. Reportaget hade den olycksbådande rubriken ”Därför är det så tyst”.

Före detta polisen, numera integrationsföreläsaren, författaren och poddaren med mera Mustafa Panshiri kallade samtalsklimatet under åren fram till 2015 en ”masspsykos”. Han berättade att han brukar ställa två frågor när han är ute och träffar dem som jobbar med integrationen:

Jag har haft över hundra sådana möten, med gode män, socialsekreterare, mellanchefer, et cetera. Första frågan jag ställer lyder: ”Vill du leva i ett mångkulturellt samhälle?” Alla säger ja. Sedan frågar jag: ”Vad är bra med mångkultur? Hur berikar till exempel somalisk och afghansk kultur det svenska samhället? Och jag vill inte höra något om maträtterna eller danserna…” Vet du vad det sorgliga är? Det blir knäpp tyst. Ingen säger något.

Visst, det har väl blivit lite bättre, lite mindre tyst. Åsiktskorridoren något rymligare; kanske även känslokorridoren. Så vem är jag att klaga? Orkar inte. Inte just i dag, när jag ska fiska abborre i sjön på släktgården i Roslagen. Privilegierad som få. Tacksam över att – ännu – få leva i demokrati.

Men en avslutande dos stark Hamiltons blandning tål ni! I De ofelbara tar han upp den skriande bristen på ansvarsutkrävande i vår sargade demokrati. Flocken drar iväg i marschtakt på nya stolleprov, mejar ner allt intellektuellt motstånd, ofta med endast tunna och högljudda argument. Man gör fiasko på fiasko. Politiken visar sig vara huvudlös. Men inte ett enda huvud ryker!

I demaskeringens spår följer tystnaden. Makthavarna vill helst tala om något annat. Om framtiden. Om kommande utmaningar. Konsekvensen av stora misslyckanden på det personliga planet är för de styrande påfallande små. Allmänt gäller att det är bättre att göra fel tillsammans än att vara ensam och ha rätt.

Det är viktigt för alla inblandade, skriver Hamilton, att det går bra för de direkt ansvariga, att de slipper nesan i avpollettering, för ”annars kommer skuggan falla över alla”.

Morgan Johansson sitter kvar, oavsett politisk åsikt. Foto Fredrik Sandberg / TT

En central politiker som Morgan Johansson kan därför sitta kvar. Han som hävdade att Lars Leijonborgs språktestförslag 2002 var rasism – men numera själv är för språktest. Som före valet 2018 skröt om hur stram invandringen blivit. Men som efter valet (Agenda januari 2019) satt och mös om att vi ska bli generösa igen: ”Vi ser att vi har kontroll över situationen”, log han mot kameran.

För att i år, 2022, återigen signalera yttersta stramhet, i syfte att återta LO-medlemmar som förlöpt till SD.

Och vad tror ni hände med de mediechefer som släppte igenom livsfarligt förtal mot Ebba Busch på flera språk (efter hennes påskkravalluttalande om att polisen borde brukat mer våld) och som gladeligen ljugit om kompetensregn och liknande?

De sitter kvar, förstås.

Men låt oss gemensamt i alla fall försöka utkräva lite mer ansvar och odla ett mer autentiskt samtal om de viktiga frågorna. För demokratins skull, och för Eskilstunabarnens skull. Så att också de ska få känna tacksamheten och glädjen på väg till valbåset en krispig septemberdag, då trädens löv, och inte förortens parkeringar, står i brand.

***

Text:

Toppbild: TT