Nej, judoklubbens bugning är inte diskriminering

En förälder har anmält sitt barns judoklubb i Göteborg för att barnen ska göra en japansk hälsning i samband med träningar. Bugningen är i linje med Svenska judoförbundets riktlinjer och något judoutövare världen över gör för att visa respekt, förklarar klubben. Men enligt den anmälande föräldern diskriminerar judobugningen muslimer, som endast bugar inför sin gud. Klubbens bugningspolicy bryter också mot barnkonventionen, påstår hen.

Först skrattade jag rakt ut. Kampsporter är vanligt förekommande även i muslimska länder, och bland muslimer i Sverige. Hur kan man ens få för sig att en japansk judohälsning är diskriminering? Men så såg jag sekunden senare att Diskrimineringsmannen har tillsatt en utredning för att granska den anmälda judoklubben. Och när DO är i farten kan man slå vad om att det kommer letas efter diskriminering – också där diskriminering alldeles uppenbarligen inte finns.

Myndigheten har i åratal agerat så. Till och med när religiösa själva har diskriminerat, genom att på arbetsintervjuer och arbetsplatser inte ta folk av det motsatta könet i hand, har DO sett arbetsgivarna som diskriminerade när de sagt tack men nej tack.

Med stora skadeståndskrav och risk för negativ publicitet skapas på så sätt en rädsla hos arbetsgivare och andra aktörer som kan råka ut för myndighetens piska.

Ett fall som jag granskade häromåret var att DO krävde Region Uppsala på 70 000 kronor för att en kvinnlig läkare på en vårdcentral hade bett en patient att ta sig sin slöja. Var det verkligen diskriminering, och vad hade i så fall hänt? När jag begärde ut alla handlingar som gick att få tag på började bilden sakteligen klarna.  

I sitt beslutsdokument påstod DO att myndigheten ”har genomfört en utredning”, och att ”utredningen har gett DO anledning” att landa i att det skett diskriminering mot den beslöjade kvinnan. I medier framstod det därför som att DO hade gjort ett grundligt arbete. Kunde det finnas något i utredningen som fick myndigheten att bli så säker på att läkaren förtjänade att ses som en diskriminerande skurk?

Efter att jag upprepade gånger hade bett om utredningen märkte jag att den kanske inte fanns. Till slut kom ett tydligt svar från DO: ”Det stämmer, ingen skriftlig utredning i ett samlat dokument”. DO:s ”utredning” var alltså att myndigheten valde att köpa en patients upplevelse av en situation. Den beslöjade kvinnan påstod sig ha diskriminerats, och det räckte som ”utredning” för ett skadeståndskrav på 70 000 kronor.

Enligt den berörda vårdcentralen hade den anklagade läkaren utifrån en medicinsk bedömning velat kunna ”undersöka hela patienten”, bland annat för att undersöka ”lymfkörtlar på hals”. Man kunde inte låta bli att undra varför DO skulle vara bättre lämpad att göra en medicinsk bedömning än en läkare och vårdcentral. Tack och lov valde de då styrande regionpolitikerna att ha is i magen i stället för att stressat betala ut det av DO krävda skadeståndet. Det fick bli en rättslig prövning. Som ordförande för vårdstyrelsen sade kristdemokraten Björn-Owe Björk klokt att det är en principiell fråga, att läkare ska kunna be en patient att ta av sig huvudduk vid läkarundersökning.  

Tingsrätten gick på samma linje. Att den beslöjade kvinnan hade känt obehag av frågan att ta av sig sin sjal räckte inte för fällande dom. Men inte nöjde sig DO med det, som har överklagat domen. Att just denna myndighet ska granska judoklubben i Göteborg, ett ärende som borde ha kastats i papperskorgen illa kvickt, följer alltså ett bekant mönster.

Om vi nu ska ha en myndighet mot diskriminering ska den främja likabehandling, inte behandla vissa som ömtåliga barn.

Ibland måste man kunna säga: nej, du är faktiskt inte diskriminerad. Tro på vad du vill, men du kan inte kräva anpassningar av andra. Är du så fyrkantig att du inte ens kan låta ditt judotränande barn att delta på träningar med en japansk bugning är det du som förälder som omöjliggör för ditt barn att delta. Det är inte judoklubbens fel.

Lika lite som staten eller det övriga samhället har rätt att klampa in med pekpinnar och krav om hur ni bugar i din moské, lika lite har du som troende rätt att göra det mot en judoklubb.

Budskapet skulle klarna om Sveriges mest destruktiva skämt till myndighet en gång för alla lades ner.

***

Läs även: Sakine Madon: Måste svensk politik vara så efter?

Läs även: Sakine Madon: Lagen om hets mot folkgrupp är en katastrof