Nina van den Brink: Därför var Myrdals rapportbok stilbildande
Toppbild: TT
Det har skrivits en hel del om Jan Myrdals fina självbiografiska romankonst sedan han gick bort för två veckor sedan. Och kanske ännu mer om hans blint envetna stöd för kommunism och diktatorer. Men hans stora genombrott, boken som under en period gjorde honom till den mest lästa svenska författaren i världen, har det varit mer tyst om. Det var på sensommaren 1962 som Jan Myrdal och hans hustru Gun Kessle åkte till Kina för att bo en månad i den lilla byn Liu Ling utanför Yenan. På plats intervjuade Myrdal bybor i en antropologisk ansats, skrev ner deras vittnesmål och registrerade vad han såg.
Han ansträngde sig för att inte dra slutsatser eller sammanställa sina intryck: »jag är verklighetens tolk, icke dess vanställare. Och innan det blir möjligt att dra slutsatser måste materialet läggas fram«. Med bokens minibiografier av ett trettiotal invånare i byn, med deras (och deras grannars) ord, ville han återge »folket« rätten att beskriva sina upplevelser av det egna livet. 35-årige Tung Yang-chen berättar till exempel hur han var tveksam när det skulle bildas kooperativ, för han hade haft goda skördar, men sedan fick han goda inkomster som medlem i kooperativet. När det skulle bildas folkkommun tyckte han därför att det var bäst att vara följsam: »Ty partiet hade alltid haft rätt förut. Så jag bara röstade ja till folkkommunen utan vidare. På hösten valdes jag till vice arbetsledare för Liu Ling By Arbetslag. Det gjorde mig rörd att folk litade på mig.«
Myrdals uttalade syfte var att skapa ett källmaterial, fritt från västerländska antaganden, om livet som det såg i en by med 212 personer efter Maos stora språng. Boken formade bilden av Kina för lång tid framåt i stora delar av västvärlden. New York Times recensent kallade boken (i engelsk översättning 1965) för en viktig och detaljerad studie om det liv som kommunisttyret fört med sig. Skribenten Richard Walker från universitetet i South Carolina konstaterade att de individuella bönderna i boken blir till levande människor, ibland i kontrast till den vanliga politiskt färgade propagandan från kinesiska myndigheter.
50 år efter reportaget, år 2012, reste Utbildningsradion till byn för att undersöka hur heltäckande det varit. De träffade folk som fortfarande var fulla av respekt för den vänlige och nyfikne författaren som en tid bott i deras by, men de fick också höra berättelser om den stora svälten 1959–1961, som inte nämns i Myrdals bok.
Myrdals lojalitet mot det kinesiska systemet i alla år ger anledning att förhålla sig något skeptisk till intervjuernas fullödighet. Men som dokumentär metod, som litterärt experiment och, gissar jag, som historiskt dokument ur många aspekter, är Rapport från kinesisk by av stor betydelse. Det är en metod som i ny form återfinns hos Nobelprisvinnaren Svetlana Aleksijevitj dokumentära romaner, till exempel Zinkpojkar, och hos Augustprisvinnaren Marit Kapla i Osebol, även om dessa båda lagt huvudfokus på det litterära.
Rapportgenren är tillsammans med arbetarlitteraturen det som ger svensk litteratur dess särprägel i världslitteraturen. Finlandssvenske Jörn Donner var en av pionjärerna redan 1958 med Rapport från Berlin. Sara Lidman satte skräck i den statliga arbetsgivaren med sin rapportbok Gruva, 1968, där gruvarbetare vittnade om hemska arbetsvillkor. Annika Olsson beskriver i sin avhandling, Att ge den andra sidan röst – Rapportboken i Sverige 1960–1980, genrens politiskt motiverade ambition som att »ge röst« åt männi skor som annars inte skulle »komma till tals«. En typ av bok för alltid förbunden med en annan tid som trodde på medvetandegörandets förmåga att ge en bättre framtid åt alla.
