Nu är visst ”bensträckare” också funkofobt
Än så länge har vi guschelov inga direkta tankeförbud i Sverige, men att säga vad som helst går inte an. ”Bensträckare”, till exempel.
Toppbild: Janerik Henriksson / TT
Sista ordet är aldrig sagt. När som sädesfälten böja sig för vinden, står nån jävel där och böjer dem tillbaks. Heja! Fri, frodig och frejdig åsiktsbildning samt yttrandefrihet är toppen. Gärna med virvlande byvindar från såväl norr, öster, syd som väst. Om det inte passar galoscherna, toppa med sydväst. Vindflöjlar – i form av väl argumenterade åsiktsbyten – kan också ha rätt.
Jag har inte läst Sakine Madons bok Inget är heligt, men antar att jag skulle hålla med om det mesta. Men som ett oväntat besök ur mina gravt osorterade böcker i hyllor, i källaren, på bord och golv dök nyss Salman Rushdies lilla skrift Är ingenting heligt? (i utmärkt översättning av Per Svensson 1990) upp. Den innehåller två artiklar ur Granta samma år, på svenska benämnda ”Med gott uppsåt” och ”Är ingenting heligt?”. Naturligtvis i kölvattnet av den fatwa över honom och Satansverserna som dessutom drabbade många andra – alltmedan Svenska Akademien sket i att gå ut till hans försvar.
Madon i all ära, jag har beundrat henne ända sen jag satt bredvid henne och såg Ruben Östlunds film Play 2011 och vi efteråt konstaterade att filmen inte var rasistisk. Men Salman Rushdie är ju en ordkonstnär, och jag vill gärna låta er njuta av några citat:
”Satansverserna besjunger korsbefruktningen, det orena, blandformerna, de transformationer som skapas av nya och oväntade kombinationer som skapas av mänskliga varelser, kulturer, idéer, politiska åskådningar, filmer, sånger. Den gläds åt bastardiseringen och fruktar Renhetens absolutism.”
Och vidare:
”/…/ jag accepterar osäkerheten som det enda konstanta, förändringen endast som det säkra.” Dessutom ”Att respektera det heliga är att vara förlamad av det. I alla kulturer är det en av de mest konservativa krafter som finns, därför att den försöker förvandla alla andra idéer – Skepticism, Framsteg, Förändring – till förbrytelser.”
Än så länge har vi guschelov inga direkta tankeförbud i Sverige – minns gärna Ebba Gröns låt ”Scheisse”: ”Mina tankar är det sista som ni tar.” Men att säga vad som helst går inte an, och det gäller inte bara n-ordet. Påmindes jag om härom dagen då ett par hundra människor samlades i sydöländska Ventlinge för att fira poetens Anna Rydstedts minne med en rad begåvade och vithyllta diktare och konstnärer. Solen sken och vinden ven bland brassestolarna (om man så får säga). Ingen skällde på oss som rökte tobakscigarretter.
Men så sa någon, troligen Rydstedt-sällskapets ordförande Viktoria Bengtsdotter Katz, att vi nu kunde ta oss en ”bensträckare”, det vill säga paus för kaffe, bullar, bajamajor och bokköp. Vafalls och mon dieu! Jag hade just läst Mats Holm i Fokus och Expressens Malin Siwe (1/7–22) om fackföreningen Unionens nya föreskrifter för otillåtna yttranden och samtal på jobbet. Siwe exemplifierar:
”Man ska inte säga funktionshindrad, utan person med funktionsnedsättning och paus i stället för bensträckare, för någon kan sakna ben och bli sorgsen.”
Man blir skrattande både förbannad och förvirrad. Jag trodde att ”funktionsnedsättning” var förbjudet? Heter det numera inte ”funktionsvariation” som kanske låter lite snällare? Eller fånigare? En blir ju helt funktionsförvirrad och funkisfördärvad. Måste vi gamla punkfans döpa om oss till funxs?
För övrigt har punken en rätt tajt förbindelse med dada, surrealism and you name it. Tvivel, groteskerier och bastarderier. Alltså åter till Rushdie: ”/…/svar är lättare att finna, och mindre pålitliga, än frågor.”
Det är inte vem som helsts ord, heller inte de sista. Halleluja.
***
