Mer hädelse är den enda vägen framåt

Att ständigt ducka och backa av rädsla för islamistiskt våld kommer bara att förstärka radikala strömningar och underminera yttrandefriheten. Vi måste göra motsatsen.

Rädslan för att bli anklagad för hädelse, och i synnerhet hädelse av sådant som islamiska fundamentalister bestämt sig för att reagera mot, har sedan en längre tid begränsat konsten, kulturen och det fria ordet i västvärlden. Nu senast var det tumult i Storbritannien med anledning av filmen The Lady of Heaven, som handlar om profeten Mohammeds dotter.

Filmen sägs vara den första som visar profeten Mohammeds ansikte på film och har därför av islamiska aktivister och fundamentalister bedömts som hädisk och blasfemisk. Därtill är den gjord utifrån ett shiamuslimskt perspektiv viket inte faller i god jord hos nämnda grupper.

Efter att över hundra tusen personer undertecknat en protestlista om att filmen omedelbart måste tas ner från biorepertoaren, och efter att arga män demonstrerat utanför biografer i en rad engelska städer, stod inte den brittiska biografkedjan Cineworld pall längre. Den meddelande till demonstranternas jubel att alla visningar av filmen skulle stoppas med hänvisning till personalens säkerhet.

Filmens producent Malik Shlibak, som själv är muslim, menar att anklagelserna om att filmen skulle vara hädisk är rent nonsens. Med glimten i ögat tackade han fundamentalisterna i en intervju för att de marknadsfört filmen genom all uppmärksamhet som skapats runt den.

Betydligt mer allvarlig blev Shlibak dock när han talade om vikten av att inte fega ur på grund av den här sortens extremisters krav. Detta trots att han själv utsatts för allvarliga hot. Hans vädjan hörsammades dock inte.

På motsvarande sätt har det fria ordet och kulturskapandet allt för många gånger drabbats under de senare decennierna. Konsekvenserna har blivit å ena sidan ytterligare rädsla och självcensur, å andra sidan ytterligare radikalisering och krav om underkastelse.

Rädslan inför det extrema våldskapital som den islamistiska terrorn gång på gång visat upp genom åren har gjort att självcensuren sätter in, redan innan några påstått kränkta röster gjort sig hörda.

Världskulturmuseet i Göteborg fegade ur och tog ner ett foto av Elisabeth Ohlson Wallin föreställande muslimska homosexuella män i bön.

Kulturhuset i Stockholm ställde in en dansföreställning tonsatt till en koranvers.

Lars Vilks och hans rondellhund blev paria med följd att gallerier och museer drog sig för att överhuvudtaget ha något med Vilks att göra. Han isolerades på grund av andras rädsla.

Blickar vi ut över Europa kan listan göras betydligt längre.

En mer osympatisk person som uppmärksammats på senare tid är Rasmus Paludan. Till skillnad från kulturyttringarna i exemplen ovan har Paludan uppenbarligen inget annat syfte än att just häda och skända en religion – i hans fall islam. Med tanke på hans illvilliga syfte har frågan rests om det verkligen finns anledning att i hans fall försvara hans lagstadgade rätt att häda. Innan den frågan besvaras nekande bör man fundera över vad alternativen egentligen innebär.

Precis som i fråga om den inställda filmen i Storbritannien, är det ofta muslimer runtom i Europa som drabbas av fundamentalisternas hotfulla påbud och krav.

I Paris fick den fransk-tunisiske imamen Hassen Chalghoumi gå under jorden med massivt polisbeskydd efter att han i starka ordalag dels fördömt terrormordet på Samuel Paty, dels förklarat sin kärlek för Frankrike. Hans idéer om en liberaliserad fransk islam fullt förenlig med franska värderingar och lagar, har utpekats som kränkande och hädiskt.

I Berlin lever den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates sedan lång tid med ständigt personskydd. Mordhot och en fatwa var det pris som hon fick betala när hon öppnade sin liberala moské.

Även här kan listan dessvärre göras lång.

För varje tillfälle som en film, bok, karikatyr, dansföreställning eller vad det nu kan vara stoppas av rädsla för att utsättas för islamistiskt våld förminskas också liberala och progressiva muslimers möjlighet att göra sina röster hörda. Detta gör i sin tur att den radikala miljön förstärks, liksom den extrema trosutövningen.

Hur man än vrider och vänder på det är det enbart mindre självcensur och mer hädelse som kan vara vägen framåt. Att ständigt ducka och backa av rädsla för islamistiskt våld kommer enbart att stärka radikala strömningar och hota yttrandefriheten.

Att dödliga våldsattentat mot utpekade hädare sker här i Europa har vi sett prov på gång på gång. Läraren Samuel Paty, filmskaparen Theo van Gogh och satirtidningen Charlie Hebdo var några av målen.

Tyvärr lär det komma fler i framtiden. Så länge de som skriker och gapar om hädelse ser att deras taktik fungerar, lär de fortsätta.

***

Toppbild: Demonstranter utanför Danmarks ambassad i London 2006 med anledning av Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten.

Text:

Toppbild: Lefteris Pitarakis / AP