Madelaine Levy: Obehagligt snyggt

I en tid av rusande medial dumifiering är vårens mest omtalade nykomlingar oväntade stjärnskott på den internationella tidningshimlen. Franska Paradis, som även har en engelskspråkig edition, är en Playboy för tjugohundratalet. Intressanta artiklar med intellektuell tyngd kombineras med bilder av nakna kvinnor.

Monocle, ledd av brittiske mediegurun Tyler Brûlé, är ett livsstilsmagasin om internationella relationer, globala entreprenörer och dyr design med en profil någonstans mellan The Economist och chefredaktörens första succéprojekt, Wallpaper.

Både Monocle och Paradis vågar sig på icke-kommersiella äventyr som experimentell omslagsform och ovanligt långa texter. Och båda präglas av extremt höga publicistiska ambitioner. Paradis är en superprodukt på hundratals sidor med relativt få annonser och världens mest berömda kreatörer i medarbetarrutan. Monocle har använt de pengar som bland annat »H&M-tvillingarna« Jan och Stefan Bengtsson investerat i projektet till att sätta upp lokala kontor i London, New York, Zürich och Tokyo, och – framför allt – till att producera genuina, exklusiva, välskrivna och extremt grundligt researchade reportage från jordens alla hörn.

Så långt från den lata Google-journalistiken och de förhatligt standardiserade hotellrumsintervjuerna man kan komma, alltså. Ändå lämnar båda magasinen en bitter eftersmak. Under den vackra ytan och det oklanderliga utförandet ligger en hund begraven.

I Paradis är liket relativt lätt lokaliserat. Tidningen vill bevaka den moderna manligheten men blir kvar i en omodern sexistisk era då enbart männen figurerar därför att de gör saker – de får synas därför att de är konstnärer, kampsportsproffs eller DNA-upptäckare. Kvinnorna, däremot, stirrar blankt från sidorna. De ligger. De sitter. De står. Men de får inte bidra med kreativt innehåll. Ingen av dem verkar ha gjort något berömvärt. Ingen tillåts uttala sig.

Monocles ambition att göra internationella relationer sexiga är mer svårpunkterad. Det är otroligt spännande att läsa ett magasin som rapporterar inifrån hela världen – Europa, USA och Japan har ju annars monopol på sidutrymmet i västerländska livsstilsmagasin. Men i den goda smakens namn tillåter man sig, tyvärr, både en neokolonialistisk ton och ren nationalism. Man talar gärna om för utvecklingsländer hur de borde uppföra sig för att verkligen nå västerländsk standard. Och »sanningar« som den att europeisk produktionskvalitet skulle vara högre än kinesisk tas lättvindigt för givna.

Framför allt blir det problematiskt då Monocle konfronteras (eller väljer att inte konfronteras) med det faktum att internationella relationer inte alltid är så sexiga. Med Wallpaper krävde Tyler Brülé estetisering av allt från badankor till flygplan. Vilket väl är materialistiskt men knappast skadligt.

Värre blir det när Monocle är fylld med fantastiskt vackra, och därför naturligtvis romantiserande, bilder på vapen, stridsflygplan och soldater. För hur kul är det egentligen med vapenmässor i Abu Dhabi? Eller designreportage hemifrån Afghanistans heroinkungar (»narcotecture« är ordet för dagen)? Intressant nog plockar Paradis upp samma tråd och låter världens främsta stillebenfotograf, Guido Mocafico, byta parfymflaskorna och krokodilskärpen mot pistoler – våld och perfektion i ljuv kombination.
Superkvalitativa men våldsglorifierande Monocle och vackra men sexistiska Paradis skapar en ny sorts fascinerande men skrämmande pressetisk cocktail. Utmärkta ambitioner, oklanderligt genomförande – och riktigt usla värderingar.