Offerskapet är Trump-regimens signum
Enligt Trump har världen utnyttjat USA i många år, politiskt, ekonomiskt och militärt. Men nu ska det vara slut med det.
Toppbild: AP
Att framställa sitt land och sin regim som offer för en ondsint värld är ett beprövat härskargrepp i såväl internationell politik som i inrikes utrikespolitik.
I det förra fallet används offerretoriken för att rättfärdiga ett offensivt, aggressivt och hämndgirigt agerande mot andra länder. I det senare fallet använder man samma retorik för att fula ut inhemska fiender som hantlangare åt illvilliga utländska krafter. De två metoderna brukar gå hand i hand.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det säger sig självt att det är svårare för makthavare att använda sig av detta slags offerskap ju öppnare och mer demokratiskt ett samhälle är, eftersom ens motståndare genom det fria meningsutbytet kan vederlägga beskyllningarna och påvisa att tillkortakommandena är ens egna. Offermentaliteten är den auktoritära eller totalitära härskarens kännetecken.
I närtid återfinns till exempel den serbiska ledaren Slobodan Milosevic som kombinerade inskränkt autonomi för den då albanska provinsen Kosovo med retorik om hur förfördelade serberna var som folkgrupp därstädes. Hans tal i juni 1989, på 600-årsdagen av slaget vid Kosovo, då det serbiska rikets öde beseglades av det Osmanska imperiet, blev en av de avgörande retoriska upptakterna till det jugoslaviska inbördeskriget: ”Sex århundraden senare är vi återigen engagerade i strider och står inför strider. De är inte väpnade strider, även om sådana inte kan uteslutas ännu.”
Eller Rysslands Vladimir Putin som i april 2005 beskrev Sovjetunionens fall som ”århundradets största geopolitiska katastrof” och ”en verklig tragedi för det ryska folket” eftersom tiotals miljoner av ”våra landsmän befann sig plötsligt utanför det ryska territoriet”.
En tid senare hävdade Putin att den ryska minoriteten i Ukraina, en stat som enligt honom regerades av ”nationalister, neo-nazister, russofober och antisemiter”, förtrycktes då man ”försökte förbjuda det ryska språket” och ”assimilera den ryska befolkningen”. Så serverades ett av de viktigaste ryska motiven för annekteringen av Krim februari 2014.
Eller Kinas president Xi Jinping som i mars 2023 anklagade USA för att leda västvärldens försök att ”omringa, innesluta och undertrycka Kina” vilket hade skapat ”allvarliga utmaningar” för landets utveckling. Två år tidigare, mars 2021, uttalade Xi att Kina stod inför ”en storm av västerländska attacker”.
Eller den turkiska presidenten Erdoğan som för att skyla över misslyckandena med sin egen ekonomiska feberfantasipolitik gång efter annan beskyllt ”räntelobbyn”, bestående av internationella finansiärer och regeringar i väst, att konspirera mot Turkiet.
I ljuset av detta är det noterbart att USA:s president Trump i allt större utsträckning begagnar sig av offerretorik. Enligt Trump har världen utnyttjat USA i många år, politiskt, ekonomiskt och militärt. Men nu ska det vara slut med det.
Man kan kontrastera det mot Kennedy-administrationens smeknamn både på sig själv och på USA som Camelot, efter Kung Arthurs legendariska slott och hov som representant för ett ärofyllt, idealistiskt och moraliskt styre präglat av rättvisa och ridderlighet – oavsett sanningshalten i den skildringen.
Eller Ronald Reagans beskrivning av USA med återkoppling till guvernören för Massachusetts Bay-kolonin John Winthorps liknelse på 1630-talet om att vara ett världens ljus, staden uppe på berget som inte kan döljas – med referens således till Jesu Bergspredikan. En patriotisk, moralisk och hoppfull vision om vad USA skulle vara.
Denna optimistiska uppfattning om amerikansk exceptionalism kulminerade i parollen och reklamfilmen Morning in America under Reagans återvalskampanj 1984. En ny början med ett USA som lämnat inflation, energikris, internationell förnedring och lågkonjunktur bakom sig.
Den känslomässigt och intellektuellt undermåliga retoriken om offerskapet som är Trump-regimens signum blir därmed en indikation om avsaknad av framtidstro, oaktat talet om att göra USA stort igen.
Tankefiguren att historiens mäktigaste statsbildning skulle vara ett offer för en ondsint omvärld är tillräckligt löjlig i sig. Allvarligare för såväl USA:s egna medborgare som för oss i dess omvärld är mönstret att det huvudsakligen är autokrater och envåldshärskare som begagnar sig av sådan självömkan och skuldbeläggande av andra.
I stället för Morning in America får vi således Mourning in America, en paroll som det republikanska The Lincoln Project kläckte om Trump redan 2020.
***
Läs även: Kärnvapenspridning gör USA svagare
Att framställa sitt land och sin regim som offer för en ondsint värld är ett beprövat härskargrepp i såväl internationell politik som i inrikes utrikespolitik.
I det förra fallet används offerretoriken för att rättfärdiga ett offensivt, aggressivt och hämndgirigt agerande mot andra länder. I det senare fallet använder man samma retorik för att fula ut inhemska fiender som hantlangare åt illvilliga utländska krafter. De två metoderna brukar gå hand i hand.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det säger sig självt att det är svårare för makthavare att använda sig av detta slags offerskap ju öppnare och mer demokratiskt ett samhälle är, eftersom ens motståndare genom det fria meningsutbytet kan vederlägga beskyllningarna och påvisa att tillkortakommandena är ens egna. Offermentaliteten är den auktoritära eller totalitära härskarens kännetecken.
I närtid återfinns till exempel den serbiska ledaren Slobodan Milosevic som kombinerade inskränkt autonomi för den då albanska provinsen Kosovo med retorik om hur förfördelade serberna var som folkgrupp därstädes. Hans tal i juni 1989, på 600-årsdagen av slaget vid Kosovo, då det serbiska rikets öde beseglades av det Osmanska imperiet, blev en av de avgörande retoriska upptakterna till det jugoslaviska inbördeskriget: ”Sex århundraden senare är vi återigen engagerade i strider och står inför strider. De är inte väpnade strider, även om sådana inte kan uteslutas ännu.”
Eller Rysslands Vladimir Putin som i april 2005 beskrev Sovjetunionens fall som ”århundradets största geopolitiska katastrof” och ”en verklig tragedi för det ryska folket” eftersom tiotals miljoner av ”våra landsmän befann sig plötsligt utanför det ryska territoriet”.
En tid senare hävdade Putin att den ryska minoriteten i Ukraina, en stat som enligt honom regerades av ”nationalister, neo-nazister, russofober och antisemiter”, förtrycktes då man ”försökte förbjuda det ryska språket” och ”assimilera den ryska befolkningen”. Så serverades ett av de viktigaste ryska motiven för annekteringen av Krim februari 2014.
Eller Kinas president Xi Jinping som i mars 2023 anklagade USA för att leda västvärldens försök att ”omringa, innesluta och undertrycka Kina” vilket hade skapat ”allvarliga utmaningar” för landets utveckling. Två år tidigare, mars 2021, uttalade Xi att Kina stod inför ”en storm av västerländska attacker”.
Eller den turkiska presidenten Erdoğan som för att skyla över misslyckandena med sin egen ekonomiska feberfantasipolitik gång efter annan beskyllt ”räntelobbyn”, bestående av internationella finansiärer och regeringar i väst, att konspirera mot Turkiet.
I ljuset av detta är det noterbart att USA:s president Trump i allt större utsträckning begagnar sig av offerretorik. Enligt Trump har världen utnyttjat USA i många år, politiskt, ekonomiskt och militärt. Men nu ska det vara slut med det.
Man kan kontrastera det mot Kennedy-administrationens smeknamn både på sig själv och på USA som Camelot, efter Kung Arthurs legendariska slott och hov som representant för ett ärofyllt, idealistiskt och moraliskt styre präglat av rättvisa och ridderlighet – oavsett sanningshalten i den skildringen.
Eller Ronald Reagans beskrivning av USA med återkoppling till guvernören för Massachusetts Bay-kolonin John Winthorps liknelse på 1630-talet om att vara ett världens ljus, staden uppe på berget som inte kan döljas – med referens således till Jesu Bergspredikan. En patriotisk, moralisk och hoppfull vision om vad USA skulle vara.
Denna optimistiska uppfattning om amerikansk exceptionalism kulminerade i parollen och reklamfilmen Morning in America under Reagans återvalskampanj 1984. En ny början med ett USA som lämnat inflation, energikris, internationell förnedring och lågkonjunktur bakom sig.
Den känslomässigt och intellektuellt undermåliga retoriken om offerskapet som är Trump-regimens signum blir därmed en indikation om avsaknad av framtidstro, oaktat talet om att göra USA stort igen.
Tankefiguren att historiens mäktigaste statsbildning skulle vara ett offer för en ondsint omvärld är tillräckligt löjlig i sig. Allvarligare för såväl USA:s egna medborgare som för oss i dess omvärld är mönstret att det huvudsakligen är autokrater och envåldshärskare som begagnar sig av sådan självömkan och skuldbeläggande av andra.
I stället för Morning in America får vi således Mourning in America, en paroll som det republikanska The Lincoln Project kläckte om Trump redan 2020.
***
Läs även: Kärnvapenspridning gör USA svagare
