Om tio år river Sverige också ghetton

Sverige har blundat för parallellsamhällena så länge att vi kommer att bli tvungna att vidta drastiska åtgärder.

År 2018 fattade det danska folketinget, med bred majoritet från vänster till höger, ett historiskt beslut som döptes till ”Initiativer på boligområdet, der modvirker parallelsamfund”. På ren svenska handlade det om att i grunden förändra de danska stadsdelar som klassificerades som särskilt utsatta områden, läs ”ghetton” eller ”parallellsamhällen”. De avsedda områdena karakteriserades av sådant som hög arbetslöshet, kriminalitet och en stor andel personer med utländsk bakgrund.

Målet som formulerades var att till år 2030 skapa socialt blandade områden genom att exempelvis riva befintliga bostäder, bygga nya och skärpa reglerna för vilka som skulle få bo där. Exempelvis beslutades att allmänna familjebostäder enbart fick utgöra 40 procent av beståndet i respektive område och att resterande delar skulle utgöras av andra slags boenden.

Claus Bech-Danielsen, professor i arkitektur och fysisk planering vid Aalborgs universitet som utvärderar det politiska avtalet under en tioårsperiod, menar att erfarenheterna från andra länder som försökt sig på liknande åtgärder spretar:

”Det finns inga entydiga bevis för att det här kommer att hjälpa individerna men det kommer säkert att skapa nya stadsdelar. Om det hjälper de utsatta individerna kanske vi vet först om tio år. Det är ett enormt bostadssocialt experiment som satts igång i Danmark.” (SVT 18/7)

Och kanske är det, som professorn påtalar, fråga om ett experiment utan givet utfall. Men det intressanta är att det alls görs, att något alls görs, och att enigheten om behovet av att göra detta något samlar så många partier. Att dansk politik, till skillnad från svensk, förmår presentera konkreta åtgärder som står i proportion till de faktiska samhällsproblemens storlek, att politiken inte reduceras till en tävling om vem som tydligast verbalt kan beklaga sig över samhällsutvecklingen – utan att avkrävas något konkret i gengäld.

Ja, det kan tyckas radikalt att riva bostadsområden och givetvis räcker det inte att enbart göra det om man vill komma åt de sociala mekanismer som göder ghettoiseringen. Och visst är sannolikheten stor att människor som av olika skäl vill avskärma sig från majoritetssamhället och dess normer också i fortsättningen kommer att finna vägar att göra det, oavsett var eller hur de bor. Emellertid ökar förutsättningarna för integration – för faktiska möten – när människor bor mer blandat och kulturella enklaver inte tillåts få fäste.

Men detta är i sig inte huvudpoängen. Poängen är snarare att den politiska handfallenheten, som i decennier genomsyrat svensk politik, inte borde vara ett reellt alternativ för något seriöst parti. Att svenska politiker från höger till vänster, till skillnad från danska, successivt tappat såväl förmågan att identifiera som att formulera skarp politik på komplexa områden, att våga experimentera, att vara proaktiva. Något som till stor del sammanhängt med den paralyserande rädslan för att anklagas för att gå Sverigedemokraternas ärenden, vilket i sig fått långtgående konsekvenser för en rad centrala politikområden.

Poängen är den att det svenska förhållningssättet – att år efter år beklaga framväxten av parallella samhällen, därefter blunda och hoppas att problemen inte ska nå den egna bakgården, för att sedan, när situationen blivit helt ohållbar, tvingas vidta mycket mer långtgående åtgärder för att få bukt med problemen – har nått vägs ände.

Svenska politiker borde därför i realtid närstudera det danska ”bostadsexperimentet” – om tio år är det svensk politik.

***

Toppbild: Herrgården, en del av stadsdelen Rosengård i Malmö.

Text:

Toppbild: Andreas Hillergren / TT