Orden som dränker all mening
Språkliga halvfabrikat och tomma kodord får samhället att försvinna i ett språkligt töcken.
Bild: Canva
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I början av 1990-talet var jag i San Francisco och intervjuade ett antal internetfilosofer, som tidigt hade föreställt sig den digitala världen som en gränslös nationalpark eller ett ständigt pågående seminarium.
Yttrandefriheten skulle äntligen betyda det den utlovade, och när var och en kunde bli sitt eget nyhetsmedium förväntades en hämningslös kreativitet. En av Grateful Deads låtskrivare hade startat Electronic Frontier Foundation; civilisationens yttre gräns låg äntligen långt bortom Klippiga bergen.
Men en av de här kaliforniska nätpionjärerna, Jaron Lanier, skulle något decennium senare överge alla sociala medier i ett slags meditativ förtvivlan över den osannolika mängd strunt som spreds.
Nu sitter vi här med resterna av de ord och begrepp som utgör vår tids samhällsdebatt, och inser att många av dem har tömts på mening eller försetts med nya betydelser det absolut inte går att enas om. Hur skulle det ens vara möjligt när människor som kallar sig vänster gör gemensam sak med världens mest reaktionära rörelser?
Till vardags hukar vi under kommunikatörssvenskan, ett giftmoln nedsänkt över begripligheten, och förtärs samtidigt av nyhetssvenskan, ett luftspråk med ord med moraliserande appell, utan att någon riktigt kan förklara innehållet.
Kommer någon någonsin att ställa följdfrågor om grön omställning, tvåstatslösning, förebyggande insatser och asylrätt?
Journalistiken tar gärna, av slapphet eller samhörighet, över politikens och kommersens slogans och eftersom deras innebörd förblir dunkel tvingas gemene man låtsas att han ändå förstår. Klimatmål! Utanförskap! Folkrätt! Segregationen slår igenom även i språket, där fraser och uttryck formar identiteter utifrån skilda tolkningar.
Tänk bara på den där tvåstatslösningen, som regelmässigt framställs som det enkla, självklara svaret på det israelisk–palestinska problemet. Vad innebär den? Hur ska den avhålla ena parten från att angripa den andra? Existerar den inte redan i och med att Sverige och andra länder har erkänt både Israel och Palestina?
Och ta demonstrationernas ”Free Palestine!”. Hur ska den friheten se ut? Eller ”From the river to the sea”: vem ska inte längre få finnas kvar?
Nyhetsmänniskorna talar i formler anpassade till nyhetsproduktionens behov av igenkänning och bekräftelse.
I grund och botten, berättar de för oss, beror svårigheterna med brottsligheten och skolorna på dålig integration. Eftersom detta blivit ett axiom är det få som gräver djupare i mekanismerna eller försöker beskriva hur den goda integrationen skulle kunna se ut.
Hoppet sätts i stället till förebyggande insatser, en universallösning att flockas kring. Vad kan då göras som inte redan har prövats de senaste sextio åren? Enligt den nya socialtjänstlagen ska problem i framtiden neutraliseras innan de uppstår, vilket sannolikt skulle kräva ett nordkoreanskt övervakningssystem.
Om det mesta som fattas människor dessutom låter sig beskrivas som en mänsklig rättighet – vad betyder då just det begreppet? Vilka är de mänskliga rättigheterna? Samma 2025 som 1948? Uppehållstillstånd, frisk luft, busskort, flerbarnstillägg? Vad skiljer dem från medborgerliga rättigheter och skyldigheter? Slår juridiken ut politiken?
Med ett segregerat språk kan avvikande åsikter uppfattas som hotfulla eller hatiska. Medierna älskar starka ord utan konkretion; det är därför fel att hata om fel personer gör det av fel anledning och berömvärt om man själv är ursinnig och hatet därmed framstår som berättigat. Förmodligen har nätkommunikationen gjort oss sämre på att kommunicera. Bob Dylan sjöng om tusen telefoner som inte ringde, och numera svarar vi inte alls om okända hör av sig eftersom de sannolikt är idioter.
Oron för den framtida AI–konformismen kan tyckas överdriven när offentligheten redan fylls av avpersonifierade röster med inövade kodord; halvfabrikat som värms upp i tv–studion, förutsägbarheter tröskade tills de förtvinat.
Ibland borde nog hela tillvaron ifrågasättas, kanske av någon pigg redaktion eller statsvetare om sådana står att finna. En defensiv tid kan behöva dem som undrar: Vad menar ni? Och sedan då?
Det porösa språket får oss att tappa kontakten med den gemenskap vi tidigare har kallat samhälle. Länge tänkte jag att det saknades begrepp för omvandlingen som Sverige befinner sig i. I dag är problemet det motsatta: ett överflöd av ord som dränker all mening.
***
Läs även: Språket för de inbitna
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I början av 1990-talet var jag i San Francisco och intervjuade ett antal internetfilosofer, som tidigt hade föreställt sig den digitala världen som en gränslös nationalpark eller ett ständigt pågående seminarium.
Yttrandefriheten skulle äntligen betyda det den utlovade, och när var och en kunde bli sitt eget nyhetsmedium förväntades en hämningslös kreativitet. En av Grateful Deads låtskrivare hade startat Electronic Frontier Foundation; civilisationens yttre gräns låg äntligen långt bortom Klippiga bergen.
Men en av de här kaliforniska nätpionjärerna, Jaron Lanier, skulle något decennium senare överge alla sociala medier i ett slags meditativ förtvivlan över den osannolika mängd strunt som spreds.
Nu sitter vi här med resterna av de ord och begrepp som utgör vår tids samhällsdebatt, och inser att många av dem har tömts på mening eller försetts med nya betydelser det absolut inte går att enas om. Hur skulle det ens vara möjligt när människor som kallar sig vänster gör gemensam sak med världens mest reaktionära rörelser?
Till vardags hukar vi under kommunikatörssvenskan, ett giftmoln nedsänkt över begripligheten, och förtärs samtidigt av nyhetssvenskan, ett luftspråk med ord med moraliserande appell, utan att någon riktigt kan förklara innehållet.
Kommer någon någonsin att ställa följdfrågor om grön omställning, tvåstatslösning, förebyggande insatser och asylrätt?
Journalistiken tar gärna, av slapphet eller samhörighet, över politikens och kommersens slogans och eftersom deras innebörd förblir dunkel tvingas gemene man låtsas att han ändå förstår. Klimatmål! Utanförskap! Folkrätt! Segregationen slår igenom även i språket, där fraser och uttryck formar identiteter utifrån skilda tolkningar.
Tänk bara på den där tvåstatslösningen, som regelmässigt framställs som det enkla, självklara svaret på det israelisk–palestinska problemet. Vad innebär den? Hur ska den avhålla ena parten från att angripa den andra? Existerar den inte redan i och med att Sverige och andra länder har erkänt både Israel och Palestina?
Och ta demonstrationernas ”Free Palestine!”. Hur ska den friheten se ut? Eller ”From the river to the sea”: vem ska inte längre få finnas kvar?
Nyhetsmänniskorna talar i formler anpassade till nyhetsproduktionens behov av igenkänning och bekräftelse.
I grund och botten, berättar de för oss, beror svårigheterna med brottsligheten och skolorna på dålig integration. Eftersom detta blivit ett axiom är det få som gräver djupare i mekanismerna eller försöker beskriva hur den goda integrationen skulle kunna se ut.
Hoppet sätts i stället till förebyggande insatser, en universallösning att flockas kring. Vad kan då göras som inte redan har prövats de senaste sextio åren? Enligt den nya socialtjänstlagen ska problem i framtiden neutraliseras innan de uppstår, vilket sannolikt skulle kräva ett nordkoreanskt övervakningssystem.
Om det mesta som fattas människor dessutom låter sig beskrivas som en mänsklig rättighet – vad betyder då just det begreppet? Vilka är de mänskliga rättigheterna? Samma 2025 som 1948? Uppehållstillstånd, frisk luft, busskort, flerbarnstillägg? Vad skiljer dem från medborgerliga rättigheter och skyldigheter? Slår juridiken ut politiken?
Med ett segregerat språk kan avvikande åsikter uppfattas som hotfulla eller hatiska. Medierna älskar starka ord utan konkretion; det är därför fel att hata om fel personer gör det av fel anledning och berömvärt om man själv är ursinnig och hatet därmed framstår som berättigat. Förmodligen har nätkommunikationen gjort oss sämre på att kommunicera. Bob Dylan sjöng om tusen telefoner som inte ringde, och numera svarar vi inte alls om okända hör av sig eftersom de sannolikt är idioter.
Oron för den framtida AI–konformismen kan tyckas överdriven när offentligheten redan fylls av avpersonifierade röster med inövade kodord; halvfabrikat som värms upp i tv–studion, förutsägbarheter tröskade tills de förtvinat.
Ibland borde nog hela tillvaron ifrågasättas, kanske av någon pigg redaktion eller statsvetare om sådana står att finna. En defensiv tid kan behöva dem som undrar: Vad menar ni? Och sedan då?
Det porösa språket får oss att tappa kontakten med den gemenskap vi tidigare har kallat samhälle. Länge tänkte jag att det saknades begrepp för omvandlingen som Sverige befinner sig i. I dag är problemet det motsatta: ett överflöd av ord som dränker all mening.
***
Läs även: Språket för de inbitna
