OS var en depesch från fjärran om att det storslagna fanns

Olympiska spelen, den olympiska tanken, olympier, olympiad. De mytologiska orden har behållit sin aura fastän avmytologisering varit intellektuellt mode nästan lika länge som de moderna spelen har funnits. OS går inte att negligera. Så väntade till exempel Vladimir Putin, det kan vi förmoda, med att invadera Ukraina tills vinterspelen i Peking 2022 var över. Nu stundar nya. Kriget har därmed rasat i en olympiad, fyraårsperioden mellan två spel.

”När jag kom till Peloponnesos träffade jag Dion bland åskådarna vid spelen i Olympia”, skriver Platon i Sjunde brevet om sin hemfärd från Syrakusa 360 år före vår tideräkning. Under mer än tusen år arrangerades tävlingarna där. Att de upphörde 393 e. Kr. kom sig av kristendomens utbredning. De ansågs hedniska, tillägnade Olympens gudar i stället för den ende guden.

Än i dag är OS tillägnat gudarna, vilket bara betyder att man åkallar det gudomliga i människan, den kapacitet som är hennes högsta, den skönhet som saknar motstycke, den okorrumperade rättvisa som är idrottens förutsättning.

För mig som barn och ungdom i 1970- och -80-talets Sverige var olympiska spelen och deras fyraårscykler fästpunkter i tillvaron, en depesch från fjärran om att det storslagna fanns. Jag lärde mig att skottår inföll på OS-år. Jag drömde om att en dag få delta. Jag blev varse att politik var något hänsynslöst när makthavare offrade det egna landets elitidrottare för att uppvisa moralisk resning genom bojkott av OS.

Utan att behöva tänka kunde jag rabbla orterna från Grenoble/Mexiko City -68 och framåt. Sapporo/München -72, Innsbruck/Montreal -76, Lake Placid/Moskva -80, Sarajevo/Los Angeles -84, Calgary/Seoul -88. Från 1992 och framåt bleknar det, OS är inte längre känslomässigt betydelsefullt för mig och orterna är inte inpräntade i minnet.

Det var OS som fick mig att för första gången skolka från skolan, en dödssynd som endast ungdom på glid utövade – varför jag inte ansåg att det rörde sig om skolk, utan om en klåda i halsen som motiverade att jag stannade hemma för att titta på herrarnas tremil i Sarajevo. Jag gick i sjuan och tävlade själv i längdåkning. För min inre syn ser jag ännu hur Nikolaj Zimjatov från Sovjet, loppets segrare, såg ut när han åkte skidor. Smal och smidig med en säreget mjuk och harmonisk diagonalstil.

Ett tag trodde jag att OS inte skulle överleva vår epok, att dess värde låg i exklusiviteten och i amatöridealen. Vart fjärde år är en perfekt periodicitet, sällan nog för att bevara värdet, ofta nog för att ge kontinuitet och ett förråd av levande minnen. Numera finns ett sådan överflöd av internationell elitidrott på tv att det uppstår mättnad. Och lite trivialiserat har OS allt blivit. Fullt så vidunderligt som förr är det inte. Men lystern finns där och det som räddar den är ordets och mytens kraft, som också är religionens källa.

I det avseendet har olympiska spelen vad som krävs: perfekta symboler och en tydlig skapelseberättelse genom ursprunget i det gamla Grekland. Fenomen måste gå att reducera till tecken för att få djupgående verkan. Judendomen har sin stjärna, kristendomen sitt kors, islam sin halvmåne. OS har sina ringar och sin eld. Finns bara tecknen kan sagan alltid gestaltas på nytt i oräkneliga versioner, bli en del av reklam, kommers, propaganda och allt som talar till hjärtat.

Lika viktig i OS-mytologin är den andra skapelseberättelsen, den om baron Pierre de Coubertin som på tröskeln till 1900-talet tyckte att något måste göras för att återerövra den tynande olympiska tanken – att dyrka gudarna och inte Mammon. Det är ingen tillfällighet att de Coubertin var adelsman och fransk, troligen med fantomsmärtor efter revolutionens dekapitering hundra år tidigare av allt som skilde högt från lågt.

År 1896, efter ett sekel av dominans för jordnära borgerliga värden – handel, marknad och individualistiska små överväganden, var det fler än baroner som förtvivlat längtade efter guden i människan. Den olympiska elden tänds i gnistan av mötet mellan en döende aristokrati och en begynnande massdemokrati på nationell grund. Medan enklare själar sökte sig till nationalismen för att erövra de högstämda känslorna vände sig de sofistikerade mot antiken. Där fanns Spartas krigare, och där fanns Zeus och Apollon, med vars hjälp man kunde höja sig över de inrökta rummen fyllda av småskurna köpmän med sina evinnerliga transaktioner och smarta deals.

Idrotten blev här ett medel. Dess praktik må fallera, men det går inte att säga annat än att dess rena idé finns bortom köp och sälj och slug beräkning. Ifall vi håller OS högt är det för att vi förnimmer att det handlar om denna idé, ädel tävlan mellan jämbördiga där ansträngning belönas. Strängt taget kan den idén endast fullgöras av aristokraten och amatören. Ty båda har råd att dyrka idrotten för dess egen skull och inte för nyttan den ger.

Liksom sanningssökandet för filosofen, enligt Sokrates, komprometteras så fort han säljer sina tankar för pengar, är idrottens väsen inte förenlig med kontant betalning. Den som idrottar för att tjäna ihop till brödfödan tvingas föredra segern framför hederligheten. Bättre att vinna än att tävla väl. Men i samma stund är idén förfuskad. Och av det skälet var professionella idrottare länge förhindrade att delta i OS, vilket skulle vara ädlingens obekymrade lek.

Inte en enda OS-medalj går att vinna utan att vara professionell. Men alla vet att de medaljer som vunnits utan att hedra aristokrat-amatörismens olympiska ideal helt saknar värde.

Orätt hanterade är de idealen livsfarliga. Varje samhälle som går in för att i skrymslen och vrår och med isögd fanatism frammana människans gudomlighet urartar i förföljelse. Medborgarna kippar efter luft och ångrar allt de tänkt om det futtigt borgerliga: kommersen, marknaden, de individualistiska små övervägandena.

Måhända kan OS ses som ett trivsamt försök att balansera Apollon och Dionysos – det ordnade och det upplösta, liksom de eviga kasten mellan dem. För dem som tittar avbryts vardagen en stund, skådespelet erinrar om det disciplinerade och sublima, men bara som tidsfördriv.

Lena Andersson kommenterar regelbundet vinter-OS i Milano Cortina på Fokus.se fram till spelens slut den 22 februari.