Pehrson får väl skylla på Björklund

Ironiskt nog verkar Björklund ha lyckats med konststycket att skjuta sig själv både i foten och i huvudet.

Folkpartiet gör ingen arg och är svenska folkets första andrahandsval. Så sades det i min ungdom. Liksom att FP hade sitt starkaste väljarstöd i två grupper; frisinnade och skollärare. De förra hörde hemma i nykterhetsrörelsen och frikyrkorna och försvann förmodligen till Kristdemokraterna på nittiotalet när partiet (då KDS) manövrerade sig in i riksdagen. Nu verkar även den andra gruppen, lärarna, ha sökt sig mot grönare gräsmattor. I alla fall av de senaste årens opinionssiffror att döma.

Nej, det är ingen tacksam uppgift som Johan Pehrson tar sig an när han ska leda sitt parti i valet om mindre än fem månader. För vad ska han egentligen prata med väljarna om? Ett svenskt medlemskap i Nato? Där sticker Liberalerna inte längre ut. EU? Det gick ju sådär 2018. Försvaret? Allmänheten tycker att Moderaterna har större trovärdighet där. Faktum är att det inte finns någon fråga numera som L »äger« i väljarnas ögon, alltså där de tycker att partiet har bäst politik.

Länge var skolan Liberalernas paradgren, men Jan Björklund fuskade bort den potentiella valvinnaren. Pedagogikdoktorn Anna-Karin Wyndhamn påpekar i en mycket läsvärd – men beklämmande – essä att Björklund i rollen som Alliansens utbildningsminister å ena sidan angrep »flumskolan« och å andra sidan införde 2011 års läroplan som Wyndhamn avfärdar som »ytterligt abstrakt« och som förstärkte skolans problem, snarare än avhjälpte dem.

Ironiskt nog verkar Björklund därvid ha lyckats med konststycket att skjuta sig själv både i foten och i huvudet. Först skrämde han bort lärarkåren – sedan länge marinerad i en konstruktivistisk syn på pedagogiken – och därefter föräldrarna, som genomskådade hans hyckleri. Som påpekas i artikeln om Liberalerna ligger partiet inte heller i fas med väljarna i dag när det gäller synen på vinstutdelande skolor.

Johan Pehrson säger dessutom att han kommer att lyfta samma frågor och föra samma politik som Nyamko Sabuni har gjort. Det innebär att han i kraft av sin – visserligen omvittnat spexiga och charmiga – personlighet ska lyckas lyfta partiet över spärren. Fan tro’t.

***

Text:

Toppbild: Adam Ihse/TT