Piketty-pick och jag

I dag, när jag skriver detta, är det första maj. Och jag, en motvilligt frivillig enmansföretagare i textbranschen, ägnar som vanligt arbetets dag åt arbete. Bokstäver, en hel massa bokstäver, måste samlas ihop och sorteras och placeras i exakt rätt ordning. Sedan bär man dem i en korg till marknaden och säljer dem. Det är inget dåligt jobb, men ens fritid är – tja, förvisad till textens marginaler. Nyligen var jag på min första arbetsfria semesterresa på åratal, och det var väldigt utmattande. Bokstäverna var i en hopplös oordning sen när jag kom hem igen.

Om jag fick tillbringa mina dagar precis som jag ville, skulle jag – den gamle brodern Marx må ursäkta – varken jaga på morgonen eller skriva kritik efter middagen. Jakten överlåter jag gärna på min kollega Lotta Lundgren, och när jag måste skriva kritik, så gör jag det hellre före lunch. Jag vet förstås att arbetsnarkomanen Marx inte var ute efter att föreskriva ett dygnsschema, utan att kritisera det borgerliga samhällets sätt att reducera människor till yrken och yrken till varor. Och på den punkten är vi ju överens han och jag, även om jag kanske har studerat Grouchos och Harpos kritik av lönearbetet mer noggrant än Karls.

I min privata utopi skulle jag ägna dagen åt att skriva nonsensvers, och kvällen åt sällskapsspel av det någorlunda intelligenta slaget. Båda delarna ren eskapism, så klart: sysselsättningar som har det gemensamt att de håller hjärnan maximalt sysselsatt, men med minimal koppling till »verkligheten«. Det sistnämnda är ett lömskt ord, som kan syfta på allt från naturlagar till marknadslagar, men som alltid är frihetens motsats: allt det som man inte kan eller anser sig kunna ändra på, och som övertrumfar varje vilja till flykt eller förändring. »Grymt verklighetens hårda band mig trycka«, skrev Stagnelius, klämd som han var mellan det realistiska »tvånget att försaka« och den utopiska »makten att begära«.

Hur som helst: nonsensvers. Förutom att det är ett opium som håller mig borta från revolutionen, är det ett sätt att ägna sig åt litteratur utan att distraheras av marknaden. Eftersom genren varken är populär eller prestigefylld, löper man minimal risk att bli publicerad, och kan känna sig säker på att skriva utan beräkning och låga motiv. Opublicerbara barnböcker fyller en liknande funktion. (Har jag berättat om mina alfabetsrim? Hippien Hasse odlar hampa hemma, och så vidare? Kanske en annan gång …)

Vad beträffar sällskapsspel är det även ett bra sätt att umgås med andra människor utan att behöva prata alltför mycket med dem. Perfekt för en introvert person som jag, som antagligen bara saknar psykiatriska diagnoser tack vare att jag aldrig pratat med en psykiater. Tyskland, där jag uppehåller mig, är för övrigt sällskapsspelens förlovade land. Tyvärr är jag alltför introvert för att särskilt ofta hitta någon att spela med, men sånt är livet.

Jag har totalt tappat bort vad det var jag skulle komma fram till, och i sådana lägen funkar det väl alltid att hävda att det personliga är politiskt. Men att döma av väldigt kladdiga anteckningar inkluderade resonemanget även Schillers begrepp Spieltrieb, Fredrik den stores slott Sans Souci, Marx’ relation till Heine och Heines relation till preussiska officerare, en jämförelse mellan New York och Moskva och »Game of Thrones«-vinjetten, Ludvig XVI:s finansminister, samt Thomas Piketty.

Varje gång jag läser en artikel om Piketty kan jag inte låta bli att tänka att det är ett roligt namn: passande för nonsensvers, eller kanske en ramsa för framtida skolgårdar: »Piketty-piketty-pick / titta nu här hur det gick …« Mer revolutionär än så blir jag tyvärr inte.

Text: