Putins krig kastar oss tillbaka till Gamla testamentet

Den potentielle sonmördaren Abrahams historia brukade kännas väl primitiv, men det gör den inte längre.

Abraham och Isak, Första Moseboken. Vi kommer till Ukraina, men vi börjar i Moria land.

Vill man ifrågasätta Guds anständighet är just de här bibelverserna till god hjälp. En kort repetition för er som glömt söndagsskolan: Gud anropar Abraham. »Anropar« är förresten helt rätt ord. Redan i 1917 års bibelöversättning låter det som om Gud använde burktelefon:

»Han sade till honom: ›Abraham!‹ Han svarade ›Här är jag‹.«

Nå, Abraham svarar och Gud säger åt Abraham att ta sin son, Isak, till Moria land och offra honom som brännoffer. Gud säger det i en utstuderad blandning av känslokyla och manipulativ sadism: En rak order, men med den instuckna påminnelsen om att Isak är Abrahams enda son – en osanning – och älskad av sin far. För att riktigt gnugga in det, får man anta.

Bob Dylans Abraham vinner lite värdighet genom att inte tro sina öron, »Man, you must be puttin’ me on«, men det finns inget sådant i Moseboken. Abraham får bara ordern och i nästa vers är det morgon och han lastar åsnan. Blind lydnad.

Sedan börjar det verkligt blodisande. Abraham låter Isak själv bära den ved han ska brännas på, upp på berget. Bara tänk er den bilden. Pappa, kniv i handen, bakom Isak, böjd under sin egen bålved.

Abraham binder Isak och höjer kniven när – av någon anledning skickar Gud en assistent till den dramatiska höjdpunkten, trots att han levererat inbjudan personligen – »Herrens ängel« ropar:

»›Abraham! Abraham!‹ Han svarade ›Här är jag.‹«

En vädur levereras som alternativoffer.

Det finns inget i Bibeln om Isaks synpunkter när pappa lossar repen, trots att han rimligen borde ha haft en del att säga. Abraham må just ha byggt tillit med Gud, men det på bekostnad av Isaks tillit till sin pappa. Inget av det. Nästa gång Isak dyker upp är han närmare fyrtio och behöver en fru. Han låter pappa sköta raggandet.

Sven Delblanc valde just de här verserna som ett slags mardrömsfond till sin roman Moria land som kom 1987, men utspelar sig ungefär nu. Sverige är annekterat efter »frihetskriget«. Kungsgatan och Drottninggatan har bytt namn. Någonstans i Norrland finns fortfarande motståndsfickor. Det ryktas om ett angrepp på kärnkraftverket i Gävle. Berättarjaget har av självbevarelsedrift sjunkit djupt in i den råa och absurda förljugenheten. Människor omkring honom tror på sådant de vet är falskt och gör det de vet är fel, för det är så makten upprätthåller sin makt. Själv plågas han av skam och anständiga impulser. Han försöker minnas hur det var före »frihetskriget«, men har svårt att få fatt på minnena. Skulden för att ha bidragit till att det blev så här växer. Berättarjaget har angivit sin son.

Den potentielle sonmördaren Abrahams historia brukade kännas väl primitiv, men det gör den inte längre. Delblanc visste vad han gjorde. När man har att göra med stater som Putins Ryssland är man tillbaka i det Gamla testamentet. Tillbaka i lydnad och offer, i organiserat mord inom familjen, i folkfördrivning och katastrofer. Inte minst tillbaka i hoppet om mirakel.

Inte en dag går utan att annars rätt avancerade personer analyserar fram att hoppet är att Gud – omskrivet som ryssarna, oligarkerna eller åtminstone en kabal i Kreml – lyfter bort Putin. När han höjer kärnvapenkniven kan vi inte göra mer än hoppas att Herrens ängel löser Putin från plikten att mörda oss alla.

Det Gamla testamentet är en rafflande värld med höga insatser, bloddränkta patriarker och få kindvändare. Vi trodde inte längre att den var vår. Men här står vi i Moria land och känner oss ibland som Abraham, ibland som Isak.

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt

Text:

Toppbild: "Offrandet av Isak", målning av Caravaggio 1603.