Samhällsbygge i snigelfart
Det mesta är som vanligt; svenskarna snackar och drar i långbänk. Finnarna är tysta och agerar.
Bild: TT
Är det inte underligt att så många större bygg- och infrastrukturprojekt här i landet aldrig tycks bli färdiga? Koner, suggor och räcken kan stå i åratal utan att något arbete verkar utföras. Har det alltid varit så? Och är det likadant på andra håll? Nja, anekdotiska bevis tyder på att något har hänt. Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg är drygt 45 mil. Den började anläggas 1856 och stod klar sex år senare. Det betyder en bygghastighet på 75 kilometer per år. En nutida parallell är att Stockholms tunnelbanenät förlängs till Nacka. Sträckningen blir totalt en dryg mil. Arbetena påbörjades för fem år sedan. Invigningen planeras till 2030 vilket ger 1 kilometer ny räls per år. Samtidigt i Vietnam: en höghastighetsjärnväg på 154 mil mellan Hanoi i norr och Ho Chi Minh-staden i söder planeras. Projektet väntas ta fem år efter grönt ljus från regeringen. Det skulle innebära 308 kilometer nya spår årligen.
Såklart är det skillnad mellan att spränga tunnlar under jord i en stad och att dra spår i ytläge genom landsbygden (fast 5 kilometer av västra stambanan går i tunnel). Och mellan att bygga infrastruktur i den demokratiska rättsstaten Sverige och kommunistdiktaturen Vietnam. Men det är också skillnad att som 1800-talets rallare ha hacka, spade och muskelkraft som huvudsakliga hjälpmedel jämfört med dagens gula anläggningsmaskiner. Och inte kan väl olikheterna mellan det svenska och det vietnamesiska styrelseskicket motsvara 307 kilometer per år i utläggningstakt?
Misstanken smyger sig också in att de sega och ovissa svenska tillståndsprocesserna spelar en roll här. Kommunala planmonopol, minutiösa byggregler och ingående miljöprövningar tillsammans med generösa möjligheter för olika särintressen att överklaga gör att det ofta tar åratal innan spaden ens sätts i marken. Sverige är till exempel näst långsammast i EU med att få upp nya vindkraftverk; regelmässigt tar det tio år innan tillstånden är på plats och sedan ska snurran upp också. Vem vet idag hur elmarknaden ser ut då?
Inte undra på, därför, att investerare allt oftare ger upp och lägger sina gröna projekt i andra länder, som Finland. Det mesta är med andra ord som vanligt; svenskarna snackar, fikar och drar i långbänk. Finnarna är tysta och agerar.
***
Läs även: Klimatångest i Bryssel
Är det inte underligt att så många större bygg- och infrastrukturprojekt här i landet aldrig tycks bli färdiga? Koner, suggor och räcken kan stå i åratal utan att något arbete verkar utföras. Har det alltid varit så? Och är det likadant på andra håll? Nja, anekdotiska bevis tyder på att något har hänt. Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg är drygt 45 mil. Den började anläggas 1856 och stod klar sex år senare. Det betyder en bygghastighet på 75 kilometer per år. En nutida parallell är att Stockholms tunnelbanenät förlängs till Nacka. Sträckningen blir totalt en dryg mil. Arbetena påbörjades för fem år sedan. Invigningen planeras till 2030 vilket ger 1 kilometer ny räls per år. Samtidigt i Vietnam: en höghastighetsjärnväg på 154 mil mellan Hanoi i norr och Ho Chi Minh-staden i söder planeras. Projektet väntas ta fem år efter grönt ljus från regeringen. Det skulle innebära 308 kilometer nya spår årligen.
Såklart är det skillnad mellan att spränga tunnlar under jord i en stad och att dra spår i ytläge genom landsbygden (fast 5 kilometer av västra stambanan går i tunnel). Och mellan att bygga infrastruktur i den demokratiska rättsstaten Sverige och kommunistdiktaturen Vietnam. Men det är också skillnad att som 1800-talets rallare ha hacka, spade och muskelkraft som huvudsakliga hjälpmedel jämfört med dagens gula anläggningsmaskiner. Och inte kan väl olikheterna mellan det svenska och det vietnamesiska styrelseskicket motsvara 307 kilometer per år i utläggningstakt?
Misstanken smyger sig också in att de sega och ovissa svenska tillståndsprocesserna spelar en roll här. Kommunala planmonopol, minutiösa byggregler och ingående miljöprövningar tillsammans med generösa möjligheter för olika särintressen att överklaga gör att det ofta tar åratal innan spaden ens sätts i marken. Sverige är till exempel näst långsammast i EU med att få upp nya vindkraftverk; regelmässigt tar det tio år innan tillstånden är på plats och sedan ska snurran upp också. Vem vet idag hur elmarknaden ser ut då?
Inte undra på, därför, att investerare allt oftare ger upp och lägger sina gröna projekt i andra länder, som Finland. Det mesta är med andra ord som vanligt; svenskarna snackar, fikar och drar i långbänk. Finnarna är tysta och agerar.
***
Läs även: Klimatångest i Bryssel
