SD må vara högerpopulister – men de är framför allt svenska högerpopulister
Jag har börjat misstänka att kineserna inte är så unika i att vara unika.
Bild: TT / Staffan Löwstedt / SvD
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ni vet hur det är med kineser. Jo, det blir en generalisering här. Lev med den. Alltså, ni vet hur det är med kineser: de är väldigt kinesiska. Detta faktum har jag fått mig påpekat av åtminstone ett halvdussin kinakännare genom åren: ”Jovisst, de är kommunister, men framför allt är de kineser”.
Exakt vad det betyder är inte alltid klart, men jag tror man med säkerhet kan säga att det alltid finns ett inslag av att kineser tänker i årtusenden och att politik för dem mest är yta. Det är historia och kultur som räknas. Det finns kanske även en underton av att vi lättdistraherade västerlänningar antagligen redan är rökta.
Om det här är sant vet jag inte, men jag har börjat misstänka att kineserna inte är så unika i att vara unika. Hur är det till exempel med svenskar? Är inte vi väldigt… svenska? Jag ställer frågan med tanke på att det är valår. Just nu gör åtta riksdagspartier sitt bästa för att övertyga oss om att Sverige kan komma att se helt olika ut, beroende på hur vi röstar. Och, jovisst, vi är demokrater, men framför allt är vi svenskar.
Det här kanske inte är den mest lönsamma tanken att borra i för en veckotidning som ägnar sig en hel del åt politik och hoppas på att kunna jaga upplagan till nya höjder under ett valår. Men, handen på hjärtat, känns det verkligen som att vi står vid en skiljeväg? Känns det inte mer som att vi ska avgöra färgen på bilen som kommer att ta oss vidare på samma gamla landsväg?
Svensk politik, tycker jag det verkar som, drivs mycket mer av omständigheter än av politiker som vill något särskilt. Först är alla partier — utom ett, vi återkommer till det — för en generös invandring, så kommer flyktingkrisen och sedan är alla för en restriktiv invandring. Först är idén att Sverige skulle överge sin alliansfrihet otänkbar, eller en seminariefråga, sedan invaderar Ryssland Ukraina och plötsligt har vi gått med i Nato. Först är skärpta lagar och strängare straff unken högerpopulism, sedan blir det för många skjutningar och så har alla — nästan — skruvat åt tumskruvarna. Först är — nästan — alla mot kärnkraft. Sedan blir det självklart att kunna diskutera utbyggnad.
Tror någon verkligen att Sverige skulle slira i väg någon helt annanstans med en annan regering?
Min poäng är inte att det är fel, eller hållningslöst. Man kan argumentera för att det är precis så här man ansvarsfullt styr ett land. Inte genom ”visioner”, utan genom pragmatiska åtgärder när praktiska problem inträffar. Min poäng är bara att det verkar finnas en ”svensk” mittlinje i de flesta frågor. Ungefär där hamnar vi under alla omständigheter. Regeringen tvingas hantera olika sorters avvikelser om Vänsterpartiet och Miljöpartiet står för problemen, än om Liberalerna och Sverigedemokraterna gör det. Men tror någon verkligen att Sverige skulle slira i väg någon helt annanstans med en annan regering? Inte jag. Jag är svårmobiliserad.
Det här resonemanget gäller även Sverigedemokraterna. Partierna fick lov att justera mittlinjen i invandringspolitiken, för väljarna ansåg att den låg någon annanstans än där Fredrik Reinfeldt och Miljöpartiet hade ritat den. Men det var de faktiska problemen som gjorde att väljarna såg det. Inte att Sverigedemokraterna talade om problemen. Sverigedemokraterna pressade på och snabbade på processen, men det som drev processen var verkligheten, inte idéer och retorik.
Och den här mandatperioden har Sverigedemokraterna ägnat åt att visa hur svenska de är: pragmatiska, kompromissvilliga, resonabla, normala och allt annat av det slaget. De flörtar inte med Putin, för det är inte en svensk mittlinje. Förra veckan i Svenskan kallade partiets chefideolog Mattias Karlsson Donald Trump för en omvänd kung Midas, som förvandlar allt han rör vid till skit. För det är en svensk mittlinje.
Sverigedemokraterna må vara högerpopulister, men de är framför allt svenska högerpopulister. Och det här valet, om ni ursäktar, är ett val, men framför allt är det svenskt.
***
