Skadegörelse är inte civil olydnad
Om man vill förstå vad civil olydnad innebär, måste man gå tillbaka till den engelska originaltermen. Den innefattar varken sabotage eller vägblockader.
Bild: Claudio Bresciani/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har gått troll i begreppet "civil olydnad". I stort sett alla olagliga aktioner som faller en eller annan engagerad grupp människor i smaken, kallas av dem själva och en sympatiserande omgivning, för civil olydnad. De olagliga aktionerna genomförs nästan alltid med hänvisning till högre värden och viktigare prioriteringar av något slag, ofta med andliga motiveringar, ibland uppenbart sakrala, ibland profana och gudlösa men likväl religiöst präglade.
De som inte sympatiserar med de olagliga tilltagen kallar dem för brott, skurkstreck och/eller sabotage.
Därmed synes vi hamna i den eviga subjektivismen om betraktarens öga. Den enes terrorist kan sägas vara den andres frihetskämpe. Den enes hjälte är den andres skurk.
Men så behöver det inte alls vara med de olika typer av aktioner vilka alla torgförs som ”civil olydnad”. Ty som både framgår av termen i sig, på det originalspråk som det först myntades inom – ”civil disobedience” – och av dess ursprung, handlar civil olydnad om att man som medborgare ("civil") inte åtlyder, hörsammar eller inrättar sig efter ett påbud eller ett tvång i form av en lag eller offentlig bestämmelse som berör en själv.
Det kan göras på två sätt.
Antingen genom att avsiktligt, öppet och offentligt bryta mot en lag som tvingar en till en handling eller diskriminerar en i strid mot en annan högre rättslig princip som till exempel likhet inför lagen. Eller genom att mäla sig ur en lagstadgad skyldighet för att inte bidra till en bestämmelse som man anser strider mot en högre rättslig princip.
Att vägra värnplikt är ett typexempel på civil olydnad. Den som anser att en pliktlag som föreskriver att man ska ingå i krigsmakt som ska använda dödligt våld eller som anser att statsmakten inte har rätt att disponera medborgarnas kroppar på det sättet, vägrar öppet denna plikttjänstgöring i medborgerlig olydnad. Inte genom att hålla sig undan, utan genom att offentligt förklara sin ståndpunkt och därmed också ta sitt straff.
Det är också teoretiskt möjligt att vägra betala skatt som upprätthåller ett system med värnplikt eller en krigsmakt som man anser agerar på ett förkastligt sätt. Popularisatorn av den civila olydnadens princip, den amerikanska filosofen Henry David Thoreau, vägrade sålunda betala kapitationsskatt (poll tax – som en gång i Sverige fanns som mantalspenningar) bland annat med anledning av USA:s, enligt honom orättfärdiga, krig mot Mexiko (1846–1848).
Det var i den andan som Noam Chomsky under USA:s krig i Vietnam vägrade betala den del av sin skatt som han ansåg gick till att bekosta kriget i den federala budgeten.
Jag skriver ”teoretiskt möjligt” eftersom den svenska staten bland annat av dessa skäl 1947 införde källskatt, där arbetsgivaren fick skyldighet att göra skatteavdrag på den anställdes lön, i stället för att man själv skulle betala in sin löneskatt i efterhand. Stater tycker inte att undersåtar ska kunna avstå från att betala skatt, ens av samvetsskäl.
Men det var främst genom den amerikanska medborgarrättsrörelsen och genom att svarta diskriminerade amerikaner personligen trotsade orättfärdiga lagar, som civil olydnad så som motståndshandling vann sympati och legitimitet.
Civil olydnad är det däremot inte om man, som i likhet med den kristna Plogbillrörelsens svenska gren gjorde ett flertal gånger mellan 1988 och 2009, tar sig in på militäranläggningar eller vapenindustriers lokaler och förstör vapenplattformar.
Att ta sig in på ett fabriksområde för att där vandalisera radarsystem eller stridsflygplan, är inte att vägra åtlyda en, för en själv, tvingande lag eller bestämmelse. Ej heller är abortmotståndares anläggande av mordbränder eller cyberattacker mot abortkliniker civilt motstånd. De är brottsliga handlingar avsedda att söka stoppa verksamheter som man ogillar.
Det är därför också betecknande i sådana sammanhang, till skillnad från värnpliktsvägran, att gärningspersonerna anser att de inte ska straffas för sina handlingar, med motiveringar som att de agerat med utgångspunkt i ett högre syfte så som världsfred, nedrustning eller budordet att man inte ska döda. Man är således inte ens beredd att ta sitt straff.
Numera är det oftast för att rädda jorden eller miljön som detta slag av olagliga handlingar genomförs i Sverige. Men att limma fast sig på en vägbana och hindra trafikanter att ta sig fram, eller att söka hejda ett företag från att bedriva laglig och legalt prövad verksamhet och kalla tilltaget civil olydnad, är försök till renommésnyltning, oaktat brösttonerna.
Ty strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllne dosor.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har gått troll i begreppet ”civil olydnad”. I stort sett alla olagliga aktioner som faller en eller annan engagerad grupp människor i smaken, kallas av dem själva och en sympatiserande omgivning, för civil olydnad. De olagliga aktionerna genomförs nästan alltid med hänvisning till högre värden och viktigare prioriteringar av något slag, ofta med andliga motiveringar, ibland uppenbart sakrala, ibland profana och gudlösa men likväl religiöst präglade.
De som inte sympatiserar med de olagliga tilltagen kallar dem för brott, skurkstreck och/eller sabotage.
Därmed synes vi hamna i den eviga subjektivismen om betraktarens öga. Den enes terrorist kan sägas vara den andres frihetskämpe. Den enes hjälte är den andres skurk.
Men så behöver det inte alls vara med de olika typer av aktioner vilka alla torgförs som ”civil olydnad”. Ty som både framgår av termen i sig, på det originalspråk som det först myntades inom – ”civil disobedience” – och av dess ursprung, handlar civil olydnad om att man som medborgare (”civil”) inte åtlyder, hörsammar eller inrättar sig efter ett påbud eller ett tvång i form av en lag eller offentlig bestämmelse som berör en själv.
Det kan göras på två sätt.
Antingen genom att avsiktligt, öppet och offentligt bryta mot en lag som tvingar en till en handling eller diskriminerar en i strid mot en annan högre rättslig princip som till exempel likhet inför lagen. Eller genom att mäla sig ur en lagstadgad skyldighet för att inte bidra till en bestämmelse som man anser strider mot en högre rättslig princip.
Att vägra värnplikt är ett typexempel på civil olydnad. Den som anser att en pliktlag som föreskriver att man ska ingå i krigsmakt som ska använda dödligt våld eller som anser att statsmakten inte har rätt att disponera medborgarnas kroppar på det sättet, vägrar öppet denna plikttjänstgöring i medborgerlig olydnad. Inte genom att hålla sig undan, utan genom att offentligt förklara sin ståndpunkt och därmed också ta sitt straff.
Det är också teoretiskt möjligt att vägra betala skatt som upprätthåller ett system med värnplikt eller en krigsmakt som man anser agerar på ett förkastligt sätt. Popularisatorn av den civila olydnadens princip, den amerikanska filosofen Henry David Thoreau, vägrade sålunda betala kapitationsskatt (poll tax – som en gång i Sverige fanns som mantalspenningar) bland annat med anledning av USA:s, enligt honom orättfärdiga, krig mot Mexiko (1846–1848).
Det var i den andan som Noam Chomsky under USA:s krig i Vietnam vägrade betala den del av sin skatt som han ansåg gick till att bekosta kriget i den federala budgeten.
Jag skriver ”teoretiskt möjligt” eftersom den svenska staten bland annat av dessa skäl 1947 införde källskatt, där arbetsgivaren fick skyldighet att göra skatteavdrag på den anställdes lön, i stället för att man själv skulle betala in sin löneskatt i efterhand. Stater tycker inte att undersåtar ska kunna avstå från att betala skatt, ens av samvetsskäl.
Men det var främst genom den amerikanska medborgarrättsrörelsen och genom att svarta diskriminerade amerikaner personligen trotsade orättfärdiga lagar, som civil olydnad så som motståndshandling vann sympati och legitimitet.
Civil olydnad är det däremot inte om man, som i likhet med den kristna Plogbillrörelsens svenska gren gjorde ett flertal gånger mellan 1988 och 2009, tar sig in på militäranläggningar eller vapenindustriers lokaler och förstör vapenplattformar.
Att ta sig in på ett fabriksområde för att där vandalisera radarsystem eller stridsflygplan, är inte att vägra åtlyda en, för en själv, tvingande lag eller bestämmelse. Ej heller är abortmotståndares anläggande av mordbränder eller cyberattacker mot abortkliniker civilt motstånd. De är brottsliga handlingar avsedda att söka stoppa verksamheter som man ogillar.
Det är därför också betecknande i sådana sammanhang, till skillnad från värnpliktsvägran, att gärningspersonerna anser att de inte ska straffas för sina handlingar, med motiveringar som att de agerat med utgångspunkt i ett högre syfte så som världsfred, nedrustning eller budordet att man inte ska döda. Man är således inte ens beredd att ta sitt straff.
Numera är det oftast för att rädda jorden eller miljön som detta slag av olagliga handlingar genomförs i Sverige. Men att limma fast sig på en vägbana och hindra trafikanter att ta sig fram, eller att söka hejda ett företag från att bedriva laglig och legalt prövad verksamhet och kalla tilltaget civil olydnad, är försök till renommésnyltning, oaktat brösttonerna.
Ty strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllne dosor.
***
