Skällsord som grund för gemenskap

Inget säger så mycket om en tidsålder som dess vanligaste skällsord. Det avslöjar egentligen inte främst vad som är illa omtyckt, utan mest hur vi fruktar att framställas. Till vilka monster är vi allra räddast att förvandlas?

Under sextio– och sjuttio-talen, på det hela taget en period av stora ekonomiska framsteg, beskyllde alla och envar varandra för »girighet« och »kommersialism«. Till och med stackars Abba drabbades som bekant av denna kollektiva skamfördrivning.

Åttio- och nittiotalen, då breda politiska majoriteter i väst drev fram avregleringar, privatiseringar och skattesänkningar, präglades av olika varianter på glåpordet »omänsklig«. »Känslokall«, »hjärtlös«, och så vidare. Högern hade tidigare kunnat avfärdas som en samling punchstinna pajasar, en hoper kungahusdreglare, en kader av trenchcoatekiperade -militariaonanister. Nu, när den med en kraftig injektion av  nyliberalism plötsligt skördade så stora framgångar, var det viktigt att börja demonisera den på allvar.

Vår tid – säg från och med elfte september och framåt – är svårare att skärskåda. Det är mäkta populärt att utmåla folk som bärare av diverse fobier, i synnerhet då »islamofobi«. Men lika ofta hör man anklagelser om »naivitet«, som i »ni är naiva om ni tror att det går att tämja Sverigedemokraterna« eller »ni var naiva som trodde att det gick att ta emot så många flyktingar utan att välfärden skulle drabbas«. Men de allra flesta tar inte, och bör nog inte heller ta, detta personligt. En bedövande majoritet i väst är varken islamofober eller naiva, bara utmattade.

Nej, det skällsord som verkligen mosar till våra ömmaste tår heter narciss-ism. Det beror förstås på de sociala medierna. I dag har vi bara så många fler »vänner« att trycka upp den där boken i ansiktet på – eller fler »gäster« att utsätta för diabildsvisning av semesterbilderna.

Då alla nu är narcissister – de som inte var det tidigare har sedan länge hunnit ikapp – passar vi oss dock för att svartmåla enskilda. I stället varnas vitt och brett för »vår tids oerhörda narcissism«. Som typexempel på denna rundgång av självfascination och självhat kan nämnas att jag älskar att läsa essäer på det temat.

Skam är något vi behöver, bara vi får känna den i abstrakt och kollektiv form. Gräl tar vi som individer; skäms gör vi helst tillsammans.

Text: