Skjut först och pråla sedan

Regeringens benägenhet på det säkerhetspolitiska området att tala tufft och lämna käppen hemma, har stärkts i samband med den senaste tidens luftsrumskränkningar i Sverige och andra Natoländer. ”Vi har rätt att försvara varje centimeter av Nato-territorium och vi kommer också att göra det”, sade statsminister Ulf Kristersson i ett av sina många offentliga uttalanden i frågan. ”Sverige kommer att försvara sitt luftrum”, bekräftade försvarsminister Pål Jonson. Men redan i september förra året kränkte oidentifierade drönare det avlysta luftrummet över Arlanda utan att det hände något mer dramatiskt än att Luftfartsverket arkiverade en rapport om att det inträffat en ”driftsavvikelse” på flygplatsen. Samma sak med de drönare som, tydligen, observerades över marinbasen i Karlskrona häromdagen.

Sveriges nya allierade har inte varit mycket bättre på att visa tänderna. I Danmark kunde drönare modell större nyligen hindra flygtrafiken på Kastrup i fyra timmar. Och i Estland befann sig tre ryska Mig-flygplan med avslagna transpondrar i luftrummet nära huvudstaden Tallinn i hela tolv minuter – en evighet i dessa sammanhang.

De bägge ländernas regeringar, liksom Natos generalsekreterare Mark Rutte, bemötte dessa kränkningar med blott retoriska utfall. Estlands premiärminister, Kristen Michal, framförde ett inlindat hot värdigt självaste Don Corleone: ”Min förhoppning är att vi inte kommer till en punkt där vi börjar skjuta ner dem (Mig-planen).” Endast Polen har levt upp till talet om att försvara varje tum av Natos territorium, som klyschan egentligen lyder, genom att skjuta ner inkräktande drönare. 

Det är lätt att anta och frukta, att Polens agerande utgör en väg till krig. Men sanningen är att en stat – om en sådan har styrt drönarna – kan tolerera ganska allvarliga näsbrännor för att inte äventyra strategiskt viktiga relationer eller tvingas gå i krig. För tio år sedan, till exempel, sköt Turkiet ner ett ryskt Mig-plan som kränkte landets luftrum i så kort tid som 17 sekunder; ingenting mer hände. På ett liknande sätt valde Sverige 1952 att svälja den sovjetiska nedskjutningen av vår signalspanande DC3-maskin över Östersjön. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA lät till och med två av sina egna operatörer ruttna i ett kinesiskt fängelse i mer än två decennier fram till början av 1970-talet. 

Att acceptera den här typen av kostnader ingår helt enkelt i spelet mellan staterna, hur cyniskt det än kan låta. Natoländer vars luftrum utsätts för kränkningar bör därför inte tveka att kallsinnigt statuera exempel mot retsamma ”luften-är-fri”-lekar med antingen drönare eller stridsflyg. Det vore, faktiskt, betydligt mer respektingivande än den nuvarande huvudstrategin att pråla och göra sig till på presskonferenser. Och mer ärligt, eftersom Natoländerna mer eller mindre uttalat anser att de befinner sig i krig. 

Hur andra länders regelverk för vapeninsatser ser ut vet jag inte i detalj. Men i Sverige ger den så kallade IKFN-lagen flygvapnets insatsledare ett glasklart mandat att beordra verkningseld mot stridsflyg som kränker vårt territorium. Följ den.

När det kommer till de lite mer mystiska drönarna kan riksdagen se till att göra Arlanda och liknande civila mål till militära skyddsobjekt där obehöriga farkoster rutinmässigt skjuts ner. På så sätt kanske man också kan få reda på vilka som håller i kontrollerna.

Jag kan tänka mig flera alternativ utöver, eller jämsides med, ryssarna. Hit hör till exempel ukrainska operatörer – enligt tidningarna Wall Street Journal och Der Spiegel skyldiga till sprängningen av gasledningen Nord Stream i svensk ekonomisk zon för tre år sedan – som har en önskan att dra in Nato i ett utvidgat krig mot Ryssland. Eller kineser med ett intresse av att Europas och USA:s blickar är riktade åt ett annat håll än Taiwansundet. Eller kommersiella företag som vill testa ny teknologi. 

Som alltid ställer jag mig frågan: cui bono – vem gagnas? 

Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan, är aktuell med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen, som i oktober är vald till månadens fackbok i Fokus.

***

Läs även: Stridande poliser behövs i motståndet

Läs även: Försvara landet med kanon i hand