Släta inte över Bridgeblandningskandalen med Akademien-gate

Det här hade kunnat vara ytterligare en text om Svenska Akademien. Igår var ju (några av) ledamöterna samlade för en prisutdelning och vissa röster har velat föreslå att kvällen var ett regisserat farväl av Sara Danius (som Horace Engdahl för övrigt smet ifrån)? Ikväll är det dessutom dags för den sedvanliga torsdagsträffen och då vet inte ens gudarna vad som kommer att ske. Sedan trojkan Östergren/Espmark/Engdahl gjorde sin sorti för fem dagar sedan har det fallit ett spöregn av åsikter, analyser och spekulationer. När Dagens Nyheter igår publicerade en text från en så kallad ”ledsagare” – vilket obehagligt ord det blir när vi talar om Akademien, så opassande hurtfriskt och skojsamt – Horace Engdahls nya partner Stina Otterberg var det däremot dags att stänga ner webläsaren och gå ett varv runt kvarteret för en nypa frisk luft. Skulle nu också ledamöternas onklar, ammor och nannys slängas in i debatten? Fram till dess att någon publicerar en text på femton tusen tecken från Horaces träslöjdslärare lägger jag locket på en stund och låter istället detta bli ett blogginlägg om något som berör. På allvar. För man är väl inte paranoid om man börjar fråga sig ifall Svenska Akademien-debaclet är en dimridå orkestrerad av Cloetta för att vi ska glömma den riktiga skandalen som pågått i flera år? En skandal som under påskens godisfrossande kommer som en årlig lavett över kinden: Cloettas överlagda kulturmord på Bridgeblandningen. Den barbariska utarmningen av den vackraste påsen som konfektyrsverige skapat. En attack på en svensk institution.

Jag har försökt påkalla uppmärksamhet kring denna fråga tidigare men starka krafter verkar ha tystat mig. Någon (det skulle inte förvåna mig om det varit med hjälp av en trollfabrik i låt säga Jekaterinburg) har effektivt kvävt mina försök till att starta det stora bridgeblandningupproret. Hindrat en mangång ur huse med högafflarna i högsta hugg. Stoppat en ockupation av Cloetta Center i Linköping på en symbolisk dag – förslagsvis en musikalisk home coming-afton med stadens stolte son Lasse Winnerbäck. Sett till att inte Stångån en liter i taget tömts på vatten till detta vansinne upphör!

För ska en modern människa verkligen behöva frakta hem väskor med dansk bridgeblandning från landet Danmark eller någon av dess kronkolonier för att få en bridgeblandning som inte innehåller den skamliga utfyllnaden med Polly och platta chokladlinser?  Är det värdigt? Vi har satt en människa på månen – okej, kanske inte rent tekniskt vi som i landet Sverige men ändå. Vi kan tydligen inte respektera den enkla regeln att är det någon som är sugen på Polly så finns det åttatusen olika varianter på sådana påsar. Vi behöver inte lägga ner det i en blandning som i decennier smekt så många gommar med sin utsökta mix av chokladdragerade hasselnötter, russin, puffat vete, mandlar med sockerdragé, knapriga linser, lakritspinnar och vita mintkulor. Vi som kräver en återgång till originalet – skapat 1965 – ser gärna att vi tar tillbaka pappkartongen men det går också bra med papperspåse. Det viktiga är att vi går tillbaka till originalblandningen. Detta vansinne – ett hån från Cloetta! – har pågått i fem år och de tror att vi kommer att sluta kämpa emot.  Att de kan trötta ut oss. De är galna. Aldrig! Snart tar de lakritspinnarna och ersätter med kexchoklad och kom inte och klaga hos mig då om ni inte gör något nu. Ge oss våra förbannade russin i choklad innan vi spårar fullständigt. Det är så nära nu.