Sociala medier är som surströmming

Folk talar entusiastiskt om de positiva sidorna, men så snart konservburken öppnas – eller Twitterkontot skapas – sprider sig en ilsken stank.

Sociala medier är som surströmming. Man talar med folk som svär på att det är en delikatess.

De lägger ut texten om hur sofistikerad smaken är, om alla underbara tillbehör, om traditionerna, om den hantverksmässiga tillverkningen och om hur surströmming lockar fram det bästa hos människan. Man nickar och hummar, för man vill ju inte verka avig, men så snart konservöppnaren satts i burken sprider sig den obarmhärtiga stanken av jäst förruttnelse.

Jag inser att jag förlorat några norrlänningar redan här, men man kan inte vara alla till lags. Ni kan ställa ifrån er protesterna om att strömmingen inte alls är rutten i kommentarsfältet nedan.

Med undantag för ett slutet Instagramkonto finns jag inte på sociala medier. Det är, i den här branschen, i det närmaste ett tjänstefel och urholkar sakta men skoningslöst mitt marknadsvärde. Men jag kan ändå inte förmå mig till att börja randa snärtiga repliker på Twitter, eller ens uppdatera min status – visst gäller den dubbeltydiga termen fortfarande? – på Facebook.

Sociala medier har, för att ta en annan liknelse, ungefär samma effekt på mig som Tjetjenien: det lilla jag hör och ser ökar inte min lust att ansöka om medborgarskap. Annars fullt normala människor verkar på de här arenorna förvandlas till Ramzan Kadyrov utan förvarning och personer som i verkliga livet är förmögna att förstå eller till och med föra ett sammanhängande resonemang, öppnar bältet, knäpper upp gylfen och låter en gravt överdimensionerad magkänsla hänga fritt.

Jag skriver detta därför att jag nyligen fick ett par rapporter från denna skuggvärld av självvalt imbecilla folkkommissarier. Man har ju vänner och de drabbas ibland av villfarelsen att jag behöver veta vad som sägs om mig. Den här gången har jag förstått att den briljanta slutsatsen som ett par-tre personer känt behovet av att lufta, är att jag på något sätt bör ta på mig en del av skulden för knivmordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen.

Skälet till det är en fem år gammal kolumn från Almedalen där jag drev med den då hysteriskt upptrissade stämningen kring den lilla grupp nazister vi har i det här landet. Min poäng var rätt enkel: det är korkat att låta som om vi är ett par steg från att ersätta statsministern med en Führer. Nazister utgör ett kriminellt och våldsbejakande hot – precis på det sätt vi nu har sett – men de är inte ett politiskt hot. Ju mer de visar sig och ju våldsammare de agerar, desto svagare blir deras politiska ställning.

Det blev ett fasligt liv om det där, särskilt på sociala medier och i Dagens Nyheter, för det var tydligen svårt att skilja det ena hotet från det andra. Det var uppenbarligen viktigt för många att nazismen hölls vid liv som ett verkligt politiskt hot, på samma sätt som det är viktigt för folk på andra kanten att verkligen tro att Sverige står på randen till att förvandlas till ett kalifat.

Så kom valet och stödet för nazismen visade sig – alldeles förutsebart – knappt vara mätbart. En del, däribland DN, bytte helt fräckt fot och varnade nu i stället för att överdriva det politiska hotet från nazismen. Det som före valet både var omdömes- och aningslöst, var nu i stället välinformerat och välbalanserat.

Jag höll inte andan i väntan på en ursäkt.

Nu har det alltså gått fyra år till och på sociala medier är vi, enligt de rapporter jag får, tillbaka i utgångsläget: jag är en fruktansvärd typ som inte begriper hotet från nazismen.

En del medger åtminstone att surströmming är något man måste anstränga sig för att lära sig tycka om. Kanske gäller samma sak för sociala medier, men varför vänja sig vid den ilskna stanken av jäst fånighet, om man inte måste?

Text:

Toppbild: Daniel Nilsson / SvD / TT