Sokrates ogillade skrivkonsten – men hade hatat digitaliseringen

Skrivkonsten berövar oss vår förmåga att minnas, menade Sokrates. Men digitaliseringen berövar oss vår mänsklighet.

Det finns, misstänker jag, få människor som fått Platon citerade för sig så många gånger som jag. Det beror nu inte på att jag umgåtts i särskilt vittra cirklar av antikkännare – utan på att jag intagit en kritisk hållning till digital teknik. Den som ger sig hän åt sådant bakåtsträveri kommer förr eller senare att få stifta bekantskap med ur-bakåtsträvaren: Sokrates. I dialogen Faidros uttrycker filosofen sin skepsis till det skrivna ordet: Den som förlitar sig på skriften försummar minnet, menar han, ”vilket leder till glömska”.

Och vad detta visar, menar alltså mina belackare, är att framsteg alltid stött på patrull, och att motstånd mot den digitala teknikens omformning av människans livsvärld är minst lika löjligt som motståndet mot den skriftkonst som byggt upp hela den mänskliga kulturen en gång var.

Det jag själv finner mest slående med Sokrates invändning är emellertid inte att den är löjlig – snarare hur giltig den är. Den omfattande tillgång till myter, sånger, artkunskap och så vidare som medlemmar i orala kulturer uppvisar saknar mer eller mindre motsvarighet i skriftbaserade samhällen. Att de vinster skrivkonsten inneburit är för många för att räkna upp behöver knappast sägas – men att den inte på samma gång medfört några förluster är helt enkelt inte sant.

Sokrates invändning mot skrivkonsten är med andra ord inte skrattretande för att den inte stämde, utan för att den så uppenbart inte hörsammades – en insikt att ta med sig när man vänder blicken mot vår tids kulturbärare, och anledningen till att jag med mina meningsmotståndares hjälp fått så bra kläm på Platon, nämligen den digitala tekniken. Om den förlust som skrivkonsten gav upphov till, i det att den förevigade minnet hos en samlad mänsklighet, rörde den enskilda människans minne – vilken är den digitala revolutionens motsvarande förlust?

I amerikanska journalisten Noreena Hertz nyutkomna Ensamhetens århundrade hittar jag ett tydligt svar, som knappast kan sammanfattas på något annat sätt än detta: själva vår mänsklighet. Hertz finner den samtida isoleringens rötter i många delar av samhället, men att den digitala tekniken spelat en avgörande roll är uppenbart – inte främst på grund av att den håller oss ensamma hemma framför våra skärmar, utan på grund av hur den påverkar vår förmåga att mötas när vi faktiskt ses.

Jag vill påstå att den statistik som Hertz presenterar talar för sig själv: En studie från 2019 på barn mellan 1 och 4 år visar att ju mer tid dessa barn tillbringade framför en skärm, desto sämre var de på att förstå andra barns känslor, och desto mindre benägna att vilja hjälpa dem. En annan studie från samma år på något äldre barn kopplade även den hög skärmanvändning till sämre förståelse av såväl egna som andras känslor. På amerikanska toppuniversitet erbjuds idag kurser i ”Hur man läser ansikten” – helt enkelt för att studenterna inte kan.

Hertz analys påminner mycket om den som gjordes av psykologen och sociologen Sherry Turkle i boken Tillbaka till samtalet från 2017, där hon på ett övertygande sätt visar på konsekvenserna av vår tids övergivande av uppmärksam närvaro och verklig subjektivitet till förmån för interaktion med, eller genom, icke-levande ting. En av dem: De senaste två decennierna har standardiserade psykologiska test uppmätt en nedgång i empatisk förmåga bland collegestudenter på 40 procent.

Jag fasar för den framtid då vi på samma sätt som med Platons gagnlösa motstånd mot skriften häpnar och roas av farhågor som Turkles och Hertz – inte för att de inte stämde, utan för att de så uppenbart inte hörsammades.

Text:

Toppbild: Christine Olsson / TT