Som unga liftare fick vi en ljus bild av mänskligheten
Nästan alla människor är hederliga och hjälpsamma. Först när fanatiker och tvärsäkra talesmän tar över samtalet kommer demoniseringen smygande.
Bild: Wikicommons
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På ön där jag bor hände för många år sedan att hembygdsgården fick stopp i avloppet. Rörgängaren tillkallades och uppdagade strax ett större antal kondomer som hade korkat igen systemet. Jaha. Senare noterade en annan av öns hantverkare att någon hade mixtrat med låset i dörren vid brandstegen på byggnadens baksida. En skruvmejsel var allt som behövdes för den som ville klättra in. Det var ju intressant.
En utredning tillsattes, vilket i vår lantliga idyll innebar att saken avhandlades man och man emellan på ångbåtsbryggan. Vem är det som har gökat i hembygdsgården? Ingen frågade varför. Att gärningen skulle vara syndfull var det såvitt jag minns ingen som ansåg. Här på ostkusten besväras vi sällan av den tröga frikyrklighet som vilar tung över de västra skärgårdarna.
Frågan fick aldrig något svar. Huvudspåret var att någon av gubbarna på ön hade tråkigheter hemma och reglerade bristen ihop med någon i samma belägenhet. Gott så. Att ungdomar låg bakom det hela föresvävande ingen, för de hade redan då börjat bli betänkligt pryda. De stal datorer, mer än så var det inte. Händelsen i hembygdsgården var något annat, liksom vuxen, men saken rann alltså ut i sanden.
Detta minne överraskade mig på hemvägen efter en förlagsfest på Djurgården, där klientelet i vimlet som vanligt berättade historier från förr, när författarna slogs på kalasen och i nödfall smög undan i lämpliga prång för att vuxenkramas. Det bör ha varit den senare eufemismen som blåste liv i minnet av en sedan länge glömd propp i avloppet, men det är inte säkert, för också andra samtal drog åt samma håll den kvällen.
Brev till en hembygdsgård är en av Stig Claessons många nyckelromaner. Den kom ut 1974, under den beskäftiga bokstavsvänsterns högflod, och är på ytan en uppgörelse med dem som ville göra honom till talesman för glesbygdens problem, för Vem älskar Yngve Frej (1968) var vid det laget vida känd som tv-film. På ett djupare plan är boken en kritik av alla tvärsäkra talesmän inom den politiska vänster han i någon mening tillhörde.
Romanen börjar en sommarnatt 1947. Scenen är en järnvägsstation i den fullkomligt utbombade grushögen Warszawa, där författaren in spe letar efter en försvunnen järnvägsvagn med nödhjälp. En tonåring bara, på väg som volontär till Jugoslavien för att röja upp efter kriget och bygga nytt ihop med andra unga idealister, oräkneliga. De reste ut som hjältar men kom hem som förrädare, ty sådan var kalla krigets förvridna logik.
I denna eländiga väntsal, där snart en rysk soldat ska bli vådaskjuten, finns också en samling krigsinvalider, alla barn, mer eller mindre utsvultna, tigande, med bortbrända händer och fötter. Natten är mörkblå, det regnar, alla röker – och rökte gjorde även jag i trädgården på Nedre Manilla, en sorts långa, smala mentolcigarretter som jag bjöds på av Sveriges Radios främsta korrespondent i Mellanöstern. Hon hade köpt dem på en flygplats där nere någonstans.
Vi talade inte om krigen, de som pågår nu. Gaza nämndes inte med ett ord, eller Israel; inte Ryssland, inte Ukraina. Det var ju kalas en vacker sommarkväll. Att jag ändå mindes den där Slasromanen berodde på att korrespondenten och jag började samtala om hur vi som unga liftare grundlade en mycket ljus bild av mänskligheten. Hon hade en gång liftat genom diverse ockupationszoner mellan Kairo och Beirut, medan jag yvdes över mina äventyr i Algeriet.
Jag upprepar mig. Det är oundvikligt. Den som har liftat genom Sahara och Centralafrika kan inte gärna tro att allt ska gå åt helvete. Nästan alla människor här i världen är hederliga och hjälpsamma. Först när fanatiker och tvärsäkra talesmän tar över samtalet kommer demoniseringen smygande, etnisk, politisk, religiös, idiotisk.
Tiotusentals judar låg ännu under grushögarna där förut Warszawas getto funnits. Tito fördömdes av Stalin. Idealisterna reste hem och deras organisationer dog. Nya krig var att vänta på Balkan. Men ändå. ”Man lärde sig värdet av till synes värdelösa ting eftersom ingenting är värdelöst när ingenting finns.” Människorna på marken tar alltid hand om varandra i Stig Claessons romaner. Mer talesman än så blev han aldrig.
”Jag har antagligen en politisk åsikt men vad jag ska kalla den vet jag inte.”
Mycket av det man höll på med i ungdomen var förstås dumdristigt, och erfarenheterna är inte alltid användbara, men just notoriska liftare lär sig förutom att ljuga att bilda sig en egen uppfattning. Brev till en hembygdsgård, som sågades i DN på utgivningsdagen, förmedlar något av den friheten.
***
Läs även: När tre ord räckte för en datering
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På ön där jag bor hände för många år sedan att hembygdsgården fick stopp i avloppet. Rörgängaren tillkallades och uppdagade strax ett större antal kondomer som hade korkat igen systemet. Jaha. Senare noterade en annan av öns hantverkare att någon hade mixtrat med låset i dörren vid brandstegen på byggnadens baksida. En skruvmejsel var allt som behövdes för den som ville klättra in. Det var ju intressant.
En utredning tillsattes, vilket i vår lantliga idyll innebar att saken avhandlades man och man emellan på ångbåtsbryggan. Vem är det som har gökat i hembygdsgården? Ingen frågade varför. Att gärningen skulle vara syndfull var det såvitt jag minns ingen som ansåg. Här på ostkusten besväras vi sällan av den tröga frikyrklighet som vilar tung över de västra skärgårdarna.
Frågan fick aldrig något svar. Huvudspåret var att någon av gubbarna på ön hade tråkigheter hemma och reglerade bristen ihop med någon i samma belägenhet. Gott så. Att ungdomar låg bakom det hela föresvävande ingen, för de hade redan då börjat bli betänkligt pryda. De stal datorer, mer än så var det inte. Händelsen i hembygdsgården var något annat, liksom vuxen, men saken rann alltså ut i sanden.
Detta minne överraskade mig på hemvägen efter en förlagsfest på Djurgården, där klientelet i vimlet som vanligt berättade historier från förr, när författarna slogs på kalasen och i nödfall smög undan i lämpliga prång för att vuxenkramas. Det bör ha varit den senare eufemismen som blåste liv i minnet av en sedan länge glömd propp i avloppet, men det är inte säkert, för också andra samtal drog åt samma håll den kvällen.
Brev till en hembygdsgård är en av Stig Claessons många nyckelromaner. Den kom ut 1974, under den beskäftiga bokstavsvänsterns högflod, och är på ytan en uppgörelse med dem som ville göra honom till talesman för glesbygdens problem, för Vem älskar Yngve Frej (1968) var vid det laget vida känd som tv-film. På ett djupare plan är boken en kritik av alla tvärsäkra talesmän inom den politiska vänster han i någon mening tillhörde.
Romanen börjar en sommarnatt 1947. Scenen är en järnvägsstation i den fullkomligt utbombade grushögen Warszawa, där författaren in spe letar efter en försvunnen järnvägsvagn med nödhjälp. En tonåring bara, på väg som volontär till Jugoslavien för att röja upp efter kriget och bygga nytt ihop med andra unga idealister, oräkneliga. De reste ut som hjältar men kom hem som förrädare, ty sådan var kalla krigets förvridna logik.
I denna eländiga väntsal, där snart en rysk soldat ska bli vådaskjuten, finns också en samling krigsinvalider, alla barn, mer eller mindre utsvultna, tigande, med bortbrända händer och fötter. Natten är mörkblå, det regnar, alla röker – och rökte gjorde även jag i trädgården på Nedre Manilla, en sorts långa, smala mentolcigarretter som jag bjöds på av Sveriges Radios främsta korrespondent i Mellanöstern. Hon hade köpt dem på en flygplats där nere någonstans.
Vi talade inte om krigen, de som pågår nu. Gaza nämndes inte med ett ord, eller Israel; inte Ryssland, inte Ukraina. Det var ju kalas en vacker sommarkväll. Att jag ändå mindes den där Slasromanen berodde på att korrespondenten och jag började samtala om hur vi som unga liftare grundlade en mycket ljus bild av mänskligheten. Hon hade en gång liftat genom diverse ockupationszoner mellan Kairo och Beirut, medan jag yvdes över mina äventyr i Algeriet.
Jag upprepar mig. Det är oundvikligt. Den som har liftat genom Sahara och Centralafrika kan inte gärna tro att allt ska gå åt helvete. Nästan alla människor här i världen är hederliga och hjälpsamma. Först när fanatiker och tvärsäkra talesmän tar över samtalet kommer demoniseringen smygande, etnisk, politisk, religiös, idiotisk.
Tiotusentals judar låg ännu under grushögarna där förut Warszawas getto funnits. Tito fördömdes av Stalin. Idealisterna reste hem och deras organisationer dog. Nya krig var att vänta på Balkan. Men ändå. ”Man lärde sig värdet av till synes värdelösa ting eftersom ingenting är värdelöst när ingenting finns.” Människorna på marken tar alltid hand om varandra i Stig Claessons romaner. Mer talesman än så blev han aldrig.
”Jag har antagligen en politisk åsikt men vad jag ska kalla den vet jag inte.”
Mycket av det man höll på med i ungdomen var förstås dumdristigt, och erfarenheterna är inte alltid användbara, men just notoriska liftare lär sig förutom att ljuga att bilda sig en egen uppfattning. Brev till en hembygdsgård, som sågades i DN på utgivningsdagen, förmedlar något av den friheten.
***
Läs även: När tre ord räckte för en datering
