Svensk polis läcker för lite

Att polisen läcker till media kan vara bra eller dåligt. Dåligt om enskilda drabbas innan det alls föreligger en dom, men bra om läckan avslöjar grövre brott eller grava samhällsproblem. Om polisen läcker till media mot betalning kallas det muta.

I fallet med Ola Lindholm och kokainet finns det nog en och annan som undrar var källan må vara. Expressen publicerade misstankarna mot Ola Lindholm innan det beryktade kissprovet ens var analyserat. Det var för tidigt, menade både PO och PON, och fällde tidningen med ett brak. De ansåg inte att saken hade det allmänintresse som motiverade en publicering.

»Det beslutet kom inte som någon överraskning«, tyckte chefredaktören Thomas Mattsson, och meddelade PON:s fällning på löpsedeln (!) bland andra glada nyheter.

I ett inlägg på DN Debatt den 11 december skriver professorn i civilrätt, Claes Sandgren, om journalister, poliser, mutor och meddelarskydd.

Professor Sandgren menar att det svär mot rättskänslan alldeles särskilt om poliser uppträder som mutkolvar. »Det skadar förtroendet för polisen och dess arbete.«

Det är lätt att hålla med professorn om detta. Däremot är det svårare att snällt svälja hans recept mot rötan. Att rötan borde angripas där den växer, alltså inom polisväsendet, verkar inte ha fallit professorn in. Nej, det är grundlagarna om tryckfriheten som bekymrar honom.

Journalisten kan ju fällas för mutbrott, men polismannen som tog emot den eventuella mutan omfattas av grund­lagens meddelarskydd och garanteras anonymitet. Det är förbjudet att efterforska honom i hans egenskap av källa.

Detta beklagar Sandgren, och utan att darra på manschetten föreslår han att poliser ska kunna undantas från meddelarskyddet! Han kallar det ett »varsamt« ingrepp i grundlagen, när han föreslår att man bör häva meddelarskyddet vid mutbrott, eller generellt vid förundersökningar.«

Detta är verkligen att skjuta mygg med kanon. Med en svepande formulering menar Claes Sandgren också att det är så mycket mer angeläget att göra något eftersom «skyddet mot mediernas integritetskränkningar är i otakt med den europeiska utvecklingen, främst Europadomstolens praxis till skydd för privatlivet.«

Varför detta tordön, och varför denna hets? När vi blev medlemmar i EU för sexton år sedan skrek juristerna i kör att nu måste vi skrota offentlighetsprincipen, för någon sådan hade man inte i EU! Hur gick det? Jo, i stället skrevs offentlighetsprincipen in i EU-fördraget, och går på export till andra länder.

Sedan dess har det kommit massor med EU-direktiv som gått på tvärs mot svensk lag. Men Sverige har stått emot, förhandlat väl, och hävdat sina urgamla lagar.

Med sådana brösttoner undrar man om pressens tipspengar är ett stort samhällsproblem? Knappast, enligt all tillgänglig statistik. Sandgren talar hypotetiskt om 50 000 kronor. Det finns inga som helst belägg för att det handlar om sådana belopp. Nej, ingen tipsare har blivit rik på att läcka till pressen.

Det allvarligaste med Claes Sandgrens svepande och illa underbyggda kritik är att han faktiskt förringar ett annat och större samhällsproblem. Nämligen det faktum att svensk polis läcker för lite, när det kommer till kåranda och kamaraderi.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och mer distinkta när Hans Holmér jagade kurder i hälarna på Palmeutredningen, så hade mycket lidande kunnat förhindras. Om Hans Holmér hade lyfts av planen hade kanske utredningen kunnat säkra viktiga spår efter den verkliga mördaren, och fallet kanske rentav hade varit juridiskt löst vid det här laget.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter Göteborgskravallerna, eller efter Säpos andra tillslag mot civila palestinier i hemmiljö – varför händer allting i Göteborg? – så hade Sverige kanske haft en mer skärpt och skickligare terrorbekämpning i dag.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter fallet Osmo Vallo, så hade Sverige möjligen haft en moraliskt bättre rustad polis i dag.

Palmeutredningens haveri och Osmo Vallo-fallet är några av de största skandalerna i svensk rättshistoria. Polisens läckor, enträgna journalister och svensk tryckfrihetslagstiftning bidrog till att sprida ljus i mörkret. I det läget talar professor Sandgren om att minska meddelarskyddet för poliser och andra tjänstemän. Det är både juridiskt, publicistiskt och mänskligt beklämmande.

För övrigt är det tid att utfärda en varning från poeten Thomas Tidholm, inför Mörkrets högtid: »Någon ska komma in. Någon som vi inte känner. Någon som har en hemlighet. Någon som inte vill visa sitt ansikte. Någon som har en säck.« Släck ett ljus och tänk.

Text: