Sverige behöver skaffa politisk och militär handlingsfrihet
Bör Sverige bygga vidare på Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenförmågor? På 1950-talet var vi en fullskalig "nuclear threshold state" – vilket gav oss svängrum.
Bild: TT / AP
När Sverige slutligen bestämde sig för att inte skaffa egna kärnvapen i och med Försvarsbeslutet 1968 formulerades huvudargumentet på detta kryptiska sätt i FU 65, den försvarsutredning som förberedde beslutet:
”Slutsatsen är att Sverige i allt väsentligt är under kärnvapenparaplyet på ungefär samma sätt som oss kringliggande länder kan sägas vara det, oavsett vilken maktgruppering eller stormakts intressesfär de räknas till.” (SOU 1968:10, s 138)
Även om det var outtalat var det både uppenbart och självklart att det kärnvapenparaply som Sverige befann sig under, och som svenska politiker ansåg gav oss ett avskräckningsskydd, tillhandahölls av USA. Och från 1950-talet och framåt kom Sverige, samtidigt som vi gav oss svängrum att skaffa egna kärnvapen, att vidta olika åtgärder så att det amerikanska strategiska bombflyget kunde utnyttja svenskt luftrum och svenska flygbaser om det behövde genomföra sin uppgift att använda kärnvapen mot Sovjetunionen.
De säkerhetsåtaganden som det då alliansfria Sverige hoppades på från USA:s sida om avskräckning var självskrivna för de av våra grannländer som blivit medlemmar i Nato, alltså Danmark och Norge. Och i och med Nato-medlemskapet i mars 2024, blev de också självskrivna för svenskt vidkommande.
Men då USA:s beredvillighet att bistå sina allierade i försvarsalliansen Nato hamnat i tvivelsmål, ställs också frågan om europeiska länder utan kärnvapen kan förlita sig på amerikansk avskräckning gentemot Ryssland. Följdriktigt har en diskussion inletts om hur en europeisk kärnvapenavskräckning som inte är beroende av USA skulle kunna se ut, och då med möjligheten att bygga vidare på Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenförmågor. Statsminister Ulf Kristersson, KD-ledaren Ebba Busch och nu senast överbefälhavaren Michael Claesson, har på olika sätt framhållit att svensk försvarspolitik måste tänka vidare i denna dimension om europeiska kärnvapen.
Ett spår i denna diskussion är, föga förvånande, huruvida även Sverige ska skaffa kärnvapen eller inte. Viktigare än att svara ja eller nej till svenska kärnvapen är att uppnå kapacitet att skaffa sådana vapen med svenskt signum ifall det blir nödvändigt. Förra gången frågan blev aktuell, direkt efter de amerikanska atombomberna över Japan i augusti 1945, kom Sverige mycket snabbt i gång med att bygga upp en förmåga att om så krävdes bli en kärnvapenstat.
I november 1945 tillsattes den statliga Atomkommittén, som 1947 bildade AB Atomenergi för att konstruera experimentella kärnkraftsreaktorer och ta fram metoder för svensk uranutvinning för såväl civila som militära behov.
Våren 1948 fick Försvarets forskningsanstalt ett uppdrag om att utreda möjligheterna för Sverige att bygga egna kärnvapen. De förutsättningarna uppnåddes redan sju år senare, år 1955. Då hade det tekniska kunnandet och programmet för infrastrukturen, med planer om uranextraktion, anskaffning av tungt vatten för reaktorer som skulle omvandla uran till plutonium, kommit på plats.
Parallellt projekterades kärnvapenbärare som skulle ge Sverige möjlighet att med taktiska kärnvapen slå mot mål i det då sovjetiska Baltikum. I första hand skulle stridsflygplanet B32 Lansen vara en sådan bärplattform. Därtill projekterades Saab 36 ”Vargen”, som skulle kunna bära en så kallad fri fall-kärnladdning på cirka 800 kg och ha en räckvidd på drygt 400 kilometer. Planer fanns också på en landattackrobot, Robot 330 (enligt rykten internt på Saab benämnd ”Karl XII”) som skulle kunna bära en kärnstridsspets och ha en räckvidd på 500 kilometer. Planmålet för svenska kärnladdningar var cirka 100 taktiska sådana och en årlig produktionstakt om 5–10 per år.
I slutet av 1950-talet var således Sverige en fullskalig tröskelstat (nuclear treshold state). I en CIA-rapport från 1957 gjordes bedömningen att Sverige ”hade ett tillräckligt framskridet reaktorprogram som gjorde det möjligt att inom de kommande fem åren anskaffa ett antal kärnladdningar”.
Det Sverige gjorde direkt efter andra världskriget var således att skaffa sig politisk och militär handlingsfrihet, för att ha ett reellt vägval för handen. Också i dag bör målet beträffande det svenska intresset angående en europeisk förmåga till kärnvapenavskräckning vara att skaffa sig politisk handlingsfrihet.
Det blir desto enklare när vi är i samma försvarsallians som två europeiska kärnvapenstater.
***
