Sverige kan inte vara invandringens crazy cat lady

Att aldrig vara borta längre än 14 dagar – det är min regel när jag reser, vare sig det handlar om att åka till en annan stad eller utomlands. Stannar jag på en plats längre än två veckor sjunker min vilja att återvända hem. Då finner jag mig själv stående framför mäklarnas skyltfönster och titta på hus och lägenheter, och räknar på hur jag ska kunna leva och försörja mig där jag just då befinner mig. Människan är anpassningsbar, det går oerhört fort att göra sig hemmastadd på en ny plats. 

När det skrivs om migration och återvandring är det alltid med sådan underliggande panik. Att bli nekad att stanna utmålas som ett straff, ett öde värre än döden. Som vore det en katastrof att bo någon annanstans i världen än just i Sverige. Ofta kommer sådana tongångar dessutom från skribenter som tycker att nationalism är förkastligt. Men är inte den kallsvettiga tanken på att någon med utländskt ursprung ska behöva lämna Sverige just ett utslag av nationalism?

Vi är anpassningsbara men vi är också bekväma. Svårflyttade såsom tjuren Ferdinand under korkeken. Den lilla människoplantan rotar sig snabbt och vill sedan inte bli uppdragen med rötterna. Den skyr förändring, men är relativt lätt att plantera om. Under gynnsamma förhållanden blommar den snart igen.

Tidningarna fylls nu med nyord som tonårsutvisningar och berättelser om barn som ska skickas ensamma till främmande land. För varje hjärtknipande redogörelse dyker det upp andra journalister som skärskådar och påpekar faktafel.  

Visst finns det djupt upprörande fall. Jag läste om ett par som kom till Sverige för att få vård för ett sjukt barn, men barnet avled och begravdes här. Det är ogripbart tungt att lämna sitt barn, även om barnet inte längre är i livet. Ja, kanske ännu värre då. Vem ska vattna blommorna på graven? Å andra sidan, ska man bli kvar i ett land av grundanledningen att man har en grav att vårda?

Det finns kanske andra lösningar, som att Länsstyrelsen tillåter en exhumering, alltså att på ett värdigt vis lyfta kistan eller urnan ur marken och flyga hem den till ursprungslandet. Lösningar finns så länge man inte låser sig vid tanken att alla måste vara kvar till varje pris. Så länge man slipper svält, krig och förföljelse kan en människa skapa sig ett gott liv nästan var som helst.

Jag vill se fler reportage om hur det gick för dem som lämnade Sverige. Löste det sig, eller blev det den katastrof som utmålades innan avfärd? Annars börjar jag misstänka att personerna i snyft-artiklarna bara utnyttjas som rekvisita i migrationsdebatten.

Jag är född i Sverige, men med två utlandsfödda föräldrar. Jag har en utlandsfödd make. Vem är jag att lobba för restriktiv invandring? Men jag blir beklämd när jag ser sjuka och hemlösa kämpa för att få hjälp, och hur äldre som har arbetat hela livet knappt får hemtjänst eller inte kan klara sig på pensionen, medan andra släntrar in från sidan och erbjuds sådant som de som varit här hela livet inte får.  

Om nu Sverige är så fantastiskt att alla andra länder bleknar, varför inte betrakta det som en exklusiv VIP-klubb? Gärna röda mattan men också en stabil, rättvis och omutbar dörrvakt. Släppa in nya gäster först när det är ordning på klubben. Ingen går in innan de som redan är inne har gjort sig hemmastadda, eller gått vidare och lämnat plats för nya gäster.

Betrakta och behandla Sverige som en diamant, då är det lättare för dem som kommer hit att också göra det. Av respekt för oss själva och invandrarna bör vi visa att vi älskar landet högt och att den som kommer hit måste vörda den här lite inbundna, tysta kulturen med sina blyga men omtänksamma invånare.

Missförstå inte, jag önskar att varenda människa som vill vara här ska få bo här. Lika mycket vill jag, när jag bilar på Österlen och stannar till vid en gårdsbutik med en ”katter till salu”-skylt, inte bara köpa bara en kattunge utan hela kullen. Men jag besinnar mig, för jag vet att om jag följer min kattlusta så kommer både jag och katterna snart att lida. Likaså kan Sverige inte fortsätta vara invandringens crazy cat lady, för det skadar alla parter.  

Min önskan i dessa valårstider är enkel: kan vi inte klättra upp ur skyttegravarna innan vi gräver ner oss för djupt, och erkänna att vi vill samma sak? Att alla som är här, gamla som nya, ska vilja bidra till Sveriges välstånd. Så svårt är det väl inte att ta seden dit man kommer, följa lagen och vara ödmjuk inför att man är gäst?