Sverigedemokraternas behov av en fiende

Man behöver sina fiender.

För Sverigedemokraterna var saken länge enkel. Sjuklövern ställde alltid upp. Ämnet var givet: invandringen. Sällan har ett parti kunnat mobilisera så många så snabbt. Etablissemanget – som dessutom envisades med att hävda att det inte fanns något etablissemang – agerade precis som etablissemang alltid gjort när deras maktmonopol hotas: först genom att ignorera, sedan genom att skambelägga och skrämma, till sist genom ofiltrerad ilska. 

Sedan hände det som också hör till när ett etablissemang börjar inse att striden kanske inte kan vinnas: delar av etablissemanget började skifta fot. Plötsligt spelade fakta och sakargument vad gällde invandringen roll. Tidigare hade det enda ”anständiga” varit att hålla fast vid att inga problem fanns, hur svåra problemen än var.

Alla följde inte med. Centerpartiet hade gjort till affärsidé att inte ändra sig. Dagens Nyheter visade sig vara etablissemangets röst till den grad att tidningen bara stod kvar och höjde rösten, när det etablissemang det företrädde flyttade. Som ett dåligt samvete ylade tidningen om svek och förlorade ideal i den samhällstopp den företrädde.

Och Sverigedemokraterna, då?

Ja, man behöver sina fiender. Men nu hade de flesta av fienderna på det stora hela köpt en sverigedemokratisk syn på invandring och dessutom var partiet en del av regeringsunderlaget. Och valet närmade sig. Så prisa Gud för Public service.

Jag vet inte om någon verkligen tror att Sverigedemokraterna vill installera en propagandaminister som detaljstyr innehållet i Sveriges Radio och Sveriges Television. Kanske. Men idén att kalla SVT:s ledning till Kulturutskottet har förstås inte med det att göra. Det handlar i stället om Sverigedemokraternas behov av en fiende. 

Hur ska SD kunna signalera till sina väljare och potentiella väljare att de fortfarande är ett annat slags parti än de andra? Genom att skapa en konfliktlinje till det etablissemang som fortfarande är tydligt, förstås. Och då är Public service det självskrivna målet.

Public services självbild må vara att de är ”satta att granska makten”, men det är en granskning inom etablissemangets egna ramar. ”Oberoendet” är ett oberoende i symbios med makten, inte i konflikt med den. Lek till exempel med tanken att Public service skulle ha varit oberoende nog att inte diskriminera Sverigedemokraterna, när samtliga etablerade partier fortfarande gjorde det. Att de skulle låtit sverigedemokrater uttala sig, delta i debatter och paneler, i stället för att betraktas som paria.

Det skulle aldrig kunnat hända. För Public service granskning av makten är inte oberoende i den meningen att den ifrågasätter makten. Dess granskning av makten handlar snarare nästan alltid om att se till att makten inte bryter mot den outtalade överenskommelse som både Public service och de etablerade partierna är del av. Public service är en ordningsman, inte en bildstormare.

Och därför är Public service det perfekta verktyget för Sverigedemokraterna, när de nu behöver en ny fiende. Och Public service ställer upp, genom att ta till brösttoner och därmed kvittera just det budskap som Sverigedemokraterna vill få ut: vi är fortfarande ett alternativ till makten. 

Och samtidigt poppar de fristående medieprojekten upp både här och där. Fokus satsar stort nästa år, Kvartal har rejäla ambitioner, Magda Gad har i skrivande stund fått ihop drygt 800 000 till sitt projekt, Henrik Jönsson har blivit TV-chef, och så vidare.

Vår tid liknar alltmer den tid då den liberala pressen växte fram, eller Socialdemokraternas snabba insteg. Etablissemanget får konkurrens. En del av det nya kommer att fungera, annat inte. En del kommer att bli bra, annat inte. En del i det gamla etablissemanget kommer att kunna stöpa om sig, andra inte.

Och Public service? Än så länge verkar de inte förstå vad som sker, kanske för att de inte förstår vilka de är.

***

Läs även: Ett oberoende helt beroende av makten

Läs även: Kan koalitionen komma?