jämlikhet

Tanken på att min son kvoteras ut gör mig vansinnig

Det går inte att hävda att kvinnor och män är lika och samtidigt påstå att kvinnor ska kvoteras in i bolagsstyrelser utifrån sin "kvinnokompetens".

Text:

Toppbild: Unsplash

Toppbild: Unsplash

Jag har en liten flicka och en pojke här hemma. Barn som jag uppfostrar enligt devisen att deras kön, etnicitet och sexuella läggning aldrig ska få utgöra ett hinder – liksom ej heller en tillgång – i livet. Att sådant som de inte kan påverka ska sakna betydelse, att det primära är deras ambitioner, kunskap och önskemål; vart de är på väg, inte varifrån de kommer. Min politiska övertygelse är vävd av en okuvlig tilltro till sådant som meritokrati, individuell ansträngning och rättvisa. 

Därför är få saker så upprörande som tanken på att de den dag de ska söka högre utbildning, gå på jobbintervjuer, eller på något annat vis väljas in i ett sammanhang där någon ska väljas – eller väljas bort – ska riskera att särbehandlas på grund av sin grupptillhörighet. Tanken på att min son skulle exkluderas på grund av sitt kön, eller att dottern skulle lyftas fram på grund av sitt och därmed alltid riskera att få sin ansträngning och kunskap misstänkliggjord, gör mig fullkomligt vansinnig. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Ändå är sannolikheten hög att just så kommer att ske. Under min karriär har jag otaliga gånger i jobbintervjuer, i samband med förfrågningar för medverkan i paneler och i TV-sammanhang fått höra att såväl mitt kön som min utländska bakgrund är en tillgång. Inget om min långa utbildning, min kunskap och erfarenhet, mina perspektiv eller tankar. "Vad roligt med en ung invandrartjej som kan så mycket om politik!", har jag fått höra. "Snarare en välartikulerad politisk samhällsdebattör", har jag då svarat. 

Mest absurt har det varit då jag blivit kontaktad om medverkan i en panel och svarat att jag saknar sakkunskap om de frågeställningar som ska avhandlas och motparten ändå framhärdat i att jag är rätt person, ty det är "viktigt med könsbalansen på scen". Tack, men nej tack, har jag då alltid svarat. 

Inget talar dessvärre för att besattheten vid människors yttre attribut håller på att avmattas. Snarare tvärtom. I dagarna antogs lagen om kvotering av bolagsstyrelser i Europaparlamentet. Senast i juli år 2026 ska minst 40 procent av styrelseledamöterna i börsnoterade företag med 250 eller fler anställda vara av det underrepresenterade könet. Läs kvinnor. De bolag som av olika skäl inte lever upp till lagkravet ska mötas av sanktioner. Det är upp till varje EU-land att besluta kring lämpliga påföljder. 

Bortsett från det anmärkningsvärda i att politiker såväl i EU som i de nationella parlamenten skulle besluta över vilka personer som är lämpliga att sitta i svenska, privata bolagsstyrelser och därmed inskränka företagens frihet, innebär den nya lagen paradoxalt nog att individens – inte sällan just kvinnors och minoriteters – ansträngning devalveras till intet. 

Att kvinnor historiskt diskriminerats är inget argument för att i morgon diskriminera män. Och givet det faktum att kvinnor i dag presterar bättre i alla ämnen utom idrott i skolan, att de fullkomligt dominerar den högre utbildningen och många yrken som tidigare varit enbart män förunnade, vore det kanske rimligare att fråga sig vad som krävs för att mota utslagningen av pojkar och män som parallellt pågår. Den som förordar kvotering i dag måste nämligen göra det imorgon också, när den omhuldade gruppen är en annan. Att i framtiden börja kvotera in män skulle i praktiken innebära att kvinnor som ansträngt sig, utbildat sig och försakat annat i livet, skulle tvingas stå tillbaka för att upprätthålla den imaginära rättvisan. Inte så rättvist, eller hur?

Dessutom visar det senaste decenniets diskussion kring kvotering hur godtycklig diskursen om kvinnor och män är; det går nämligen inte att med intellektuell hederlighet i behåll å ena sidan hävda att skillnaderna mellan män och kvinnor är små och samtidigt framhärda att kvinnor är så speciella utifrån sin särskilda "kvinnokompetens" att de behöver kvoteras in i allehanda sammanhang.

Kvotering är principiellt fel, eftersom diskriminering är principiellt fel. Äkta jämställdhet, som förändrar värderingar och står sig över tid, växer fram underifrån och bygger på insikten om att varje människa är unik och alltid mer komplex och intressant än gruppen hon vid en okulär besiktning råkar tillhöra. Det intalar jag såväl min dotter som min son. 

Alice Teodorescu Måwe är borgerlig opinionsbildare och debattör.

***

Text:

Toppbild: Unsplash