Tar Epstein slut någon gång?

Häromdagen skickade någon ett fotografi till mig som föreställde Björne, den välkände falsettpipiga barnprogramledaren, med armen om Jeffrey Epstein. Det kändes bara måttligt osannolikt. Samma dag såg jag en trailer för en film som Woody Allen påstods ha gjort om sin gode vän Epstein. Trump, Gates, Clinton och alla de andra var förstås med.

Det är kanske falsk information av den här sorten som AI-robotar utvecklar när de talar med varandra på Moltbook. I så fall har de i alla fall förmågan att efterlikna humor.

Det sägs ju att AI har tre fäder, vilket låter precis så naturstridigt som man kan förvänta sig. Två av papporna varnar med jämna mellanrum för att AI snart kommer att mörda oss i sömnen. Det låter lite som den svarte riddaren i Monty Pythons flygande cirkus: han som lovar att mörda Kung Arthur trots att han saknar armar och ben. Den tredje, Yann LeCun, brukar påstå att AI är dummare än en huskatt. På det stora hela känner jag mig mer befryndad med honom, givetvis utan att ha någon aning om ämnet. När jag känner de digitala små robotklorna klämma åt kring strupen någon natt om ett par månader, får jag väl det jag förtjänar.

Men oavsett hur nära vi är att uppfinna vår egen undergång är det en sak jag tycker att vi borde tala mer om: den mystiska förflackningen av den alldeles naturliga intelligensen. Fallet Jeffrey Epstein är ett så gott exempel som något.

”Miljardärpedofilen” – jag tror det är Expressens officiella titel på honom – Epstein är förstås intressant. Det är ännu en påminnelse om hur fåfänga, makt och pengar kan kortsluta vilket huvud som helst, även briljanta sådana. Och nu talar jag i första hand inte om Epstein själv, utan alla dessa höjdare som inte tycks ha klarat sig utan honom. Det finns aspekter av historien som påminner om grekiska dramer, om Shakespeare och Hitchcock. Det finns, med de miljontals sidor som nu finns sökbara i en databas, ett drag av Palmeutredning: en nästan hypnotisk kraft som växer ur att kunna följa meningsutbyten och händelser – de flesta triviala och vardagliga – i detalj i efterhand.

Det finns också möjliga aspekter av detta som ännu bara är spekulationer, men kan visa sig vara mer. Johan Wennström påpekar till exempel här i Fokus att om Epstein var en rysk agent behöver inte operationen bara bestå i att finna graverande information om västerländska makthavare. Den kan också bestå i just det vi ser nu: bredsida efter bredsida rakt in i den västerländska eliten, från norska statsministrar till IT-miljardärer.

Men ändå: börjar inte det här bli lite löjligt nu? Att Andrew, kungligheten tidigare känd som prins, använde Epstein som hallick för omyndiga flickor är värt att göra sak av, men är varje människa som tagit en kopp kaffe med karln moraliskt korrupt? Måste varje forskare, företagare och universitet som tagit emot pengar av honom märkas som förkastliga?

Det är här intelligensen, eller urholkningen av den, kommer in. Intelligens handlar inte minst om att ställa intelligenta frågor. Sådana frågor som sätter fingret på outtalade premisser, tvivelaktiga antaganden och huvudlös flockmentalitet. I det här fallet har det länge varit hög tid att ställa frågan vad Epsteinskandalen fyller för funktion för en febrig journalistkår och – även om det är svårt att bedöma hur många som egentligen bryr sig – en indignerad allmänhet.

Om man inte visste bättre skulle man kunna få intrycket att Pizza-gate, den gamla konspirationsteorin om att världen styrs av ett hemligt pedofilnätverk, flyttat från de fiberuppkopplade källarhålorna till de stora redaktionerna. Och när jag skriver det inser jag plötsligt att jag inte är säker på om jag vet bättre: kanske är det precis så det är.

Jag börjar nästan tro att det snart bara är AI som är smart nog för att skratta åt den där bilden på Björne.

***

Läs även: Johan Hakelius: Jag vet inte vad Jeffrey Epstein hade emot mig

Läs även: Johan Hakelius: Om Moderaterna redan bjudit på mjölken, varför köpa kossan?