Trots oddsen sätter jag en hundring på Tidö
Flera saker talar för att regeringen spurtar innan valdagen.
Spelbolagen är eniga. Lägst odds – det vill säga högst sannolikhet – för valseger ges de rödgröna. Det långvariga opinionsöverläget på 6–7 procentenheter, eller 8–9 procentenheter om Liberalerna tas ur kalkylen, väger förstås tungt.
En anmärkningsvärd prestation av vårt skickligaste maktspelarparti Socialdemokraterna i så fall, om man betänker vänsterblockets usla formkurva senaste 20 åren. Från och med valet 2006 har S+MP+V hamnat under en väljarandel på 45 procent. Jämför med perioden från MP:s riksdagsdebut 1988 till Göran Perssons storseger 2002. Då låg vänsterns väljarandel tydligt över 50 procent, förutom när Carl Bildt vann 1991.
Huvudförklaringen till att S ändå kunde regera 2014–2022, och nu tros återerövra statsministerposten, handlar förstås om sådant som SD, beröringsskräck, decemberöverenskommelse, januariavtal. Och värvningen av det i ekonomiska frågor högerlutande Centern till vänsterlaget.
Men opinionsmätningarna är bara träning, själva matchen avgörs i höst. Och även om det hittills inte lyft för Tidöpartierna, talar en hel del för en spurt motsvarande Alliansens inhämtning av ett tioprocentsunderläge under valåret 2010.
Regeringsalternativet. Medierna börjar nu lite mer på allvar skärskåda det rödgröna erbjudandet. Där MP flaggar för intern strid om kärnkraften, C går emot den socialdemokratiska stramheten gällande invandring och välfärdsvinster, och V framstår som nära på stolleaktigt med alla sina palestinaaktivistiska övertramp in i antijudiska tassemarker.
Som debattören och författaren Carl Eos noterat: Det är tveksamt om Magdalena Andersson vill sitta i sin egen regering… Hennes återkommande vädjan om blocköverskridande pakter – om försvaret och energin och de kriminella gängen och tillväxten med mera – talar starkt för den spaningen.
V krånglar till det för Team Magda också genom att ultimativt kräva regeringsposter. Det väcker minnen om den black om foten det blev för Mona Sahlin, när hon av de egna tvingades bjuda in V till sitt regeringserbjudande inför Reinfeldts spurtval 2010.
För övrigt säger C bestämt nej till en regering innehållandes V. Givet dessa röda linjer är det rödgröna alternativet faktiskt icke-existerande.
Förutom ministären Bildt 1991–94 har svenska regeringar i nästan ett århundrade blivit omvalda åtminstone en gång
Synen på SD. Tidösamarbetet har flutit på förvånansvärt gnisselfritt. Och de SD-ledda stämplingar mot demokratin, exempelvis nedmontering av public service – som av liberal press och vänstern förutskickades före valet 2022 – har inte besannats. Vidare har kriget i Ukraina och SD:s egen uppgörelse med ett unket förflutet eroderat grunden för anklagelser om putinism och antisemitism.
När dessutom S i hög grad kalkerat Tidös invandrings- och kriminalpolitik, och alla har minst en trevlig granne som stöttar SD, upphör rasist- och fascistanklagelserna att fästa.
En intressant notering från valforskarna vid Göteborgs universitet, är att SD i valet 2022 inte längre fick högst siffra för antipati. Jodå! Man mäter inte bara partisympatier utan även dito antipatier.
Denna gång var det MP som var mest avskytt bland väljarna. Och V väckte nästan lika stark avsky.
Sakfrågorna. Här är bilden lite mer splittrad. Enligt senaste sakfrågemätningen från Novus visar S en viss uppgång i indexet för bästa parti på diverse politikområden. Man rentav toppar på viktiga områden som sjukvård, skola, äldreomsorg, ekonomi och sysselsättning. Men även SD:s index går upp. Och i de fortfarande högt rankade frågorna försvar, invandring och lag och ordning är Tidögreppet starkt.
Omvärldsläget. I oroliga tider brukar regeringar gynnas, om de fungerar någorlunda väl. Väljarna vill inte chansa.
Ledarskapet. Ett tag sjabblades det rejält i Rosenbad. Nationelle säkerhetsrådgivaren och gamle statsministervännen Henrik Landerholms säkerhetsmissar är ett exempel. Men ordning och reda tycks ha rått en längre tid nu. Och tittar man på personliga förtroendesiffror, går det upp för Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men ner för Magdalena Andersson.
Väljarlojaliteten. Väljarna är potentiellt otrogna i den meningen att uppemot 40 procent bestämmer sig först i valrörelsen. Men i ett annat avseende är de slående lojala. Grundmönstret är nämligen att regeringar ges chansen att fullfölja jobbet.
Vi ser det i många andra mogna demokratier, men Sverige utgör faktiskt skolboksexempel. Förutom ministären Bildt 1991–94 har svenska regeringar i nästan ett århundrade blivit omvalda åtminstone en gång. Och som Stefan Stern – under många år ledande S-strateg – påpekade i Fokuspodden nyligen, råder i det här avseendet ett idealläge för Tidö.
Huvuduppgiften, att återskapa trygghet, är med viss framgång påbörjat. Exempelvis var antalet dödsskjutningar i januari noll – den första nollmånaden på åtta år. Samtidigt är arbetet långt ifrån avslutat. Alla förstår att processen är lång, i bästa fall svår, i värsta fall omöjlig.
Om valet i höst kommer att präglas av trygghetslängtan, vilket mycket talar för, finns alltså redan på plats en regering som bevisligen i viss mån fungerar och levererar. Medan oppositionen spretar hej vilt, till och med över interna röda linjer. En hundring på Tidö blir därför mitt lilla investeringsråd.
***
