Uppmaning: Läs din bok!

Nyligen var jag en gäst i ett fridfullt vardagsrum. Några timmar varje dag. Beigea väggar spred fantasier om en ledsam tillvaro. Men efter varje nytt besök blev jag mindre säker. Nere på gatan vibrerade Manhattan.

En åldrad dam bodde här. Hon spred vänlighet. Den hade vissa förbehåll, vissa krav. På soffbordet hade hon lagt fram Eli Sharabis bok Hostage. ”Läs den!” uppmanade hon och tittade mig i ögonen.

Jag slog mig ner i hennes fåtölj.

Bokens skildring av ett drygt år under jord var svår att lägga ifrån sig. Jag lärde mig något om inre resurser som en människa i fångenskap i tunnlar under jorden kan mobilisera. När fången till slut släpps och körs hem till familj får han veta att terrorgruppen som hade tagit honom tillfånga ögonblicket därefter hade mördat hans fru och två döttrar. I tunnlarna hade de försäkrat motsatsen: att Hamas aldrig rörde kvinnor och barn.

Den fjärde dagen i detta beigea vardagsrum var tv:n på och de tjugo sista i gisslan släpptes. Den vänliga damen tittade inte, upptagen med en elev som hon var, men sneglade ibland åt mitt håll. Läs din bok, sa blicken. Om du vill förstå.

Nästa dag var tv:n av. Hon hade lagt fram en ny bok. Sprillans. En känd tv-komikers verk. På baksidan läste jag: ”This country is quite a pickle. Conservatives govern whitout shame, and liberals shame without governing.”

Jag öppnade den inte, för jag hade med mig New York Times, och läste om de frisläppta, och förbluffades som så ofta över rapporteringen, den snabba precisa prosan, orden som osade av verklighet, trots att många av dem var gamla. Det komplicerade nuet trädde fram, myllrande och motsägelsefullt.

Dagarna i New York gick fort. Hemma läste jag i en kvällstidning som påstår sig vara Sveriges främsta nyhetskälla, att statsministerns dotter haft fest på Harpsund. Det var allvarligt, kanske maktmissbruk, påstod man.

Pålästa var de inte. För om det var maktmissbruk att statsministern levde ett vanligt liv hade det en lång historia på Harpsund, som alltid varit en just bostad och aldrig ett arbetsläger. De visste de två ministrarna i Göran Persons regering som hade blivit ett par i en bastu på en Harpsundsfest.

Det visste den pensionerade ledarskribent som en gång berättade för mig om sin första fest i det sörmländska residenset. Som ung rookie, som han sa. I det sena 1950-talet. Erlanders tid. Statsministern hinkade brännvin med de politiska reportrarna. Och när flaskorna var tömda krossade man nubbeglasen mot köksväggen. Det var en ritual. Sedan gick alla och la sig.

I Erlanders dagbok hade jag även läst avslöjanden om regelbundet krocketspelande. Ofta med Palme visserligen. Men också med kreti och pleti. Och i sin dagbok den 30 oktober 1958 skriver Erlander om en stor läsupplevelse. Till viss del arbetsbetingad förstår man. Men inte bara. Han gjorde också rent privata reflexioner. Statsministerns justitieminister Ingvar Lindell tyckte att Henry Millers Sexus II var osedlig och borde beslagtas. Erlander: ”det verkade närmast som att han vore böjd för ett beslag. Och visst finns det förfärliga ting i boken, vilket jag konstaterade vid en genomläsning i går kväll. Men samtidigt finns det stycken där, som utgör något av det vackraste och varmaste som sagts om människans läge i nuet. Jag kan inte tillstyrka beslag. F.ö. sexualskildringarna är de så förfärligt mycket värre än våra pojkars sexualfantasier? Det är till och med att handgripligheter och råheter här ter sig mindre eggande för ungdomen idag än vad de ter sig för oss med vår gubb-sexualitet”.

Varför kände dagens upprörda journalister och politiska nätaktivister inte till detta? Jag hade ingen bättre gissning än den som låg förborgad i New York-damens stränga uppmaning: läs din bok!

***

Läs även: Ett avslut som satte spår

Läs även: Konsten som vägvisare