Vad blir Sverige när ingen längre pratar svenska?

Jag bor inte i ett område som polisen klassar som utsatt. Men i vardagen märks den på kort tid kraftigt förändrade demografin, inte minst i språket. För här har svenskan nästan försvunnit helt ur ljudbilden. I butikerna, på bussen, i trapphuset och på gatan.

Språkfrågan diskuteras ibland politiskt, främst när bristande språkkunskaper står i vägen för sysselsättning och inträde på arbetsmarknaden, eller när någon myndighet har svårt att nå ut med viktig samhällsinformation. Trots det verkar ingen politiker vilja ta reda på hur stort problemet verkligen är. Och ingen av dem tar sig heller an det faktum att så pass många invånare i landet inte kan svenska med det allvar som det förtjänar.

I sin bok Förorten från 2019 konstaterade professor Peter Esaiasson som ett bifynd att cirka 25% av invånarna där inte behärskade svenska. Ungefär samma resultat fick jag och Doku när vi genomförde en undersökning i stadsdelen Angered i Göteborg inför förra riksdagsvalet.

Och nu ser och hör jag det alltså också där jag bor. Utanför barbershoparna talar männen arabiska i sina telefoner. Det gör också restaurangpersonalen. Och den orientaliska matvarubutiken med halalchark som låg runt hörnet fylldes med ett myller av språk, dock inte svenska, innan ägarna stängde igen för gott efter en anlagd brand.

Konsekvenserna av språkförbistringen är långt större än vad debatten mäktar med. En viktig aspekt är givetvis ekonomisk. I dag har alla, även den som blivit svensk medborgare utan att kunna språket, rätt till en avgiftsfri tolk vid kontakter med myndigheter. Ett land där språkkunskap inte får vara en skyldighet ser nu resultatet: en alldeles för stor grupp, ofta efter många år här, behärskar inte svenska på en nivå som gör att de kan delta i samhället på egna villkor. 

I vården har tolkbehovet exploderat. Socialtjänsten försöker utreda allvarliga ärenden utan att kunna prata direkt med föräldrarna. För myndigheter är dagliga tolktjänster rutin. Redan 2020 beräknades den årliga tolkkostnaden till två miljarder. I dag är notan sannolikt ännu högre. När exempelvis förskolor ringt in tolkar för föräldrasamtal, kvarstår kostnaden om föräldern inte dyker upp. Den som aldrig själv betalar förstår kanske inte att någon annan faktiskt gör det.

Och bortsett från de direkta kostnaderna för tolktjänster påverkar språkoförmågan samhällets effektivitet. En polischef i Göteborg berättade för ett antal år sedan hur mycket längre handläggningstiden för polisutredningar hade blivit, just på grund av tolkbehovet. Man kan anta att domstolarna rimligen också upplever samma sak.

Men kostnaden är ändå en bisak jämfört med vad som händer när ett samhälle inte längre delar språk.

Mina närmaste grannar verkar vara trevliga. De ler, nickar eller höjer handen när vi möts, men eftersom vi inte delar något gemensamt språk stannar det där. Det kan låta trivialt, det där med att inte kunna småprata i trapphuset, men det är just i de små situationerna som det blir tydligt hur grundläggande språket är för att göra samvaron meningsfull; utan språklig förmåga försvinner personligheten, humorn och samtalen om de svåra frågorna. Vi blir lämnade med det enfaldiga och tråkiga och vi lär aldrig känna varandra.

Det här är en verklighet i allt fler bostadsområden och, vad jag har hört, också på arbetsplatser. I den blir kvinnor kvar i våldsamma relationer eftersom bristen på språk gör deras beroende totalt. Där förstår äldre svenskar inte längre vad deras egen hemtjänstpersonal säger. Och i den verkligheten kan en för stor grupp barn som är födda här knappt tala svenska vid skolstarten. 

Det talas ofta om parallellsamhällen och det är just språkfrånvaron som får dem att växa.

Inom ramen för min journalistik är språkfrågan ständigt närvarande. Nyligen behövde jag ställa helt avgörande frågor till en man som, efter över trettio år i landet, inte kunde ett enda ord svenska. Det skrämmer att han inte är unik.

Vi behöver börja tala klarspråk, både bokstavligt och bildligt, om vad det kostar när svenskan tystnar. Ekonomiskt och på andra sätt.

Ungefär en fjärdedel av befolkningen i Sverige har ett annat modersmål än vårt. Det största är arabiska. Jag har svårt att skaka av mig känslan att det snart kommer att anses omöjligt att komma till rätta med att det numera är så många av dem som inte behärskar svenska, så att vi måste ge upp idén om ett gemensamt språk. Den politiska lösningen blir i så fall att vi anpassar samhället efter språklösheten och gör arabiskan till ett nationellt minoritetsspråk.

Då om någonsin blir vi ett helt annat land.

***

Läs även: Får man säga vad som helst bara man säger det på arabiska?

Läs även: Höjden av sommarens hyckleri