Vad händer när djupläsningen går förlorad?

Läskunnighet är en färdighet som behöver utvecklas och underhållas livet ut. Samtidigt sjunker läsningen drastiskt vilket är en bildningskatastrof, skriver Joel Halldorf.

Text:

Toppbild: Unsplash

Toppbild: Unsplash

Det är onaturligt att läsa. I vår hjärna har vi särskilda avdelningar för synen och talet, men något läscentrum existerar inte. Att vi ändå kan läsa beror på att vi genom hårt arbete har skapat nya kopplingar i hjärnan.

Det är därför du kan bilda ord av bokstäverna i den här texten, och sedan greppa meningen med orden. Fungerar de här sakerna bra förstår du hela kolumnen – om inte författaren stökat till det för mycket, vill säga. Läsningen sträcker hjärnans plasticitet till dess yttersta. Genom kulturen kodar vi om biologin, så att vi kan göra saker som vi inte är designade för.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

En förmåga av det här slaget kommer naturligtvis inte av sig självt, utan den behöver nötas in och underhållas livet igenom. Därför är det dystert att år efter år ta del av rapporter om att läsningen går ner. Senast konstaterade Statens medieråd att bara 8 procent av tonåringarna i åldrarna 17-18 läser ur en bok varje dag. Det är en minskning från 23 procent år 2012.

Den siffran gäller utanför skoltid, men det är inte mycket bättre i skolan. Enligt en ny studie från forskare i Dalarna läser hälften av eleverna i årskurs nio inte ens en sida facklitteratur en vanlig skoldag. Och bara 13 procent läser en sida skönlitteratur.

Det här är en bildningskatastrof, för läskunnighet är inte bara något som vi har eller saknar utan en färdighet som behöver utvecklas. När vi läser mycket sker kopplingarna i hjärnan snabbare, samtidigt som vi bygger upp ett förråd av kunskap som gör det lättare för oss att ta in ny information. På så sätt tillägnar vi oss, skriver läsforskaren Marianne Wolf, förmågan att djupläsa.

Wolf beskriver djupläsning som att kliva in i texten och förstå den både intellektuellt och emotionellt. Genom att djupläsa en resonerande text kan se och utvärdera dess argument. Även vana läsare vet hur ansträngande det är att läsa en avancerad text om ett helt nytt ämne. Att inte alla texter är så svåra för oss beror på att vi genom idogt läsande har trimmat kopplingarna i hjärnan och samlat på oss bakgrundskunskap.

När vi läser skönlitteratur är det djupläsningen som gör att vi kan leva oss in i de erfarenheter som texten gestaltar. Därmed övar läsning oss i två fundamentala färdigheter: Analytiskt tänkande och empati. Ju mer vi läser, desto enklare har vi att förstå, reflektera över och leva oss in i det vi läser.

Om det här går förlorat får det inte bara personliga utan kulturella konsekvenser. Till att börja kommer vår förmåga att analysera och reflektera över texter minska. Vi reduceras till passiva informationskonsumenter som använder nyheter som känslostimuli, snarare än något som vi reflekterar kritiskt över.

Dessutom går empatin ner – vilket för övrigt undersökningar visar att den redan gjort bland unga. Särskilt svårt får vi att förstå människor vars erfarenheter eller åsikter ligger långt ifrån våra: Personer från andra kulturer eller andra sidan åsiktsspektrat. Människor som vi inte stöter på i vår vardag, och som litteraturen just därför erbjuder oss en unik möjlighet att förstå.

Vilken slags kultur uppstår när djupläsningen går förlorad hos en stor andel av medborgarna? Troligen kommer den präglas av en okritisk hållning till den information som är i svang. Nyheter och politiska utspel kommer mötas av upprörda känslor snarare än reflektion. Debatten blir högljudd eftersom människor är oförmögna att förstå andras perspektiv och i stället svartmålar sina meningsmotståndare.

Känns det bekant?

Text:

Toppbild: Unsplash