Vad var det som hände med Stockholm?

I somras kom nyheten att stadens citykärna bara hade en enda ambulans. Området härbärgerar hundratusentals människor. Sedan dess har man köpt in 27 nya ambulanser. Men vem ska köra dem? Nu ska regionen kartlägga arbetsmiljön och lönestrukturen inom ambulanssjukvården, tillsammans med fackliga representanter, säger ett av de större partierna.

Men har de ansvariga gått ut och bett stockholmarna om ursäkt? Gett dem löften att om de råkar illa ut så ska det finnas en ambulans som tar dem till sjukhuset? Dämpat olustkänslan som uppstår när man vet att man är en av dem som tar en av de fåtaliga ambulanserna i anspråk. För det betyder att någon annan kan bli utan.

Läkaren som undersöker mig tittar mig inte i ögonen. Han håller fram bilder och pekar på dem med pennan. Bilderna av förvridna lemmar gör mig illamående, men det ser han inte. Han har fullt upp med att förklara för mig att eftersom mina lemmar inte ser ut som de på bilderna, så kan han tyvärr inte hjälpa mig. Jag säger att jag känner mig bortprioriterad. Han håller med om det, och avslutar samtalet med att jag visst kan få hjälp. Om jag betalar 26 000 kronor, och jag behöver verkligen inte bestämma mig där och då. Innan jag går ut har han halat fram sitt kort med telefonnummer, som jag kan ringa när jag bestämt mig för att betala 26 000 kronor.

De bygger om trottoaren i en stadsdel där jag inte bor. Jag tittar mig inte för, så plötsligt stoppas jag av en skylt som talar om att jag får ta en annan väg. På skylten står det: Gående hänvisas till körbanan. Tittar mig omkring men ingen av de andra reagerar. Jag tänker först att jag ska skratta för att det är ganska roligt, men så är det inte roligt längre och jag gör precis som de andra. Jag kliver ner i körbanan.

I stadsdelen där jag bor har man renoverat ett av torgen. Det tog fem år. Äntligen får vi torget tillbaka, sade trafikborgarrådet och klippte invigningsbandet. ”Det är kul att kunna säga att man nu kan vistas här igen – köpa blommor, äta korv och ha det bra”, sade trafikdirektören med hänvisning till att man dragit tillbaka vräkningshotet mot korvkiosken.

Jag ser att torget fått ny stenläggning men annars är det inte lätt att upptäcka vad renoveringen gått ut på. Men när jag går längs kanten av torget ser jag att gatan längs en av sidorna har breddats och tagit med sig en bred bit av torget, som förvandlats till vändplan. Restaurangen som fanns på torget får man vänta två år till på. Stadsdelens boende har fått se notan för renoveringen plussas på med 85 miljoner och nu finns några träd och några bänkar…

Det vi översköljs med är budorden om att älska. Älska skogen, jorden, växter, djur, klimatet, globen.  

Jag vet inte, det kan inte bara vara politiker som skapat detta. Några andra måste också ha bidragit till denna tröstlösa upplevelse av denna lilla storstad. Att vara människa i staden nu är att dricka kaffe hos en kedja som fått storskäll för bristande hygien, köpa nya glasögon eller äta snabbmat, innan det återigen är dags för veckans tydligen oavvisliga demonstration där människor skriker och viftar med armarna mot andra människor i frågor som de inte gillar.

Jag växte upp bredvid en park där gubbar i skärmmössa gick och plockade skräp och sade till ungarna att inte springa på gräset. I kanten av gräsmattan gick en korvman med låda på magen. Hade man dåligt med stålar, gick det bra att köpa ett korvbröd med ketchup.

Jag säger inte att det var underbart, men det fungerade, utan stora åthävor och med folk som gjorde det de skulle.

Och jag undrar om de som pratar om kärleken till klotet, har de ett agg i sidan till människorna? Är det faktiskt så att kärleken till naturen gjort att det inte finns någon kärlek kvar till staden, till Stockholm?

Det är ensamt att känna sig som den sista som kommer ihåg hur solvarmt grus i parken doftar, som minns parkleken där en enda stadig dam kunde hålla koll på en hel bunt ungar och där höjden av sofistikation var den franska bistron på hörnet som serverade potatis, som kallades pommes frites. På biblioteket var det så tyst att det enda som hördes var när det knakade i knäna, när man sträckte sig efter en bok på nedersta hyllan

Och att ambulansen skulle komma var en fullkomlig självklarhet, och inget som behövde diskuteras.

Vad var det som hände? Och när hände det?

***

Läs även: Det goda livet kostar en euro

Läs även: Hur känns det att vara en av fegpropparna i Akademien?