Valrörelsen skulle lika gärna kunna handla om frimärken

Följde ni rättegången mellan Johnny Depp och Amber Heard? Varenda journalist verkade göra det. Det här var, i den uppfostrande samhällsklassens ögon, inte ett ganska förutsägbart slut mellan ett par självupptagna kändisar, som använder sina kändisskap som vapen. Det här var en viktig samhällsfråga som berör alla.

Visst, jag förstår att intresset för rättegången mellan Depp och Heard delvis handlade om våld i förhållanden, män och kvinnor och metoo. Men jag förstår också att det till stor del handlade om att projicera sina egna föreställningar på ett förhållande som man egentligen inte vet ett dugg om. Proffs var inhyrda för att styra tyckarna rätt, medierna svalde tacksamt betet och sedan blev pjäsen självgående. Pestflaggor hissades på pestflaggor, i en oändlig moralstafett baserad på gissningar och viskleken på sociala medier.

Varför? Därför att det uppstod något slags kollektiv enighet om att denna gyttjebrottning mellan kändisar var allmänintressant.

Varför skulle inte samma sak kunna hända frimärkssamlande?

Det finns förstås inget underligt i att värdera frimärken och samlandet av frimärken högt, men få av oss samlar på frimärken. Vi är helt enkelt intresserade av annat. Det är inget konstigt med det heller. Få filatelister förväntar sig att samhället i stort ska göra deras förehavanden till en viktig huvudsak i offentligheten.

Men varför inte?

Det finns inget som säger att valrörelsen inte skulle kunna handla om frimärken. Vi skulle kunna ha debatter om gummering, om hur många tänder en kant egentligen bör ha och om problemet med otydliga poststämplar. Vi skulle kunna ha ett frimärksverk, som ansvarade för den långsiktiga och hållbara planeringen av filatelistiska frågor. Vi skulle kunna ha krav på att alla myndigheter och företag med fler än femtio anställda, under hot om vite, hade en handlingsplan för filatelistrelaterade frågor.

Det vore kanske en aning underligt, men vad vi anser vara viktigt hänger på vad vi själva bestämmer är viktigt. Och där kommer vi till min poäng, om ni undrar.

Vanliga nyhetssändningar består numera till stor del av perifera frågor och krystade problem som behandlas som om de borde vara något alla bryr sig om. Ingen yrkesgrupp, ingen diagnos, ingen läggning tvekar längre att framhäva just sina problem som allmänintressanta. Och, kanske än viktigare, vi har en uppsjö forskare, som alla anser att just det område som de själva pysslar med är allmänintressant och oerhört viktigt.

Det här är bara ett av flera problem med idén om att man måste ”lyssna till forskarna”. Det finns fler forskare än någonsin. De är mer specialiserade än någonsin. Många av dem har antagligen inte mer fel i sina resonemang än en genomsnittlig frimärkssamlare, men det finns också något som kallas proportioner. Allt är inte lika intressant. Allt ska inte vara i centrum.

Om ni regelbundet suckar åt långsökta ”problem”, ”granskningar” och ”utspel”, är det antagligen detta det handlar om. En allt större del av befolkningen – främst forskare och journalister – lägger hela sin kraft på att få oss att leta efter förlorade svar under just den gatlykta de själva mutat in. Problem som rör få, blir problem för alla. Krystade teorier, som bara kommit till för att en akademisk karriär krävde en originell formulering när allt annat var taget, presenteras som moraliska imperativ. Offentligheten blir ett slags Kiviks marknad av förvridna perspektiv. Litet blir stort och illusioner blir verklighet. Precis som i recensionerna av fajten mellan Depp och Heard.

Man önskar nästan att filatelisterna snart tar över.