Var Sverige bättre förr?

Missbrukaren Kennet Ahl ska snart mucka. Han har suttit två år på kåken efter att han och ett gäng andra pundare dumt nog försökte råna en bank med knallpulverpistoler. De blev desperata när tillgången på tjack ströps och priset rusade på “Plattan”.

Utanför anstaltens murar väntar den kärleksfulla och varma Karin och hon bär på deras barn. Den här gången ska det ordna sig, hennes far äger en körskola och där ska Kennet lätt som en plätt få sina förarfärdigheter vidimerade så att han kan starta åkeriet han drömmer om.

Det skiter sig direkt. Den barske Oskar Åberg är inte imponerad och konstaterar att Kennet kör som en vettvilling och att det kommer fordras många lektioner för att få pli honom. Hetsig i temperamentet som han är ber Kennet svärfadern att fara och flyga.

Nu börjar golgatavandringen, allt strular. Kennet och Karin flyttar ut från hennes föräldrars hus och hittar en nedgången lägenhet de hyr billigt. Ingen vill anställa den som saknar betyg och arbetslivserfarenhet och som kastat bort sin ungdoms dagar i cellen eller i rännstenen. Övervakaren slarvar och kriminalvårdsbyråkratin är fyrkantig. Kennet har inget annat val än att inställa sig på AMS-lägret Krisdala.

Där på den hälsovådliga plastverkstaden hamnar han under två starka influenser. Den gamle kumpanen Varan som försöker förmå Kennet göra storkovan på den växande knarkbranschen medan socialisten Curt Storm övertygar honom om att våld inte löser någonting. Det rättvisa samhället kan inte uppnås med terrorismens k-pistar och sprängdåd utan endas med flit, skötsamhet och arbetarklassens organisering.

Inom Kennet brinner revanschlusten, han vill göra “lyftet” och bli en ”storfräsare”, den där stora framgången som kommer att ge upprättelse och göra honom oantastlig.

Filmen Lyftet (1978) regisserades av Christer Dahl. Tillsammans med den gamle missbrukaren och kåkfararen Lasse Strömstedt låg han bakom pseudonymen Kennet Ahl som i en serie romaner berättade om sitt liv på det svenska samhällets skuggsida.

Dahl och Strömstedt skildrade Sveriges omvandling från det hegemoniska folkhemmet till den moderna socialstaten i realtid. En modernisering och urbanisering som också lämnade många i sticket. Under 1960- och 70-talet kom narkotikan till Sverige och missbruket och kriminaliteten sköt i höjden samtidigt som samhällsväven började fräta sönder.

Det finns i filmen några riktigt starka scener av den sociala misären, som när den gravida Karin (Bodil Mårtensson) i desperation försöker ta livet av sig genom att skära upp sina handleder med en kökskniv eller när Kennet finner den överdoserade Varan (Pale Olofsson) liggande i sina egna spyor hemma hos en prostituerad vars dotter sitter i en säng och kramar om sin docka.

I filmen ser vi Anders Lönnbro i rollen som Kennet. För den som arbetat inom polis, kriminalvård eller socialtjänst känns han igen. Lönnbro fångar impulsiviteten, de raska humörsvängningarna och den erbarmliga förmågan att lägga krokben för sig själv. Vi kan känna för detta samhällets olycksbarn, samtidigt som vi förbannar hans brist på ansvarstagande.

Den fjärde romanen Slutstationen (1980) är en dystopisk framtidsskildring som utspelar sig år 2080 bland Kennets ättlingar. Sverige är nu ett nedgånget land där underklassen lever i förslummade höghusområden med underhållningsvåldet som opium.

Riktigt där är vi inte ännu, men narkotikans gift verkar fortfarande upplösande i den svenska samhällskroppen och gängkriminaliteten biter sig fast. Allt färre lagförs nu i Sverige jämfört med på 70-talet, i synnerhet för stöld, misshandel och bedrägeri. Samtidigt har andelen som döms för mord, dråp, sexualbrott och i synnerhet narkotikabrott flerfaldigats sedan dess. I synnerhet mobiliserades inte förorternas små som barnsoldater på den tiden.

Var Sverige bättre förr?

***

Läs även: När ska vi sluta projicera allt svenskt elände på Norrland?

Läs även: Blue Lights har vad Tunna blå linjen saknar