Varför skulle män och kvinnor rösta likadant?
Den politiska könsklyftan behöver inte ses som ett problem. Jag får snarare bilden av svenska köksbord där man får tycka olika.
Bild: TT / Claudio Bresciani
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Höstens val är redan avgjort. I alla fall inom könen. Kvinnorna väljer rödgrönt, männen Tidö. På en manlig miljöpartist går det nästan två kvinnliga, enligt SCB, medan SD har fler än dubbelt så många manliga som kvinnliga sympatisörer. Enda partiet med jämn könsfördelning är Liberalerna.
Könsklyftan har under lång tid bara vidgats, för att nå rekordnivåer i senaste valet, då enligt ValU 56 procent av kvinnorna röstade rödgrönt – men bara 43 procent av männen.
Ett dystert tecken på destruktiv polarisering, anser många. Inte nödvändigtvis. Trenden kan lika gärna ses som att demokratin faktiskt fungerar. För varför skulle män och kvinnor rösta likadant? Såväl livserfarenheter som personlighetsprofiler skiljer sig ju åt.
Men först en titt bakåt på vad valforskarna kallar det traditionella könsgapet, beskrivet från och med 30-talet. Kvinnorna röstade då mer konservativt än männen i demokratierna i väst. Och fortsatte med det fram till slutet av 70-talet.
Efter ett könsneutralt 80-tal, uppstår sedan det moderna könsgapet. Nu är männen de mer högerlutande. Gapet har fortsatt att växa, pådrivet av en kulturkrigsdimension, vilken statsvetarna försökt fånga upp genom GAL/TAN-skalan – ett komplement till den klassiska höger/vänsterskalan.
Med korrekt slipade könsglasögon på, är könsomkastningen fullt logisk. Vad säger exempelvis den dominerade modellen inom personlighetspsykologin, BigFive-teorin. Jo, att två av fem grundegenskaper – vänlighet och neuroticism – ger betydligt högre utslag i gruppen kvinnor. Man vill vara omtyckt, relationer är viktiga. Och man oroar sig mer, är mer känslig för stress.
Lägg till det testosteronets betydelse, som bland annat reglerar riskbenägenhet. Samt människors parningsbeteende, där mannen vinner mer i attraktion på högstatus och materiella resurser, och kvinnan mer på egenskaper kopplade till föräldraskap. Det senare till exempel i ett utseende som signalerar reproduktiv hälsa och en empatisk/manipulativ begåvning, lämplig för småbarnsinteraktion och minimaktspel om resurser.
Att de här könsskillnaderna slår igenom, kan knappast anses problematiskt i en representativ demokrati
På det 30-tal då könsgapet systematiskt började studeras, var högern tydligt konservativ, ett slags bålverk mot det samhälleliga risktagande som socialistiska och gudsförnekande sexual- och kulturradikala män representerade. Därmed attraktiv för kvinnorna. När sedan välfärdsstaten byggdes ut, inklusive barnomsorg, blev vänstern trygghets- och jobbgarant.
Parallellt blev högern successivt mindre konservativ, och mer individualistisk och liberal. Männen tilltalades. I alla fall de riskbenägna, karriäristiska. Den manliga entreprenören blev homo sapiens poster boy. Satsa på dig själv! Omsorg om de svaga? Jo, det är nog bra, men först en rejäl skattesänkning.
Sedan gör kulturkriget entré. Utvecklingen i namn av inte minst globaliseringen har ju inte bara vinnare – främst män – utan också förlorare: också män. De plågas av strukturrationalisering och stukad självkänsla, de går i bräschen i kampen mot massinvandring. Enter Front National, Sverigedemokraterna, Brexit, Trump, med mycket mera. Medan kvinnorna – i linje med femfaktorteorin – är, och vill framstå som, empatiska försvarare av den humanitära stormaktens ideal.
Om vi bryter ner det moderna könsgapet till enskilda sakfrågor, visar ValU klar manlig övervikt relativt kvinnor, för att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Helt rimligt, utifrån kvinnors riskaversion, det vill säga mindre acceptans för olika livsutfall. Kvinnorna, å sin sida, är betydligt mer positiva till sex timmars arbetsdag och progressiv skattepolitik. Familjemys och jämlikhet är alltså prioriterat.
Vad gäller framtidsvisioner tror jag inte jag behöver redovisa hur könen skiljer sig åt i synen på marknadsekonomi versus socialism, eller om vaktslåendet kring miljön versus traditionella värden. Det kan ni räkna ut själva.
Att de här könsskillnaderna slår igenom, kan knappast anses problematiskt i en representativ demokrati. Snarare tvärtom. Jag får snarare bilden av svenska köksbord där man får tycka olika.
Könsgapet ska heller inte överdrivas. Vilka har till exempel mest ballar av stål i svensk politik? Jag tror många skulle svara Simona Mohamsson eller Ebba Busch.
***
