Varning för Ulf Lundell – rädda kulturen från SVT:s kulturpoliser

Höstens första förkylning slår till lömskt som vattenverkets avgiftshöjning och det är bara att acceptera att det råder Ulf Lundellsk helvetes-höst med blåst, regn och svårmod. Misstänker att jag blivit sjuk av att åka vespa i ösregnet men nu är vespan inställd för säsongen, båten upptagen och jag själv nedbäddad. Vad göra?

Skafferiet ger ingen lösning. Maten smakar illa och whiskyn är för rökig. Men naturligtvis finns hjälp att få. En god bok, en bra film, en ny skiva. Kallas Kultur.

Blotta ordet har en speciell laddning sedan den höst för länge sedan då jag lärde mig läsa. Läraren visade att man kunde dela på ord för att göra dem lättare att förstå: Kul – tur. Barndomen var inte alltid ett nöje men De tre Musketörerna kom snart till hjälp och söndagarnas matinéfilmer fick mig att överleva hemska skolveckor och när Grodan Boll och Eyvind Johnsons romaner hoppade fram ur radioapparaten blev livet roligt, vad än de vuxna hittade på.

Så jag hasade mig upp ur sängen och tog fram Biggles flyger vidare som en vän nyligen skickat till födelsedagen. När boken var klar gjorde det inget att strömningstjänsterna lagt av. Här fanns ju videosamlingen med Hitchcocks 30-talsfilmer som spritter av humor, kärlek och hopp.

När förkylningen äntligen tonat bort och jag åter satt vid datorn för att skriva om aktuell kultur framstod de förlupna dagarna med Biggles, Hitchcock och en essä om kärlek av Ann Carson som en tid av hopp. Uppvaknandet blev brutalt. Det kom i tv-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt. Programledaren inledde med att påpeka att det är skillnad mellan kultur och kultur och fem minuter senare fick en av de tävlande frågan om det var något verk hon ville rensa bort ur kulturkanon som ogräs. Svaret blev att hon ville varna för en bok som visserligen inte finns i kanon men som är ” sexistisk, rasistisk, trist, förutsägbar och dödstråkig” – Ulf Lundells Jack.

Frågan och svaret avslöjar vad som gör det så svenskt kulturliv så lugubert: debattörer med en auktoritär polismentalitet som tror att man kan förbjuda fram bra kultur.

Roland Barthes, en av företrädarna för nykritiken och semiotiker, använde ibland begreppet ”litteraturens trädgård”. Jag föreställer mig att den är ganska vildvuxen, med öppna grindar och många gångar så att alla kan ströva omkring och finna de växter som ger glädje.

Skapande har något med generositet att göra. Kul-tur har något med livsglädje att göra.

För kritikern i tv-programmet gällde det däremot att varna för läsning av en viss bok. Med sådana ”kulturvänner” undrar jag om inte SVT borde dra ned på kulturbevakningen – för kulturens bästa.

Kontrapunkt förde mig tillbaka till den del av barndomen som inte var glädjefylld. Programledaren i klänning och stort halsband påminde mig om en sträng moster med beröringsskräck som krävde att vi barn tvättade våra händer innan vi fick ta henne i hand. Den paljetterade domaren påminde om lekledare på fåniga julgransplundringar som låtsades vara barn men i själva verket var förklädda övervakare. De tävlande såg ut som ett lärarkollegium med lågt PH-värde.

Ovanstående är så klart en orättvis betraktelse vilket, om jag minns rätt, är titeln på en bok av Göran Palm skriven på den tiden då det fanns många problem men också många lösningar. Idag är lösningarna färre. Men som Lennart Hyland brukade framhålla: varje tv-apparat går att stänga av.

Själv funderar jag på att be Biggles föra bort Kontrapunkts kulturpoliser till någon avlägsen ö där de kan idka självkritik i en helveteslång frågesport.

***

Läs även: Erik Jersenius: När föds den siste svensken?

Läs även: Mikael Timm: Vart tog framtiden vägen? – Nostalgin kväver kulturlivet