Vem förvillar egentligen vem om Estoniaförlisningen?

"Föreningen Vetenskap och Folkbildning är en pseudovetenskapsulv i mediala fårakläder", skriver Fokus Mats Holm angående utmärkelsen Årets Förvillare.

Ett pris som heter Årets Förvillare, instiftat av en ideell förening som heter Vetenskap och Folkbildning, har delats ut och fått uppmärksamhet. Och en journalist som heter Patrik Oksanen kräver därför att ett annat pris måste dras tillbaka.

Något måste bort, stötas ut, och något är denna gång, och än en gång, dokumentärfilmaren Henrik Evertsson.

”Journalisten Patrik Oksanen jämför alla som kräver en ny utredning med dem som stormade Kapitolium”, menar skribenten. Foto: Henrik Montgomery/TT

Man kan fundera över detta. Men inte tvivla på att det är på riktigt. Inget inspel i någon svart satir. Dokumentärfilmen har enligt Vetenskap och Folkbildning ”försvårat sorgearbetet för anhöriga”. Vetenskap och Folkbildning redovisar inte underlaget bakom det påståendet. Saknas gör också referenser till enkätsvar eller annan data.

Föreningen skriver att Stora journalistprisjuryn har gjort sig skyldig till att ”legitimera konspirationsteorier, släta över gravfridsbrott” samt ”underminera förtroendet för myndigheter”.

Ända sedan Evertssons dokumentärserie Estonia – fyndet som ändrar allt, visades på Discovery hösten 2020 har den varit en nagel i ögat på en mindre men högljudd grupp journalister. Två skrev i en lång artikel i Magasinet Filter att Evertsson underblåste ”sedan länge avfärdade konspirationsteorier”. De fick eldunderstöd av tio på DN Debatt som skrev att ”Estoniadokumentären är ett typexempel på en konspirationsteori”

Och nu av en förening som säger sig företräda vetenskap och som har en tidning som heter Folkvett och som motiverar det offentliga utpekandet av Evertsson med att han ”närt ett ifrågasättande av den officiella förklaringen” och ger inte ”en rättvis bild av myndigheternas arbete”.

Det har ”lett till stora kostnader för såväl Sverige som andra länder”.

Den som letar efter vetenskapligt stöd för detta påstående på Vetenskap och Forsknings hemsida hittar inget.

Men folkvettsföreningens pris får uppmärksamhet.

Patrik Oksanen skriver på Expressens kultursida att ”Estoniadokumentären skapade ett crescendo av konspirationsteorier när den kom hösten 2020.”

Den höst, alltså, som regeringar i Sverige, Finland och Estland fattade beslut om nya dykningar. Evertsson och filmaren Linus Andersson hade ju upptäckt och filmat två hål i det förlista fartygets skrov som förändrade ganska mycket.

Parallellt med att regeringsbeslut runt Östersjön om nya utredningar bereddes och offentliggjordes började också etiketten konspirationsteoretiker användas på anhöriga och överlevare och som ända sedan de katastrofdrabbade ländernas gemensamma haverikommission (Jaic) lämnat sin slutrapport hösten 1997 har krävt att den måste göras om. Folkvett och deras kumpaner har ett digert jobb framför sig. Enligt en opinionsundersökning som SVT/Novus genomförde (17/12 2020) vill 64 procent av svenska folket att Estoniakatastrofen fortsätter att utredas. Endast 21 procent beter sig som Folkvett önskar, och tycker att det får vara färdigutrett nu.

Varför är så många svenskar kritiska till slutsatserna i Jaic:s rapport? Varifrån kommer misstron? I en artikel på den estniska public service-kanalen ERR News hemsida (21/2–2021) skriver Roberta Vaino: ”Tvivel på den officiella teorin var, och är fortfarande, kopplat till den svenska regeringens efterföljande aktioner”.

Den långa raden av väl kända beslut. Från de två statsministerlöftena om bärgning av fartyg och döda som istället blev beslut om övertäckning med cement, via de av Sjöfartsverkets Johan Fransons ledda dykningar till kommissionens arbetssätt och slutsatser, och till myndigheternas sätt att hantera frågan.

En tidig första inblick i kommissionens arbetssätt gav Bengt Schager. Han är sjöfartspsykolog, var med i Jaic som expert, och slogs av hur de tre ländernas vilja att kompromissa och undvika att skuldbelägga och utkräva ansvar av sig själva gick så långt att man utan att rodna förvrängde dokumenterade upptäckter. Som att katastroffärjan timmarna innan avgång av svenska sjöfartsmyndigheter klassades som icke sjövärdig och enligt sjölagarna måste kvarhållas.

Men dokumenten om bristerna fanns kvar och kommissionen kände till dem men valde att ändå slå fast motsatsen, att M/S Estonia var i gott skick vid avfärd från Tallinn. Ett påstående som var falskt och som fick Schager att lämna kommissionen. Huruvida den bristande sjövärdigheten haft betydelse för vad som hände på Östersjön återstår att utreda. Men som exempel på faktaförvrängningar och lögner i kommissionens slutrapport är sjövärdigheten tydligt: fartygets förutsättningar inför det som blev sista resan är helt enkelt felaktigt beskrivna i kommissionens slutrapport och lämnar förstås frågor om hur tillförlitliga slutsatserna är.

Kommissionens beskrivning av sjunkförloppet har ifrågasatts av överlevare och experter, liksom att man undvek att med ett ord nämna militära transporter vid flera tillfällen fraktats på det civila fartyget. Fler frågor än svar var vad slutrapporten resulterade i. Få om någon händelse har som bekant ruckat tilliten till myndigheter och den svenska rättsstaten som hanteringen av Estoniakatastrofen.

Många har betraktat den officiella rapporten som de senaste halvseklets största förvillare.

Det är förstås tröttsamt att höra. För myndigheter och för de journalister som anser att myndigheternas väl och ve är deras främsta uppgift.

Så man har börjat använda termen konspirationsteoretiker om bråkstakarna.

Filters Mattias Göransson nöjde sig inte med det. Om en av överlevarna, Sara Hedrenius, som i Evertssons film berättade att hon strax innan avgång såg en militärgrön lastbil med polismotorcykeleskort anlända i hög fart precis före avgång, skrev Göransson: ”Min plan var att återkomma till henne vid ett senare tillfälle, då för att försöka få henne att inse att hon sannolikt drabbats av ett så kallat falskt minne.”

Ännu en spektakulär etikett. Ett oförfärat försök att associera en Estoniaöverlevare med den psykiskt sjuke Thomas Quick, som av en ihärdig vittnespsykolog under långa terapisessioner suggererats att minnas saker som sannolikt var falska. Allt måste bort som står i vägen för ens tes att den officiella haverirapporten är det stora sanningsdokumentet om vad som hände när 852 miste livet, en rapport som slår fast att ingen de inblandade ländernas aktörer eller personer kan hållas ansvarig. Man kan säga mycket om detta, men en sak räcker: Vetenskap är det inte, än mindre folkvett.

Strax efter sitt reporterförsök att få Sara Hedrenius “att inse” att hennes minnen var falska gick Göransson till storms mot Sveriges Radio som publicerade fynd från de dykningar som påbörjats som ett resultat av Evertssons film och ifrågasatte värdet av att public service publicerade inslaget och kallade det journalistik.

På Vetenskap och Folkbildnings hemsida skriver Lotten Kalenius att de som ifrågasätter haverikommissionens rapport om Estonia är som klimatförnekare. Patrik Oksanen jämför alla som kräver och har krävt en ny utredning med dem som stormade Kapitolium.

Vetenskap och Folkbildning är nu ingen officiellt sanktionerad företrädare för vetenskapen. Som förstås ryser inför att få se sitt ideal – att alltid söka efter att falsifiera sin tes borttrollat och förvandlat till beskäftigt dravel. Vetenskap och Folkbildning är en pseudovetenskapsulv i mediala fårakläder. På Filters hemsida finns länkar till Vetenskap och Folkbildning, som i sin tur länkar till Filter. Filter åt enligt uppgifter tårta när Vetenskap och Folkbildning delade ut sitt förvillarpris. Årets förvillare firar varandra.

* * *

Text:

Toppbild: Stefan Jerrevång/TT