Vemod vid vatten
Ölivet har sina egenheter, men det nordiska vemodet i sommarens sista veckor klarar inte riktigt transporten tillbaka till staden.
Bild: TT
Detta är en argumenterade text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vemodet som tassar in så här års måste vara något vi har fått av Tove Jansson, tänkte jag en dag. För mörkret som smyger sig på gör det ju bara några ynka minuter tidigare varje kväll. Inget rimligt sinne fäster väl vikt vid sådant.
Ändå kunde jag ana att psyket började formera om sig, och att kanske inte heller badvattnet hade med saken att göra.
En eftermiddag är det plötsligt en grad eller två svalare, och när den lilla sträckan mellan bryggorna fångar in observationen i huden, frammanar den ingen melankoli alls, för den har redan anlänt, och jag kan umgås bra med den.
I solen läste jag Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö.
Någon dag senare en essä i en kulturtidskrift, skriven av Merete Mazzarella med anledning av att det när den skrevs, häromåret, var 50 år sedan Tove Janssons Sommarbok kom ut. Men det är vad Mazzarella skriver om vad en annan finlandssvensk, essäisten och esteten Hans Ruin, född 1891, hade skrivit år 1940, som jag stryker under:
"Sommaren har en vecka som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes sluta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den finns bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge."
Om det bara är nordiska somrar som har sådana veckor vet jag inte, men kanske.
Jag befinner mig på en ö som jag känner väl, inte som min, men som ingift i en släkt som i ett drygt sekel har tillbringat somrarna här. Min hustrus farfar köpte ön en gång i tiden. Han tänkte sig att den var en bra plats att jaga hare på, har jag fått höra. Av jaktdagböckerna har jag förstått att på den tiden, i alla fall på 1920-talet, fanns hare, särskilt skogshare, i mängder i skogarna på öarna i Bohusläns fjordlandskap och jag har fått veta att det var innan lantbruket genomgick 1900-talets rationaliseringar.
Den här varma sommaren har det på den gistna bryggan och den lilla stranden mellan baden, talats om hur man ska förhålla sig till öns relativt nye tredjedelsägare, som inte bor på ön, men som meddelat att han ämnar ta ner lite skog nästa vår. Vill någon annan passa på att nyttja maskinerna han ska forsla hit till våren, och ta ner på den egna marken?
Delade meningar råder. Det påpekas att ingen ställer en sådan fråga utan avsikter, fakturan för transporten av maskinerna lär fördelas också på oss. Å andra sidan skulle virket kunna finansiera en ny brygga.
Jag vaknar en tidig morgon och går ut. Fjorden är stilla, de skogsklädda öarna reser sig ur vattnet, allra högst den stora klippan en halvtimmes kajakpaddling bort. Oden, brukar det sägas, släppte ut sina fåglar därifrån. Solen går ner där vid midsommar.
Det mörka vattnet blänker. Som en ilning kommer en tanke att det mina ögon ser har någon annan morgontidig krake för tiotusen år sen stått och blickat ut över, samma bedövande vackra plats och den personen kanske har förundrats på samma sätt.
Jag gjorde morgonkaffe. Min fru plockade av bärbuskarna.
Ruin skrev år 1940 att en ö kan bli förfärlig för den som nalkas utifrån, allting är färdigt, var och en har sin plats, egensinnigt, lugnt och självtillräckligt. Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer som är stenhårda av upprepning och samtidigt strövar de genom sina dagar som om världen tog slut vid horisonten.
Han skriver att det är livet, vår stund på jorden vi påminns om, och att det är på sommaren vi får kontakt med det, därav vemodet när den börjat ta slut.
För en dag åker man ifrån ön. Den lilla motorbåten bromsar in i viken där badplatsen vid pensionatet fortfarande kryllar av badande människor och ljudet från barnen som hoppar från hopptornet får den första stöten av vemod att vibrera.
Vi packar bilen, lyssnar på Ozzy, rullar in i stan någon timma senare. Det nya parkeringshuset har vuxit sig högre och vi packar ur på gården och står plötsligt mot öga med vår nya granne, som ler och är charmig och pojkaktig och berättar att de äntligen har flyttat in. Nästa morgon hör vi honom bila betong igen, och vemodet är borta men nu begriper vi ingenting.
***
Läs även: Sjukdomen som blev en miljardindustri
Läs även: Bila sin tid i sommar
Detta är en argumenterade text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vemodet som tassar in så här års måste vara något vi har fått av Tove Jansson, tänkte jag en dag. För mörkret som smyger sig på gör det ju bara några ynka minuter tidigare varje kväll. Inget rimligt sinne fäster väl vikt vid sådant.
Ändå kunde jag ana att psyket började formera om sig, och att kanske inte heller badvattnet hade med saken att göra.
En eftermiddag är det plötsligt en grad eller två svalare, och när den lilla sträckan mellan bryggorna fångar in observationen i huden, frammanar den ingen melankoli alls, för den har redan anlänt, och jag kan umgås bra med den.
I solen läste jag Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö.
Någon dag senare en essä i en kulturtidskrift, skriven av Merete Mazzarella med anledning av att det när den skrevs, häromåret, var 50 år sedan Tove Janssons Sommarbok kom ut. Men det är vad Mazzarella skriver om vad en annan finlandssvensk, essäisten och esteten Hans Ruin, född 1891, hade skrivit år 1940, som jag stryker under:
”Sommaren har en vecka som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes sluta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den finns bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.”
Om det bara är nordiska somrar som har sådana veckor vet jag inte, men kanske.
Jag befinner mig på en ö som jag känner väl, inte som min, men som ingift i en släkt som i ett drygt sekel har tillbringat somrarna här. Min hustrus farfar köpte ön en gång i tiden. Han tänkte sig att den var en bra plats att jaga hare på, har jag fått höra. Av jaktdagböckerna har jag förstått att på den tiden, i alla fall på 1920-talet, fanns hare, särskilt skogshare, i mängder i skogarna på öarna i Bohusläns fjordlandskap och jag har fått veta att det var innan lantbruket genomgick 1900-talets rationaliseringar.
Den här varma sommaren har det på den gistna bryggan och den lilla stranden mellan baden, talats om hur man ska förhålla sig till öns relativt nye tredjedelsägare, som inte bor på ön, men som meddelat att han ämnar ta ner lite skog nästa vår. Vill någon annan passa på att nyttja maskinerna han ska forsla hit till våren, och ta ner på den egna marken?
Delade meningar råder. Det påpekas att ingen ställer en sådan fråga utan avsikter, fakturan för transporten av maskinerna lär fördelas också på oss. Å andra sidan skulle virket kunna finansiera en ny brygga.
Jag vaknar en tidig morgon och går ut. Fjorden är stilla, de skogsklädda öarna reser sig ur vattnet, allra högst den stora klippan en halvtimmes kajakpaddling bort. Oden, brukar det sägas, släppte ut sina fåglar därifrån. Solen går ner där vid midsommar.
Det mörka vattnet blänker. Som en ilning kommer en tanke att det mina ögon ser har någon annan morgontidig krake för tiotusen år sen stått och blickat ut över, samma bedövande vackra plats och den personen kanske har förundrats på samma sätt.
Jag gjorde morgonkaffe. Min fru plockade av bärbuskarna.
Ruin skrev år 1940 att en ö kan bli förfärlig för den som nalkas utifrån, allting är färdigt, var och en har sin plats, egensinnigt, lugnt och självtillräckligt. Innanför deras stränder fungerar allt enligt ritualer som är stenhårda av upprepning och samtidigt strövar de genom sina dagar som om världen tog slut vid horisonten.
Han skriver att det är livet, vår stund på jorden vi påminns om, och att det är på sommaren vi får kontakt med det, därav vemodet när den börjat ta slut.
För en dag åker man ifrån ön. Den lilla motorbåten bromsar in i viken där badplatsen vid pensionatet fortfarande kryllar av badande människor och ljudet från barnen som hoppar från hopptornet får den första stöten av vemod att vibrera.
Vi packar bilen, lyssnar på Ozzy, rullar in i stan någon timma senare. Det nya parkeringshuset har vuxit sig högre och vi packar ur på gården och står plötsligt mot öga med vår nya granne, som ler och är charmig och pojkaktig och berättar att de äntligen har flyttat in. Nästa morgon hör vi honom bila betong igen, och vemodet är borta men nu begriper vi ingenting.
***
Läs även: Sjukdomen som blev en miljardindustri
Läs även: Bila sin tid i sommar
