Vi behöver markera mot den osunda nationalismen
Studentfirandet är en svensk ritual. Och vad passar då bättre än att vifta med vårt lands, inte något annat lands, nationalsymbol?
Bild: Johan Nilsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Studentfirandet är ett bra exempel på lyckad integration. Även invandrarfamiljer står på skolgården och går hem och firar studenten tillsammans med släkt och vänner. Annat var det 1985 när min två år äldre bror Kurdo tog studenten. Vi hade inte förstått att vi skulle ta emot honom på skolgården om inte grannfrun hade talat om det för oss. Två år senare stod hela min familj och våra vänner utanför Tensta gymnasium när jag tog studenten. Det var självklart för mig att jag skulle ta på mig mina vackra, röda kurdiska kläder, men några andra flaggor än svenska var det inte tal om. Det här var under en period då vårt hem var en central plats för den kurdiska diasporan och alla var inställda på att vi skulle åka tillbaka till vårt hemland. Men studentexamen var svenskt.
Många år senare när jag stod utanför Tensta gymnasium för att ta emot vänners barn på deras stora dag, reagerade jag på att studenter sprang insvepta i flaggor från föräldrarnas hemländer. I början var det enstaka studenter och jag tänkte att det bara var en lokal företeelse. Men några år senare, när jag tog emot studenter även på andra skolor, såg jag att seden fanns överallt.
Konstigt att de vill visa upp flaggan för ett land som de inte själva har band till. Jag oroades över att de verkade vilja markera ett avstånd till det land där de är födda och uppväxta och vars språk de talar.
Jag är inte ute efter att människor med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhället ska utplåna sin kulturella identitet. Men om det enbart vore en fråga om kulturell identitet kunde den manifesteras med vackra kläder från föräldrarnas hemländer. Flaggorna uttrycker någonting annat än att man är stolt över att ha rötterna i en annan kultur. De demonstrerar ett avståndstagande från Sverige som samhälle.
Detta var bakgrunden till att jag för åtta år sedan skrev en artikel på Expressen kultursida. Varje år inför skolavslutningar dyker artikeln upp i sociala medier och samma argument för och emot dras igen, utan att vi får någon fördjupad debatt. Med utgångspunkt i min artikel finner högern stöd för sitt påstående att invandrare inte vill bli integrerade. Vänstern däremot ser sällan några problem över huvud taget med integration och tycker att utländska flaggor är ett trevligt inslag i studentfirandet.
För två år sedan fick vänstern en egen artikel, av Roland Poirier Martinsson på Aftonbladets kultursida, att referera till. Till skillnad från mig går han vänstern till mötes, men drar deras argument ett steg längre. Flaggorna är inte bara ett trevligt inslag utan förstärker också integrationen. När jag läste Martinssons artikel insåg jag att vi befinner oss i två olika världar. Hans förtjusning i flaggor, parader och glada fester skymmer problemet. Sverige är inte USA och jag påstår inte att man aldrig ska få visa flaggor från föräldrarnas hemland. Men just på studentexamen vill jag känna mig stolt, inte bara över studenterna utan även det samhälle som har gett dem möjligheterna. Flaggan är ju en nationell symbol. Därför är det stötande för mig att de just denna dag vill visa sin samhörighet med den eritreanska eller den turkiska nationen. Här och nu har vi ett stort problem att det finns många ungdomar som inte känner samhörighet med Sverige.
Med min artikel ville jag uppmana invandrarföräldrar att inte överföra sin hemlängtan på sina barn. Jag vill att vi föräldrar som är födda i ett annat land tillåter våra barn att utan skuldkänslor bli en del av det svenska samhället.
När jag skrev artikeln var jag säker på att ungdomarna som sprang ut med flaggor gjorde det för att glädja sina föräldrar och andra släktingar. Men föräldragenerationen kan inte lastas för alla strömningar som rör sig i den unga generationen. På senare år har jag också träffat föräldrar som är lika upprörda som jag över att deras barn går ut insvepta i flaggor från föräldrarnas hemland. Jag glömmer aldrig den kurdiske mannen som vid utspringet sänkte blicken och skämdes över sin dotter som sprang ut insvept i en stor kurdisk flagga. Senare berättade han för mig att de hade haft ett stort bråk hemma, men att dottern pressades av kompisar.
Många ungdomar som är födda här odlar sin etniska identitet långt mer än vad som är försvarbart och de gör det tillsammans. Här växer alltså en nationalism, som kan vara svår för unga människor att stå emot. Om du inte anammar det nationalistiska språkbruket utesluts du ur gemenskapen. Vi föräldrar behöver markera mot den osunda nationalismen, till exempel genom att ifrågasätta utländska flaggor där de inte hör hemma.
Det traditionella studentfirandet är inte bara den enskilde studentens firande utan också en svensk ritual. En sorts gemensam rituell övergång mellan barndom och vuxenliv. Studentfirande borde då vara något som enar oss genom att sätta fingret på något som vi alla i Sverige har gemensamt, oavsett var vi har våra rötter. Och vad passar då bättre än att vifta med vårt lands, inte något annat lands, nationalsymbol?
***
Läs även: Våga ta strid mot fundamentalisterna
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Studentfirandet är ett bra exempel på lyckad integration. Även invandrarfamiljer står på skolgården och går hem och firar studenten tillsammans med släkt och vänner. Annat var det 1985 när min två år äldre bror Kurdo tog studenten. Vi hade inte förstått att vi skulle ta emot honom på skolgården om inte grannfrun hade talat om det för oss. Två år senare stod hela min familj och våra vänner utanför Tensta gymnasium när jag tog studenten. Det var självklart för mig att jag skulle ta på mig mina vackra, röda kurdiska kläder, men några andra flaggor än svenska var det inte tal om. Det här var under en period då vårt hem var en central plats för den kurdiska diasporan och alla var inställda på att vi skulle åka tillbaka till vårt hemland. Men studentexamen var svenskt.
Många år senare när jag stod utanför Tensta gymnasium för att ta emot vänners barn på deras stora dag, reagerade jag på att studenter sprang insvepta i flaggor från föräldrarnas hemländer. I början var det enstaka studenter och jag tänkte att det bara var en lokal företeelse. Men några år senare, när jag tog emot studenter även på andra skolor, såg jag att seden fanns överallt.
Konstigt att de vill visa upp flaggan för ett land som de inte själva har band till. Jag oroades över att de verkade vilja markera ett avstånd till det land där de är födda och uppväxta och vars språk de talar.
Jag är inte ute efter att människor med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhället ska utplåna sin kulturella identitet. Men om det enbart vore en fråga om kulturell identitet kunde den manifesteras med vackra kläder från föräldrarnas hemländer. Flaggorna uttrycker någonting annat än att man är stolt över att ha rötterna i en annan kultur. De demonstrerar ett avståndstagande från Sverige som samhälle.
Detta var bakgrunden till att jag för åtta år sedan skrev en artikel på Expressen kultursida. Varje år inför skolavslutningar dyker artikeln upp i sociala medier och samma argument för och emot dras igen, utan att vi får någon fördjupad debatt. Med utgångspunkt i min artikel finner högern stöd för sitt påstående att invandrare inte vill bli integrerade. Vänstern däremot ser sällan några problem över huvud taget med integration och tycker att utländska flaggor är ett trevligt inslag i studentfirandet.
För två år sedan fick vänstern en egen artikel, av Roland Poirier Martinsson på Aftonbladets kultursida, att referera till. Till skillnad från mig går han vänstern till mötes, men drar deras argument ett steg längre. Flaggorna är inte bara ett trevligt inslag utan förstärker också integrationen. När jag läste Martinssons artikel insåg jag att vi befinner oss i två olika världar. Hans förtjusning i flaggor, parader och glada fester skymmer problemet. Sverige är inte USA och jag påstår inte att man aldrig ska få visa flaggor från föräldrarnas hemland. Men just på studentexamen vill jag känna mig stolt, inte bara över studenterna utan även det samhälle som har gett dem möjligheterna. Flaggan är ju en nationell symbol. Därför är det stötande för mig att de just denna dag vill visa sin samhörighet med den eritreanska eller den turkiska nationen. Här och nu har vi ett stort problem att det finns många ungdomar som inte känner samhörighet med Sverige.
Med min artikel ville jag uppmana invandrarföräldrar att inte överföra sin hemlängtan på sina barn. Jag vill att vi föräldrar som är födda i ett annat land tillåter våra barn att utan skuldkänslor bli en del av det svenska samhället.
När jag skrev artikeln var jag säker på att ungdomarna som sprang ut med flaggor gjorde det för att glädja sina föräldrar och andra släktingar. Men föräldragenerationen kan inte lastas för alla strömningar som rör sig i den unga generationen. På senare år har jag också träffat föräldrar som är lika upprörda som jag över att deras barn går ut insvepta i flaggor från föräldrarnas hemland. Jag glömmer aldrig den kurdiske mannen som vid utspringet sänkte blicken och skämdes över sin dotter som sprang ut insvept i en stor kurdisk flagga. Senare berättade han för mig att de hade haft ett stort bråk hemma, men att dottern pressades av kompisar.
Många ungdomar som är födda här odlar sin etniska identitet långt mer än vad som är försvarbart och de gör det tillsammans. Här växer alltså en nationalism, som kan vara svår för unga människor att stå emot. Om du inte anammar det nationalistiska språkbruket utesluts du ur gemenskapen. Vi föräldrar behöver markera mot den osunda nationalismen, till exempel genom att ifrågasätta utländska flaggor där de inte hör hemma.
Det traditionella studentfirandet är inte bara den enskilde studentens firande utan också en svensk ritual. En sorts gemensam rituell övergång mellan barndom och vuxenliv. Studentfirande borde då vara något som enar oss genom att sätta fingret på något som vi alla i Sverige har gemensamt, oavsett var vi har våra rötter. Och vad passar då bättre än att vifta med vårt lands, inte något annat lands, nationalsymbol?
***
Läs även: Våga ta strid mot fundamentalisterna
