Vi berättar om Sverige – Gerhard kan knappt tro sina öron

Nina Lekander är i Berlin på julmarknad. Där träffar hon på en äldre polis, som blir förvånad över hur det är i dagens Sverige.

Blixtbelysning Berlin. Vi tar spårvagnen till Alexanderplatz och dess noga inhägnade julmarknad. Poliser, vakter, munskydd. Det är tryggt och trivsamt trots stompigt musikval samt skitkonst som inringar ett nytt höghusbygge vilket har utplånat ett klassiskt Currywurst-stånd och en billigbar. Samt flera träd där starar, gråsparvar och pilfinkar brukade kvillra.

Utanför Galeria Kaufhof som nu begär både vaccinationsbevis och legitimation står en gammal förmodligen hemlös man på huvudet i en stor soptunna. Han rafsar fram deg- eller brödkorgar som nyligen har varit fulla av korvar och fläsk. Slänger ut dem på gatan. Duvor, kajor och måsar flockas. Ett par vakter säger åt honom att sluta. Mannen plockar upp några deg- och brödbitar från marken och flyr medan han glufsar i sig dem.

Vi går till östra delen av Alex där det finns sittplatser för oss som vill dricka Glühwein, vila och bedöva artros och kliande eksem. Ömkar Brandenburg där alla julmarknader har stängts ner.

En äldre, rundhyllt herre slår sig ner vid vårt bord. Han köper också Glühwein mit Schuss (rom) och skålar så sött. Berättar om die Wende 1989. Från ena dagen till den andra blev han Bundespolizei i stället för Volkspolizei. Inga problem, hans pension är bra. Han heter Gerhard och har en fru som också mår finemang. Vigselring på höger hand.

Jag frågar, finns det verkligen jobb? Jo, massor, säger Gerhard. Han frågar: finns det inte i Sverige, i Bullerbyn? Njä, svarar vi.

Vi säger att vi är från Sverige där det numera är otryggt på sina ställen, ganska många faktiskt. Prisar polisnärvaron på Alex. Gerhard, som vi snart duar, kan knappt tro sina öron. Tiggare kommer förbi och ber om pengar eller cigarretter. Jag ger en ung tjej en cigg. Gerhard säger: skaffa dig ett jobb!

Jag frågar, finns det verkligen jobb? Jo, massor, säger Gerhard. Han frågar: finns det inte i Sverige, i Bullerbyn? Njä, svarar vi. Kanske. Olika slags. Fel kompetens här och där. Hög arbetslöshet.

Vaccination? Gerhard har fått sin tredje. Vi inte. I vilket fall är det underbart med denne hjärtligt konverserande gubbe från Rügen med erfarenheter från bägge sidor muren. Vi törs inte fråga om hans telefonnummer eftersom integritetskänslan ännu är så stark bland inte minst gamla Ossis. Men vi lämnar Alex med tanken på den mänskliga anpassningsförmåga och klarsyn som politiska och/eller våldsamma förändringar kan framkalla hos helt vanliga och ovanliga människor.

Vi sätter på oss våra FPP2-masker och tar U5:an till Deusches Historisches Museum för att se utställningen Die Liste der »Gottbegnadeten«. Künstler des Nationalsozialismus in der Bundesrepublik. Alltså de »gudabenådade« konstnärer som Hitler med anhang gillade. Ett antal män av vilka många även efter 1945 kunde fortsätta med sina konstnärskap, en av de mest kända Arno Breker.

Skulpturerna, statyerna, monumenten och målningarna är ömsom storslaget stiliga, ömsom blott groteska. Vi kommer att tänka på Ingemar Karlssons och Arne Ruths bok Samhället som teater: estetik och politik i Tredje riket. Slås av hur lika många av verken är de stalinistiska skapelserna som sedan skulle följa.

Senast var vi och kollade in en av våra monumentala favoriter med anledning av premiären av filmen och installationen Kopf Faust Fahne: Ernst Thälmann, kommunistledaren som sköts i Buchenwald 1944. Det jättelika bronsmonumentet består just av Thälmanns huvud, näve och en fana på en sockel som det alltid görs ny graffitti på. Och där ungdomar ofta studsar omkring på sina mountainbikes.

Den här dagen samlades ett 30-tal KPD:are, demonstrerande framför sin gamla ledare med färska röda fanor. De flesta var gamla och gulliga och skingrade sig snällt när snuten så anbefallde. Historien lever i Berlin, och Alexanderplatz kallas ibland för Allesandersplatz – en »alltannatsplats«.

Text:

Toppbild: Markus Schreiber/AP