Vi har fria val – men har vi någon fri vilja?

Har vi valt bort den fria viljan? Man kan få det intrycket när man ser på valrörelsen i ljuset av it-jättarnas påverkan på hur vi tänker.

Det enda sättet att undvika att uppfatta den pågående valkampanjen som djupt beklämmande är, har jag insett, att ta fasta på den optimistiska bild den förmedlar av människans förmåga att välja. I de budskapsförsedda nunor som plirar mot mig ur dikesrenen längs med vägen in till samhället ser jag nu därför – väljer jag att se – en negation av varje psykoanalytiskt, metafysiskt eller neurovetenskapligt ifrågasättande av vår förmåga att träffa fria och obundna val.

Kanske kan man, säger jag mig, rentav förstå hela valet som en enda jublande fest för att fira vår fria vilja, kring vilken alla frågetecken och reservationer just i detta sammanhang tycks avlägsnade: Du kan välja precis vad du vill!

Att hitta invändningar mot denna naiva syn på den fritt väljande människan är nu emellertid inte särskilt svårt. Kanske i synnerhet inte i politikens kontext: Neurofilosofen Patricia Churchland återger i boken Samvete forskning som visar att politiska attityder åtminstone till hälften är genetiskt betingade. Ännu mer frapperande är att de tycks vara korrelerade med basala hjärnreaktioner inför politiskt neutrala stimuli, som till exempel äckel inför en bild på någon som äter maskar, så till den grad att forskarna angav att en enskild försökspersons gensvar på en enda motbjudande bild var tillräckligt för att kunna göra träffsäkra förutsägelser om hans eller hennes politiska ideologi.

Det hela påminner om filosofen Galen Strawsons argument för att bevisa att den fria viljan som koncept är en logisk omöjlighet: Hur vi väljer i en given situation beror på hur vi är, men för att valet då verkligen ska kunna vara fritt måste vi också fritt ha kunnat välja hur vi är, av något skäl som vi också fritt måste ha kunnat välja, vilket i sin tur måste haft orsaker som vi kunnat välja fritt, och så vidare och så vidare i oändlig regress.

Att situationen under senare år blivit än mer komplicerad framgår av analysen i Harvardforskaren Shoshana Zuboffs uppmärksammade Övervakningskapitalism som utkom på svenska i fjol: Facebook, Google och de andra nätjättarna hotar, menar författaren, inte bara vår koncentrationsförmåga, vårt välmående och vår personliga integritet – utan också just vår fria vilja.

Den fria viljan kan enligt Zuboff definieras som förbindelsen mellan ens nuvarande och framtida jag: Jag kan bestämma mig för vad jag vill göra imorgon, och sedan se till att handla så att denna önskan har chans att bli verklighet. Men om jag under tiden utsätts för en mängd försök att manipulera mitt beteende, dessutom på sätt som är utformade för att vara så svårupptäckta som möjligt, brister länken mellan det jag som önskar och det jag som utför. Den fria viljan står därmed, argumenterar Zuboff, under attack.

Och samtidigt tycks just den föreställning om viljans frihet som nu gestaltas på plakaten längs min cykelväg vara helt bärande för att dataföretagen ska kunna fortsätta med sin verksamhet, för det står ju oss alla helt fritt att sluta använda oss av deras tjänster. På samma sätt som det står alla fritt att inte skaffa bil, inte ha mobiltelefon och inte förvärvsarbeta: Ingen tvingar oss. Facebook och Google må hota den fria viljan, men utan vår tro på den fria viljan vore de ingenting.

Det som tycks vara förlusten av vår fria vilja – om vi nu någonting haft någon – förstås med andra ord som vårt eget ansvar, just i kraft av vår kapacitet att välja. Mot bakgrund av denna dystra belägenhet är det kanske inte så konstigt om vi finner en viss tröst i att okritiskt hänge oss åt valets uppsluppna iscensättning av den fritt väljande individen – till om med om det står mellan floskler som ”Nu får vi ordning”, ”Vårt Sverige kan bättre” och ”Alla ska med”.

***

Text:

Toppbild: Anders Wiklund / TT