De gångna åtta åren avskräcker

Kaos har blivit normaltillståndet i svensk politik, men oppositionens förändrade inställning till SD öppnar för en stabilare fas efter valet.

Danmarks motsvarighet till Per-Albin Hansson hette Thorvald Stauning. Danskarna minns honom för välfärdsreformer och, nästan ännu mera, för en affisch från 1935 med den korta texten: ”Stauning eller kaos”. Det valet blev det bästa någonsin för de danska Socialdemokraterna.

Uttrycket ”Stauning eller kaos” lever alltså kvar. Det finns till och med en dansk whisky med det namnet.

Jag kom att tänka på Stauning eftersom kaos är något som präglat svensk politik i åtta år. Och för att det finns en överhängande risk för att det blir så i fyra år till. Både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson skulle gärna kopiera Staunings slogan, men de och alla andra vet att det vore att utmana löjet.

För vilken sida som än vinner på söndag kommer vi att få leva med fortsatt inrikespolitisk turbulens. Dragkamperna mellan ytterligheterna (Lööf och Dadgostar/Bolund/Stenevi på den ena sidan och Pehrson och Åkesson på den andra) kommer att höras. Det kommer att smällas i dörrar, nattmanglas och hotas.

Ändå är jag ganska säker på att det blir mindre kaos i det ena alternativet än i det andra.

Men låt oss först ställa frågan om kaos spelar så stor roll. Har inte Sverige trots allt fungerat hyggligt sedan 2014? Högersidan har ju kunnat glädja sig åt att det då och då varit deras budgetar som gått igenom och att januariavtalet innehöll flera reformer av borgerligt snitt.

Nej, Sverige har inte fungerat väl. Viktiga förändringar har blockerats och det som kunnat bli bra har blivit för halvhjärtat. Visst var det bra att avskaffa värnskatten, men om man sedan går till val på att införa en ny förtas ju en del av effekten. LAS-reformen var också bra men inte tillräcklig för att åstadkomma det jobblyft i utsatta områden som Sverige verkligen skulle behöva. Vi har fått kompromisser som varit totalt obegripliga och därför oanvändbara, som när strandskyddet skulle luckras upp (C) och skärpas (MP) i samma reform.

Det är svårt att hitta något samhällsområde där politiska beslut de här åren lett till påtagliga, positiva samhällsförändringar. Visst, värderingen av insatserna måste väga in de katastrofer som drabbat oss, pandemin och kriget. Men ingen av dem har hittills påverkat det svenska samhället så djupt att de ursäktar bristen på politisk handlingskraft på andra områden.

Har segregationen trängts tillbaka? Nej. Har långtidsarbetslösheten minskat? Nej. Har gängkriminaliteten börjat avta? Nej. Har energipolitiken lett till sådana kapacitetsökningar i produktion och distribution att vi kan klara det kommande elbehovet? Nej.

På skolområdet finns faktiskt vissa tecken på en ljusning. De är förmodligen ett resultat av den politikomläggning som skedde under alliansåren, så långa är ledtiderna. De reformerna hade behövt följas upp, för problemen i det omgivande samhället – som också slår in i skolan – fortsätter att växa. Men även skolpolitiken har präglats av stiltje, eftersom all energi ägnats åt vinstförbud, en i sammanhanget ganska perifer fråga.

Under några månader i frihet från koalitionspartnern MP har Socialdemokraterna putsat på sin image. Nu handlar utspelen om att man vill ha gruvor, kärnkraft, Nato, poliser och inte ha Somalitown. Men efter valet är det ju tänkt att allt ska återgå till det gamla, kaoset.

De etablerade partiernas oförmåga att hantera SD:s framgångar är kärnan i de problem vi levt med i inrikespolitiken under alla de här åren. Isoleringsstrategin har varit förödande genom att den både givit SD möjlighet att ta fram offerkoftan (”se hur vi mobbas”) och låtit dem slippa ta ansvar och därmed fortsätta med ohämmad populism.

Att nu tre partier, ett efter ett, har bytt hållning till SD som tänkbart i ett regeringsunderlag tror jag är nyckeln till en något stabilare fas i svensk politik. Kombinationen av att SD under en tid kommer att vara glada över att ha ”kommit in i värmen” och att de fyra partierna på den sidan faktiskt har ett embryo till regeringsprogram (hårdare tag mot gängen, kärnkraft, Nato-medlemskap, mer stöd till Ukraina, förlängning av den restriktiva migrationspolitiken men bevarad asylrätt etcetera) ger förutsättningar för att något verkligen blir uträttat.

Jag kan ha fel. Det kan gå snett redan när det ska avgöras vilka partier som ska vara med i regeringen. I värsta fall har SD:s tuppkam växt mer än jag räknat med.

Men mitt huvudscenario är alltså ändå att det åtminstone i början blir mindre kaos och mer uträttat med Ulf Kristersson som statsminister. Bristen på resultat under åtta år från den dysfunktionella gruppering som är alternativet förskräcker.

***

Text:

Toppbild: TT