Viktiga frågor drunknar i ett fördummande politiskt spel
Låt dig inte styras av vilka som just nu kastar sand på varandra i den politiska sandlådan.
Toppbild: TT
I slutet av 1800-talet trendade den helige Ande i många kyrkor. Predikanter reste runt och talade om möjligheten att uppleva något man kallade för andedop, och på nyårsdagen år 1901 helgade självaste påven Leo XIII det kommande århundradet åt Anden.
Strax efter dök pingstväckelsen upp – en rörelse som tog namn efter pingsthögtiden, då Jesus lärjungar enligt vad Bibeln berättar fylldes av Anden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Pingstvännerna talade mycket om Anden och menade att tecknet på att någon upplevt andedopet var att han eller hon började tala i tungor: Ett obegripligt bönespråk som blev ett vanligt inslag i deras extatiska möten. Pingstvännerna älskade det – men andra var mindre förtjusta. Skeptikerna betraktade det som både skrämmande och genant.
Detta gjorde att helige Ande-trenden fick sig en knäck. Pingstvännerna hade gjort den så mycket till sin, och dessutom kryddat den med vad många betraktade som överdrifter. Därför tog andra kyrkor avstånd från hela grejen, för att slippa associeras med de överspända tungotalarna.
När jag började studera religion, det är tjugofem år sedan nu, insåg jag att detta var ett väldigt vanligt mönster i historien. En grupp fascineras av något inslag i kristendomen, men betonar det så starkt att andra tonar ner detta tema för att slippa associeras med vad de uppfattar som överdrifter.
Det sker om och om igen. Protestanter talar gärna om bibliska förebilder – men inte om jungfru Maria, för man vill ju inte misstas för katolik! Och efter att Livets ord gjorde helande till sin grej under 1980-talet, blev en del kyrkor obekväma med att be för sjuka.
Snart insåg jag dock att detta inte bara sker i kyrkornas världar. Den moderna politiken följer samma religiösa mönster.
Det börjar med att ett parti lyfter fram en fråga som alla i grund och botten betraktar som rimlig och viktig. Men de gör de till sin hjärtefråga, återkommer till den ständigt och drar det kanske lite för långt. Reaktionen från den andra sidan blir då att fly ämnet. Man vill inte ta i det med tång, tonar ner betydelsen och hånar till och med engagemanget för det.
De identitetspolitiska diskussionerna om vilken grupp som är mest utsatt är ett exempel. Att bry sig om unga mäns psykiska hälsa betraktades tills nyligen som ett konservativt försök att stjäla fokus från andra grupper. Men det tydligaste exemplet i dag är nog spelet kring miljöfrågan. En del entusiaster går till överdrift – limmar fast sig vid saker, eller kastar färg på inglasade tavlor – vilket får andra att ignorera, tona ner eller förlöjliga problemen.
Det finns många problem med detta. Till att börja med att viktiga frågor drunknar i ett fördummande politiskt spel. I stället för en konstruktiv väg framåt hamnar vi i en situation där två sidor förstärker varandras sämsta sidor: Överdrifter på den ena sidan och obstruktioner på den andra.
Dessutom har jag aldrig förstått hur man, rent intellektuellt, kan låta sig luras in i denna lek. För den som väljer åsikter för att positionera sig mot andra, låter ju i praktiken motståndarna forma ens världsbild. Inte genom att man liknar dem, utan för att man gör allt för att inte vara som dem.
Det är begränsande och ärligt talat en aning förnedrande att på det sättet dansa efter motståndarnas pipa. Samtidigt är det inte alltid enkelt att kliva ur kulturkrigets logik.
Men jag har ett trick som brukar fungera: Vänd dig bort ifrån samtiden. Öppna ett fönster mot det förflutna och gör historien till din samtalspartner. Låt det forma dina inre dialoger, och låt dig inte styras av vilka som just nu kastar sand på varandra i den politiska sandlådan.
***
I slutet av 1800-talet trendade den helige Ande i många kyrkor. Predikanter reste runt och talade om möjligheten att uppleva något man kallade för andedop, och på nyårsdagen år 1901 helgade självaste påven Leo XIII det kommande århundradet åt Anden.
Strax efter dök pingstväckelsen upp – en rörelse som tog namn efter pingsthögtiden, då Jesus lärjungar enligt vad Bibeln berättar fylldes av Anden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Pingstvännerna talade mycket om Anden och menade att tecknet på att någon upplevt andedopet var att han eller hon började tala i tungor: Ett obegripligt bönespråk som blev ett vanligt inslag i deras extatiska möten. Pingstvännerna älskade det – men andra var mindre förtjusta. Skeptikerna betraktade det som både skrämmande och genant.
Detta gjorde att helige Ande-trenden fick sig en knäck. Pingstvännerna hade gjort den så mycket till sin, och dessutom kryddat den med vad många betraktade som överdrifter. Därför tog andra kyrkor avstånd från hela grejen, för att slippa associeras med de överspända tungotalarna.
När jag började studera religion, det är tjugofem år sedan nu, insåg jag att detta var ett väldigt vanligt mönster i historien. En grupp fascineras av något inslag i kristendomen, men betonar det så starkt att andra tonar ner detta tema för att slippa associeras med vad de uppfattar som överdrifter.
Det sker om och om igen. Protestanter talar gärna om bibliska förebilder – men inte om jungfru Maria, för man vill ju inte misstas för katolik! Och efter att Livets ord gjorde helande till sin grej under 1980-talet, blev en del kyrkor obekväma med att be för sjuka.
Snart insåg jag dock att detta inte bara sker i kyrkornas världar. Den moderna politiken följer samma religiösa mönster.
Det börjar med att ett parti lyfter fram en fråga som alla i grund och botten betraktar som rimlig och viktig. Men de gör de till sin hjärtefråga, återkommer till den ständigt och drar det kanske lite för långt. Reaktionen från den andra sidan blir då att fly ämnet. Man vill inte ta i det med tång, tonar ner betydelsen och hånar till och med engagemanget för det.
De identitetspolitiska diskussionerna om vilken grupp som är mest utsatt är ett exempel. Att bry sig om unga mäns psykiska hälsa betraktades tills nyligen som ett konservativt försök att stjäla fokus från andra grupper. Men det tydligaste exemplet i dag är nog spelet kring miljöfrågan. En del entusiaster går till överdrift – limmar fast sig vid saker, eller kastar färg på inglasade tavlor – vilket får andra att ignorera, tona ner eller förlöjliga problemen.
Det finns många problem med detta. Till att börja med att viktiga frågor drunknar i ett fördummande politiskt spel. I stället för en konstruktiv väg framåt hamnar vi i en situation där två sidor förstärker varandras sämsta sidor: Överdrifter på den ena sidan och obstruktioner på den andra.
Dessutom har jag aldrig förstått hur man, rent intellektuellt, kan låta sig luras in i denna lek. För den som väljer åsikter för att positionera sig mot andra, låter ju i praktiken motståndarna forma ens världsbild. Inte genom att man liknar dem, utan för att man gör allt för att inte vara som dem.
Det är begränsande och ärligt talat en aning förnedrande att på det sättet dansa efter motståndarnas pipa. Samtidigt är det inte alltid enkelt att kliva ur kulturkrigets logik.
Men jag har ett trick som brukar fungera: Vänd dig bort ifrån samtiden. Öppna ett fönster mot det förflutna och gör historien till din samtalspartner. Låt det forma dina inre dialoger, och låt dig inte styras av vilka som just nu kastar sand på varandra i den politiska sandlådan.
***
