Vilse i wokekyrkan
I mina ögon har Svenska kyrkan blivit för upptagen av politik och alltför ängslig i sitt sneglande på tidsandan.
Bild: TT
I likhet med de flesta svenskar i min generation föddes jag in i Svenska kyrkan. Som liten bad jag aftonbön - det kom från mormor – och den brukade rundas av med en listig vädjan till Gud om förlåtelse för att jag inte trodde på honom. I tonåren hade gudsförnekelsen visserligen vuxit sig så stark att det aldrig var tal om konfirmation men så småningom gifte jag mig i kyrkan, barnen döptes och konfirmerades och mina föräldrar begrovs där. I övrigt har besöken inskränkts till skolavslutningar samt en och annan midnattsmässa vid jul. Under alla år behöll jag oförtrutet medlemskapet. Uttrycket ”av födsel och ohejdad vana” passar som förklaringsfaktor, fast det var också ett medvetet beslut grundat i en önskan att dra ett litet strå till kulturarvsstacken.
Men en dag för tio, tolv år sen fick det vara nog. Huruvida det var ett enskilt högvördigt utspel om klimatet, urbefolkningar eller något annat som utlöste skilsmässan - eller om det bara var lång och varaktig söndring - har jag glömt. Och det är inte viktigt. I mina ögon hade Svenska kyrkan blivit för upptagen av politik och ett ängsligt sneglande på tidsandan, och för lite av kärnverksamheten. Den som finner sig vara medlem i en förening som inte längre har något att erbjuda gör bäst i att gå ur.
I Sveriges radios Godmorgon, världen! härom veckan fröjdade sig en prelat över vad som beskrevs som en nyväckt andlighet hos svenskarna. De tre senaste åren har antalet inträden i Svenska kyrkan visat en ökande trend samtidigt som antalet utträden fallit. Fast prästerskapet bör nog vänta lite med segerfirandet. Vad som inte framgick var att avfällingarna var mer än dubbelt så många som noviserna. Sedan millennieskiftet har över 1,3 miljoner medlemmar lämnat medan bara drygt 200 000 har checkat in (siffrorna exkluderar döpta och döda).
På söndag är det kyrkoval, en märklig ritual som veterligen saknar motsvarighet i något annat religiöst samfund i världen. Här finns nog också förklaringen till att Svenska kyrkan är så politisk, vilket filosofie doktorn Per Ewert benar ut här. Formellt skildes den från staten år 2000, men i praktiken finns navelsträngen kvar. Och så länge den gör det är i alla fall jag en förlorad själ för samfundet.
Gud sig förbarme, över både Svenska kyrkan och mig! Man vet ju aldrig…
I likhet med de flesta svenskar i min generation föddes jag in i Svenska kyrkan. Som liten bad jag aftonbön – det kom från mormor – och den brukade rundas av med en listig vädjan till Gud om förlåtelse för att jag inte trodde på honom. I tonåren hade gudsförnekelsen visserligen vuxit sig så stark att det aldrig var tal om konfirmation men så småningom gifte jag mig i kyrkan, barnen döptes och konfirmerades och mina föräldrar begrovs där. I övrigt har besöken inskränkts till skolavslutningar samt en och annan midnattsmässa vid jul. Under alla år behöll jag oförtrutet medlemskapet. Uttrycket ”av födsel och ohejdad vana” passar som förklaringsfaktor, fast det var också ett medvetet beslut grundat i en önskan att dra ett litet strå till kulturarvsstacken.
Men en dag för tio, tolv år sen fick det vara nog. Huruvida det var ett enskilt högvördigt utspel om klimatet, urbefolkningar eller något annat som utlöste skilsmässan – eller om det bara var lång och varaktig söndring – har jag glömt. Och det är inte viktigt. I mina ögon hade Svenska kyrkan blivit för upptagen av politik och ett ängsligt sneglande på tidsandan, och för lite av kärnverksamheten. Den som finner sig vara medlem i en förening som inte längre har något att erbjuda gör bäst i att gå ur.
I Sveriges radios Godmorgon, världen! härom veckan fröjdade sig en prelat över vad som beskrevs som en nyväckt andlighet hos svenskarna. De tre senaste åren har antalet inträden i Svenska kyrkan visat en ökande trend samtidigt som antalet utträden fallit. Fast prästerskapet bör nog vänta lite med segerfirandet. Vad som inte framgick var att avfällingarna var mer än dubbelt så många som noviserna. Sedan millennieskiftet har över 1,3 miljoner medlemmar lämnat medan bara drygt 200 000 har checkat in (siffrorna exkluderar döpta och döda).
På söndag är det kyrkoval, en märklig ritual som veterligen saknar motsvarighet i något annat religiöst samfund i världen. Här finns nog också förklaringen till att Svenska kyrkan är så politisk, vilket filosofie doktorn Per Ewert benar ut här. Formellt skildes den från staten år 2000, men i praktiken finns navelsträngen kvar. Och så länge den gör det är i alla fall jag en förlorad själ för samfundet.
Gud sig förbarme, över både Svenska kyrkan och mig! Man vet ju aldrig…
