Visst är det synd om oss räknenissar
På latrintunnans botten finner ni oss förhärdade ekonomer – och skälet är tudelat.
Bild: Henrik Montgomery/TT
Att det är synd om människorna visste ni. Men att det är extra synd om ekonomijournalisterna anade ni kanske inte. Nej, de är inte särskilt illa betalda, snarare tvärtom. Inte heller går de ständigt på knäna, som vårdpersonalen. Men ändå. Inom journalistskrået finns ingen annan underkategori som är lika illa sedd av kollegerna.
På översta pinnen i den hönsgården tronar Jan Guillou ohotad sedan 50 år. Strax under kung Jan hittar vi Avslöjarna från Uppdrag granskning, Kalla fakta och DN. De som turas om att hämta ut Stora journalistprisets finaste utmärkelse. Så kommer Pennorna som oförtröttligt strider för Den goda sidan och har gjort så under decennier. Tänk Peter Kadhammar, Ulrika Knutsson och Per Svensson (se veckans minnesord över den sistnämnde här).
Därefter följer i fallande rangordning kulturskribenter, politikreportrar, allmänna nyheter, nöjet, sporten och byket, alltså landsortsjournalisterna. Först långt under dessa, på latrintunnans botten, finner ni oss förhärdade ekonomer. Skälet till att det blivit så är, tror jag, tudelat. Dels ser flertalet vanliga, hederliga journalister företag som suspekta. Vinst uppfattas inte som ett hälsotecken, utan som bevis på att utsugning av antingen anställda eller kunder eller båda pågår. Ekonomijournalisten blir då en lakej som, i stället för att avslöja företagens bedrägliga taskspel och direktörernas låga moral, springer kapitalismens ärenden och bara intresserar sig för om bolagets aktie är köpvärd eller inte.
Det andra skälet är att bara få av dessa vanliga, hederliga murvlar kan räkna. Osäkerheten inför siffror och pengar har, misstänker jag, skapat en aversion mot dem som behärskar räknekonsten. Därför förtalas vi och avfärdas som ointellektuella och själlösa ”räknenissar” (Jan Guillou sa det först) som inte begriper vad som är viktigt här i världen.
Nåväl, jag tycker mig observera denna antipati mot ekonomi– och sifferkunniga även i andra sammanhang. Ett exempel är när klimatetablissemanget – politiker, myndigheter och aktivister – avfärdar författaren, forskaren och statistikern Björn Lomborg som har räknat både på kostnaderna för den gröna omställningen och möjligheten att möta klimathoten på andra, mer pragmatiska, sätt. Hans argumentation är i mina öron glasklar och mycket övertygande, men vad spelar det för roll? Han är ju en räknenisse!
Visst är det synd om oss ekonomijournalister, men vi är i alla fall i gott sällskap.
***
Läs även: Svenska redaktioner skruvar sanningen
Läs även: Vems ärenden går Sveriges Radio?
Att det är synd om människorna visste ni. Men att det är extra synd om ekonomijournalisterna anade ni kanske inte. Nej, de är inte särskilt illa betalda, snarare tvärtom. Inte heller går de ständigt på knäna, som vårdpersonalen. Men ändå. Inom journalistskrået finns ingen annan underkategori som är lika illa sedd av kollegerna.
På översta pinnen i den hönsgården tronar Jan Guillou ohotad sedan 50 år. Strax under kung Jan hittar vi Avslöjarna från Uppdrag granskning, Kalla fakta och DN. De som turas om att hämta ut Stora journalistprisets finaste utmärkelse. Så kommer Pennorna som oförtröttligt strider för Den goda sidan och har gjort så under decennier. Tänk Peter Kadhammar, Ulrika Knutsson och Per Svensson (se veckans minnesord över den sistnämnde här).
Därefter följer i fallande rangordning kulturskribenter, politikreportrar, allmänna nyheter, nöjet, sporten och byket, alltså landsortsjournalisterna. Först långt under dessa, på latrintunnans botten, finner ni oss förhärdade ekonomer. Skälet till att det blivit så är, tror jag, tudelat. Dels ser flertalet vanliga, hederliga journalister företag som suspekta. Vinst uppfattas inte som ett hälsotecken, utan som bevis på att utsugning av antingen anställda eller kunder eller båda pågår. Ekonomijournalisten blir då en lakej som, i stället för att avslöja företagens bedrägliga taskspel och direktörernas låga moral, springer kapitalismens ärenden och bara intresserar sig för om bolagets aktie är köpvärd eller inte.
Det andra skälet är att bara få av dessa vanliga, hederliga murvlar kan räkna. Osäkerheten inför siffror och pengar har, misstänker jag, skapat en aversion mot dem som behärskar räknekonsten. Därför förtalas vi och avfärdas som ointellektuella och själlösa ”räknenissar” (Jan Guillou sa det först) som inte begriper vad som är viktigt här i världen.
Nåväl, jag tycker mig observera denna antipati mot ekonomi– och sifferkunniga även i andra sammanhang. Ett exempel är när klimatetablissemanget – politiker, myndigheter och aktivister – avfärdar författaren, forskaren och statistikern Björn Lomborg som har räknat både på kostnaderna för den gröna omställningen och möjligheten att möta klimathoten på andra, mer pragmatiska, sätt. Hans argumentation är i mina öron glasklar och mycket övertygande, men vad spelar det för roll? Han är ju en räknenisse!
Visst är det synd om oss ekonomijournalister, men vi är i alla fall i gott sällskap.
***
Läs även: Svenska redaktioner skruvar sanningen
Läs även: Vems ärenden går Sveriges Radio?
