Vojne, vojne, vänsterdårarna kommer

Om 30 år kommer allt att vara som vanligt igen. Annorlunda förstås – vi kanske äntligen flyger runt i sådana där farkoster som Oppfinnar-Jocke snitsade ihop, teleporterar oss till semesterplaneter och betraktar cancer som lika omodernt som spetälska – men ändå som vanligt. Det är ju som amerikanerna brukade säga, när vi fortfarande lyssnade på dem: We know the drill. Radikaler blir äldre, tröttnar på att skrika, slutar att experimentera med hårfärger, könstillhörighet och droger, gör sig små förmögenheter, får karriärer och börjar bjuda varandra på parmiddagar. Kvar blir bara ett fåtal Carl-Johan De Geerer, som kan sommarprata till samfällt nostalgiskt mys. 

Men – Å, käre, söte Jesus – hur ska vi stå ut under tiden? 

Lena Mellin uppmärksammade i förra veckan att SCB:s väljarundersökning, som kom i maj, visar att en vänstervind blåser bland yngre väljare. Undantaget är Sverigedemokraterna som också går bra bland yngre män.

Partisympatier är visserligen ett trubbigt mått på radikalitet. Att fler unga identifierar sig som sossar betyder lika mycket för radikaliteten som en plötslig vurm för Kajagoogoo skulle betyda för den alternativa rocken. Men Mellin har nog ändå en poäng. Om inte annat har Benjamin Netanyahu gjort sitt till för att få en ny generation att intala sig att de måste sluta upp bakom varje västhatande fanatiker, diktator och propagandist. Precis som under Vietnamkriget. 

Så låt oss förutsätta att det stämmer: vi har en ny generation självsuggererande vänsterdårar i vardande. Inser ni vad det betyder?

Vi kommer återigen att överösas med beskäftiga uppläxningar om västvärldens skuld och kapitalismens ondska. Medierna, som redan är mer än lovligt dumma, kommer åter att fyllas av politiska kommissarier som beordrar oss att förkasta allt som gör livet uthärdligt. Tusentals maktberusade aktivister kommer att nästla sig in i varje myndighet och systematiskt försöka slå sönder det som fortfarande fungerar. Ängsliga medelålders chefer kommer att känna behovet av att fjäska för testuggande fånar, för att hantera sin rädsla att verka ”otidsenliga”. Allt färre diskussioner kommer att handla om något relevant. Och snart är de propagandistiska barnprogrammen tillbaka. Innan det vänder igen. 

Vi kommer förstås att överleva det. Men ledan, kära ni, ledan.

Om det åtminstone fanns något nyskapande i vänstervågor skulle det vara enklare att stå ut. Men paradoxen med radikaler är att de är så tröstlöst traditionella. Av det enkla skälet att de själva just lärt sig ett mantra, som många generationer upprepat före dem, får de alltid för sig att de säger något nytt och omvälvande. De har helt enkelt ingen aning om hur mördande konventionella de är. De har ingen aning om att alla som bara är ett par, tre decennier äldre redan har hört allt de tror att de själva kommit på, skuret på längden, bredden och diagonalen. De inbillar sig att de formulerat ett dräpande argument när de inte blir motsagda. I själva verket beror det på att vi inte orkar.

Inte en gång till. Inte igen. Inte samma platta klichéer, motbevisade gång, på gång, på gång, på gång. 

Och allt till ingen nytta. Eftersom nästan alla av dem, när det gått några år, själva tröttnar på sina egna röster. De börjar så smått intressera sig för hur världen är, inte hur den borde vara, om den var formad efter deras egna fantasier. Och så skaffar de, steg för steg, familj, karriär, företag, intressen, vinkyl, sous vide-aggregat. 

Allt deras radikala ungdom gav dem till sist var lite skojiga minnen. För oss andra, som sett allting förut, innebar deras radikala ungdom att vi tvingades ödsla ytterligare några år på att leva måndag hela veckan.

Déjà vu, all over again. Skjut mig.

***

Läs även: Det stora felet med den stora koalitionen

Läs även: Hitta på något snabbt, Mohamsson